”Ett paternalistiskt samhälle var det nog, folkhemmet, med en sorts enfaldig välvilja i grunden. Men särskilt från 60-talet blev synen på medborgarna alltmer färgad av förakt. Vi betraktades som barn, vi skulle ständigt förmanas till det rätta och förbjudas det onda, vi blev slutligen hjälplösa när vi aldrig tilltroddes annat än hjälplöshet. Intellektuella och ämbetsmän började vid samma tid övergå till den statsbärande vänstern. Det var en anpassning de själva kunde uppfatta som farofylld och heroisk. […]”