När jag såg Pontecorvos film ”Slaget om Alger” första gången – tillsammans med några kamrater i ett av alla de kommunistiska partier jag för tillfället råkade vara medlem i  – kände jag allteftersom handlingen utvecklades ett stigande obehag. Var det verkligen meningen att vi skulle sympatisera med en rörelse som FLN som ägnade sig åt att placera ut bomber på kaféer, som ägnade sig åt lönnmord och som rekryterade småtjuvar och hallickar med löften om framtida rikedomar (visst låter det lite som en Lätt&Lagom-version av IS?).

Min tilltagande dysterhet bröts först i den sekvens där den franska främlingslegionens fallskärmsjägare tågar in i Alger; äntligen tänkte jag … det var som om den bättre delen av den franska upplysningens väpnade arm marscherade in för att skapa ordning. Och dessutom värmdes förvisso mitt hjärta av vetskapen om att en del av fallskärmsjägarna var gamla medlemmar av Internationella Brigaden under spanska inbördeskriget.

Som marxist som vandrat in i libertarianismens tält är jag ju – enkelt uttryckt – en nästan monoman försvarare av individens frihet – och borde det då inte med automatik innebära att man är emot kolonialism?

Givetvis är det så – i en mer teoretisk mening – men hur ser det konkreta ställningstagandet ut i ett visst givet historiskt ögonblick? Är det möjligt att hävda att en kolonial situation är bättre för individens befrielse och frihet än det tillstånd som ”befrielserörelsen” utlovar?

Låt oss fundera på denna ganska viktiga fråga.

En tankegång som är omfattad av nästintill alla är att det elände vi ser i Afrika är kolonialismens fel. Kolonialism, imperialism och ”vithet” är den grundläggande orsaken till svält, förtryck, krig, arbetslöshet och ekonomisk stagnation.

När den stora vågen av frigörelse drog över kontinenten under 1950-talet och några år in på 1960-talet sades det ju att kolonialismen var orättfärdig därför att de svarta var fullt kapabla att ta hand om sina egna angelägenheter och styra sig själva.

Kolonialism var förtryck.

Det borde rimligen ha inneburit att vi skulle sett en kontinent som utvecklas till ett paradis efter de olika staternas frigörelse – eller åtminstone till en plats där alla hade mat, arbete, frihet och inte behövde frukta för sina liv.

Men det tillståndet kan ju knappast sägas råda i dag … nu när det gått mer än ett halvt sekel.

Men måste vi då också inte säga att avkoloniseringen skedde med felaktiga motiveringar?

Koloniseringen gav dem som koloniserades järnvägar, lagstiftning, ekonomisk utveckling och skolor.

Jo, jag vet. Mord, rasism, misär och förtryck var en del av bilden också. Ibland var det hela bilden … så att man knappt orkar betrakta den.

Men ser man på utvecklingen i de kolonier vi talar om under de första fem årtiondena på 1900-talet … så är det en utveckling bort från just förtryck och rasism … och mot ett tillstånd där svart deltagande i alla sektorer av samhället. Grunden för detta var att en sådan utveckling helt enkelt var nödvändig för att kolonierna skulle kunna fungera. Och jomenvisst – under den perioden går det också att finna exempel på brutalt förtryck och massakrer av svarta – men gör ett enkelt tankeexperiment – hade kan man tänka sig massmorden och förtrycket i Uganda eller Nigeria om de varit kolonier på 1970-talet?

Och är det inte en tämligen trolig tanke att om det brittiska samväldet bestått – liksom fransmännens Empire colonial français – så hade denna allmänna utveckling gjort att kolonierna utvecklats i en riktning där afrikanerna efterhand i verklig mening hade varit de som kontrollerade sina egna länder – men inom ramen för det brittiska respektive franska samväldet. Och vi hade kanske också fått se en utveckling där olika koloniala stater på fredlig väg delades upp i flera mindre statsbildningar anpassade efter olika folk och nationer som ingick i de tidigare statsbildningarna – istället för de motsättningar och de stam- och inbördeskrig som följde på ”befrielsen”.

… och därmed hade vi haft en bättre värld.

Man bör också gå tillbaka och studera de texter och tal som befrielserörelsernas ledare och ”tänkare” levererade – både innan, under och efter kampen. De är fyllda av romantiserad, påhittad historia om hur det var innan de vita kom, de präglas av blod-, jord- och hudfärgsmystik – ungefär som en pamflett från Afro-svenskarnas Riksförbund. Går det överhuvudtaget att tänka sig att ett folk eller ett land ska kunna uppnå ett tillstånd av fred och välstånd under ledning av sådana personer?

Vad de svarta som vill ha frihet och välstånd i Afrika bör fundera på är: vad gjorde föregående generationer för fel? Vad gör vi för fel? Vi fick nationell frihet i de afrikanska kolonierna – det ledde bara till katastrofer.

Rent logiskt går det inte för dem att skylla på ett kolonialt arv som de säger innebar att de betraktades som människor som inte kunde styra sig själva.

Det argumentet fungerar inte eftersom deras krav på frihet och kamp byggde just på att de ansåg sig vara fullt kapabla att just styra sig själva.

Vi bör också fundera på om vilken roll USA spelade i avkoloniseringen och avvecklandet av de brittiska och franska besittningarna.

Det finns två förklaringsmodeller som är mer intressanta än andra:

Den första är att USA vile se imperierna nedmonterade för att stärka sin hegemoni i världen – de ville inte se starka motkrafter mot sin tilltagande dominans.

Den andra är att den armerikanska administrationen på grund av outgrundlig människokärlek och sin vilja att se en värld där alla nationer och folk var fria och självständiga ville se en nedmontering av de brittiska och franska kolonialväldena.

När jag studerar utvecklingen i Västasien de senaste årtionden har jag en böjelse för att tro lite mer på den första förklaringsmodellen.

Och att väldigt mycket av västerlandets ideologiska förfall – från höger till vänster – beror på ett accepterande av tanken på att de koloniala befrielserörelserna var bärare av någon som helst slags frihet.

(Om det talar vi mer om i nästa avsnitt.)