Ju närmare vi kommer utdelningen av Nobelpriset i litteratur – desto mer ökar frekvensen av litteraturpotentater i media som ska förklara Bob Dylans storhet för mig.

Kanske är den ökande frekvensen ett sätt att kompensera för att pristagaren själv inte dyker upp, som i går när litteraturprofessor Johan Svedjedal förklarade att Bob Dylans storhet låg i hans texter som handlade om kärlekens skörhet … ibland var ju Dylan i sångerna på väg från någon i ett i ett förhållande, ibland var det kvinnan som istället var på väg bort.

Hur det skulle skilja sig från väldigt många andra texter stod väl inte så där jätteklart. Vi fick dock veta att Svedjedal studerat hela 500 Dylantexter … men man fick också en känsla av att han inte studerat så värst många andra.

Annars brukar det vara Sara Danius som får framträda och lovprisa Dylan, och det är alltid med samma argument; Dylan verkar i Walt Whitmans anda och han för dessutom en stor amerikansk tradition vidare – en tradition som till exempel tar sig uttryck i den folkliga musikskatten i Appalacherna.

Men …

Vi börjar med Walt Whitman; mannen som gav oss dikter som sjuder av livslust och bejakande av allt det som människan kan skapa; gigantiska broar och stålverk, hamnar som aldrig sover – men som också kunde få energi när han ställd inför naturens storslagenhet insåg sin egen och människans begränsning. Det går inte att tänka bort det skapande och livgivande arbetet ur Walt Whitmans lyrik … lika lite som det går att upptäcka arbetet som ens ett perifert tema i Dylans diktning.

Hur för Dylan traditionen vidare från Whitman undrar jag fortfarande – det räcker inte att Danius upprepar att ”så är det” varje gång hon passerar en mikrofon eller TV-kamera. Hade hon varit ständig sekreterare i Akademien 1939 så hade Karl Henrik Henrüd antagligen fått Nobelpriset i litteratur för texten ”Jag har bott vid en landsväg” med rader som:

”Jag har bott vid en landsväg/
i hela mitt liv/
och sett människor komma och gå vad som än drar förbi/
ett skall evigt förbli/
det är kärlekens livsmelodi”

Mer Dylan kan det väl liksom inte bli. Möjligen är den i Edvard Perssons tolkning lite för frimodig för att passa Sara Danius.

… och så var det det där med Appalacherna … en region i USA vars musik märkligt nog blivit populär i Sverige.

Själv har jag totalt tappat intresset för den sortens musik – och då har den ändå utgjort bakgrundsmusik till en stor del av min tillvaro – alltid när jag läst eller skrivit har det varit någon form av ”americana” som hörts ur högtalarna – och min samling av Alan Lomax är givetvis komplett när det gäller amerikansk folkmusik.

Men så råkade jag höra First Aid Kit och … och plötsligt blev hela denna genre för mig omöjlig att lyssna på … det var något i själva situationen … på scenen unga, äppelkindade svenska flickor, publiken var kanske inte lika äppelkindad och ung men uppenbarligen välmående och välbeställd – och vad lyssnade vi på egentligen? Sorgesamma ballader om alkoholiserade fäder, lungsjuka mödrar, dödsfall i gruvor, arbetslöshet, armod, dödfödda barn. Uppgivenhet … ”You´ll never leave Harlan alive.”

Musik för förlorare.

… och många av dem som bor i USA:s gruvdistrikt har verkligen förlorat allt – till och med minnet av hur det gick till när de förlorade – de känner inte till de ”coal wars” som utkämpades 1912 till 1921 eller ”The Battle of Blair Mountain”. Allt de vet är att de förlorat … det märker de dagligen.

Denna verklighet har under några årtionden omformat den ursprungliga tjurigt uppslupna musiken i bergen och dalarna till att bli sorgesamt klingande stycken om att tillvaron är en enda jämmerdal och alla som vandrar runt där är ”Men of constant sorrow”.

Vi talar om människor vars enda identitet är att förlorarens – han eller hon är en person vars lidande inte uppmärksammas av andra människor.

Ingen hör dem.

Ingen lyssnar på deras veklagan.

Det är därför de sjunger.

Då kanske någon ändå till slut hör dem …

… och ser dem … och till slut hjälper dem.

Som det heter med modernt svensk språkbruk: Ingen ser dem.

Det är därför ”americana” blivit så stort i Sverige. Landet är fyllt av människor som inte har en verklig identitet.

En sådan bygger man upp genom arbete, genom att skaffa sig kunskaper och erfarenhet och genom att kontrollera frukterna av sitt arbete så att man kan forma det liv man vill för sig och de sina.

Men i Sverige får du inte din identitet genom arbete – det är något du tidigt får lära dig att sky. Fritid och avkoppling är det viktiga och livets mål.

Kunskap är onödigt.

Och din identitet … ja, den skapar andra genom att ”erkänna” din existens.

Redan i dagis börjar tjatet om att ”alla vill bli sedda” … annars finns man inte är budskapet och då ”mår man inte bra”. Och det där upprepas sedan i skola och arbetsliv; tänk på alla idiotiska kurser på arbetsplatser som går ut på att ”vi måste se varandra”. Man kunde ju tro att hela befolkningen drabbats av hornhinneavlossning och vacklade runt med mycket begränsad ledsyn.

Själva tankegången är befängd – sin identitet bygger man genom sitt arbete, genom familj och de valfrändskaper man utvecklar. Den identiteten existerar ju oavsett om man sitter och mumsar kanelbulle tillsammans med andra på dagis, skola eller arbetsplats.

Men det tror inte de flesta. De tror på fullt allvar att de inte har ett värde om inte andra tillerkänner dem det värdet och ”ser” dem. Och det räcker uppenbarligen med joller som ”bästa finisen” för att människor ska uppleva att de har en identitet och ett värde.

Alltså: att ”americana” är stort i Sverige beror på att den uppgivenhet som format utvecklingen av modern amerikansk folkmusik har skapat en genre som på ett självklart sätt talar till väldigt många svenskar som är uppgivna, kraftlösa och osäkra. De vet inte riktigt vad de ska göra … förutom att de ska bli ”sedda”.

… och nej, det här står inte i motsättning till den utbredda ”ta-ingen-skit-mentaliteten” hos ungdomar. För i ”du-har-rätt-att-bli-sedd”-ideologin är ett bärande tankelement att du inte ska behöva prestera något – ”du-har-rätt-att-bli-sedd” ändå … alltså ”ta-ingen-skit” …

Och i denna mentalitets utbredning finner vi förklaringen till att Danius och hennes kompband i Akademien har gett Dylan litteraturpriset – hans produktion är ett perfekt soundtrack det liv den moderna människan väntas leva; i ständig jakt på andras bekräftelse – inte för det han eller hon gör, skapar eller kan – utan för sitt sätt att vara som ett slags väsen helt skilt från det som i verklig mening skapar och formar en individ och ger förankring i livet.

Och genom sitt pris till Dylan förstärker Danius & Akademien den allmänna uppgivenhet som växer sig allt starkare i Sverige.

Men det var kanske meningen.