Nationalismen hör, påstår liberaler med en whighistorisk tankefigur så fort de får tillfälle, hemma på historiens sophög, medan liberalismen utgör dess naturliga motpol. I dylika utspel lyckas de enligt den egna självbilden så kultiverade och idéhistoriskt bevandrade liberalerna med konststycket att på en och samma gång både avslöja sig själva som okunniga och göra sig skyldiga till en form av projektion så flagrant att den med fördel skulle kunna tjäna som skolboksexempel på företeelsen.