Hade varit styrelseledamot i Göteborgs Uppfinnarförening i några år när jag plötsligt en dag blev inkallad av övriga styrelsemedlemmar till ett möte som alla de övriga visste om utom jag. Dramatiken stod högt i tak, men inte från min sida. Mötet med de cirka 7 deltagarna ägde rum i en kontorslokal på ca 8 m2 och inleddes med att bevisföremål 1 uppvisades – en utskrift från ett inlägg jag hade skrivit i en uppfinnargrupp på Facebook, där jag ifrågasatt satsningen på utmärkelsen “Årets uppfinnarkvinna” som riksförbundet Svenska Uppfinnarföreningen infört som följd av en ekonomisk uppgörelse med Tillväxtverket.

Uppgörelsen med Tillväxtverket,  som jag alltså hade ifrågasatt, handlade om att Svenska Uppfinnarföreningen skulle få statliga bidrag på villkor att föreningen  skulle anamma feministisk ideologi, vilket Svenska Uppfinnareföreningen hade gått med på  utan att medlemmarna visste något. Ej heller vi som är styrelseledamöter i medlemsföreningarna hade fått veta något om föreningens uppgörelse med staten.

Jag beskylldes för att vara illojal, då man som medlem i GUF inte fick kritisera eller ens debattera riksförbundets SUFs förehavanden, menade de. Sådana beslut skulle debatteras och  fattas internt inom toppen, inte bland  medlemmar eller regionala föreningar.

Det jag hade skrivit på Facebook var objektivt sett inget kontroversiellt. Nu vet jag inte exakt lydelse då  jag aldrig fick någon kopia på “bevismaterialet”, men min poäng med inlägget var hursomhelst att en förening bör bemöta alla sina medlemmar lika och inte ge några bättre möjligheter med hänsyn till faktorer såsom kön, ras, klass, religion, sexualitet eller annat. Jag tog alltså avstånd från det som inom Frankfurtskolan brukar kallas “intersektionalism”. Jag menade att det borde räcka med en utmärkelse – “Årets uppfinnare”, som medlemmar oavsett kön skulle kunna bli utsedda till baserat på meriter snarare än identitet. Medan SUF och deras ideologiska leverantör Tillväxtverket tvärtom menade att eftersom statistik visar att kvinnor inte lika ofta som  män vågar satsa på en uppfinnarkarriär, så måste detta bevisa att det finns patriarkala  “strukturer” som motarbetar kvinnor. Andra tänkbara  förklaringar till statistiken, såsom att könen generellt har en något annorlunda hormonell sammansättning och av den anledningen utvecklar något annorlunda preferenser beträffande ekonomiska risktaganden, fick inte övervägas utan avfärdas väl på förhand som biologisk “hatfakta”.

Nu kan förstås inte styrelseledamoter öppet utesluta en annan styrelseledamot, men på grund  av att föreningens “starka kvinna” har sett till att valberedningen har samma ideologiska hemvist som hon själv, bestämde valberedningen att jag inte skulle rekommenderas som ledamot för det nästkommande  året. Och i Göteborgs Uppfinnareförening godkänns valberedningens förslag på  styrelsemedlemmar på årsmötet utan medlemsdebatt med ett på några sekunder avvecklat klubbslag. Medlemmarna fick ingen insikt i vad som hände, vem som kandiderar, och vilka faktorer  det egentligen är som avgör vem som utses som styrelseledamöter. Få uppfinnare har tid att intressera sig för föreningsadministrationen och styrelsen kan operera helt fristående från någon medlemsvilja, till och med när det gäller att sätta upp för medlemmarna okända stiftelser för att överföra pengar från föreningen till styrelsemedlemmar som utfört arbete åt föreningen. Största mottagare av dessa pengar är Sven Hellestam (och även  hans dotter, som inte är medlem) som smyger i skuggorna och i praktiken fungerar som föreningens “chefsideolog”. Han har  så stark “värdegrund” att han tror att jordens befolkning kommer dö ut som följd  av att privatpersoner  kör bil istället för att cykla. Han har plötsligt utan omröstning börjat tituleras som “vice ordförande”. Den heltidsanställda ordföranden i föreningen, får märkligt nog sin ersättning utbetald från Sahlgrenska sjukhuset.

Efter mötet fick jag sympatimail från flera övriga styrelseledamöter som tyckte hela historien var  orättvis, men som  inte vågade säga ett ord för att opponera sig under mötet, eftersom de insett hur farligt det är för såväl karriär som privatliv att säga emot PK-“maffian”.

Funkar det ofta såhär inom svenskt föreningsliv, när staten så att säga kliver in som “värdegrundare”?