I dag tänkte jag vara lite pessimistisk och långrandig, och det har inte med vinterns plötsliga återkomst eller någon helgångest att göra. Jag känner nämligen en gnagande känsla av olust och obehag inför framtiden som jag inte känt på samma sätt tidigare. I vissa frågor har denna olust funnits länge. Massövervakningen, och den totala frånvaron av politiskt tryck för att bekämpa den, har jag länge känt en växande olust över. Men här har vi nu nått punkten då det enda vi kan göra är att se om vårt eget hus. EU:s utveckling, som i motsats till vissa kampanjslogans har blivit motsatsen till “smalare men vassare”, har jag också känt olust över länge.