När jag går hem från gymmet möter jag en lång kolonn av barnfamiljer. De är väl antagligen på väg till någon konsert i Friends Arena. Med tanke på sammansättningen av kolonnen så lär det vara en konsert som tilltalar barn under 15 år.

Men det märkliga är att de alla – oavsett kläder – är klädda ungefär likadant. Papporna och mammorna har samma plagg som sina barn, bara några storlekar större. Ibland är det tyvärr inte tillräckligt många storlekar större och det hull som liksom ”blir över” får föräldrarna att se ännu äldre ut än de är trots deras barnsliga eller i bästa fall ungdomliga klädsel.

En del tror att fenomen som det jag ser i denna kolonn kan förklaras med människors vilja att behålla ungdomen.

Jag tror det snarare det beror på att alltför många inte vet hur de ska bli vuxna. Det är inte så att de medvetet strävar bakåt i sin utveckling eller försöker bromsa den – det är istället så att de inte utvecklas alls; de stannar kvar i tonåren. De fortsätter att bete sig som, och klä sig som, de gjorde när de gick i grundskolan. De har aldrig lämnat det mentala stadiet. Därav alla dessa medelålders män med ring i örat, huvtröjor, bakåtvända baseballkepsar och för små skinnjackor.

Kommer hem och kollar in AB:s kultursida för att choka igång systemet efter träningen, märkligt nog så diskuterar där Ida Therén den kolonn jag nyss sett. Hon gör det i sin recension av Susan Neimans ”Why grow up?”. Som vanligt på AB:s kultursida är allt marknadens fel, eller som Therén uttrycker det: vi infantiliseras av ”de nyliberala samhällena”. Detta sägs ske genom att vi konsumerar konstant för att på något sätt bli lyckliga eller åtminstone trösta oss för att vi inte har makt. Men framförallt är vi lurade av marknaden att det är bra att vara ung. Alltså köper vi saker för att kunna behålla ungdomen. Det finns något irrationellt i Theréns reseonemang – hon förklarar aldrig varför ”marknadskrafterna” skulle vara intresserade av att tuta i människor att det är bra att hålla sig ung. Företag vill sälja saker – vägen till att få sälja mer saker – det enklaste vore väl att propagera för produkter anpassade till människors biologiska och sociala ålder? Varför bry sig om att skapa en social ålder på konstgjord väg för att 40-åringar ska konsumera samma saker som 15-åringar? Jag skulle nog i vilja hävda att många ”vuxna” vill konsumera som tonåringar därför att de inte i verklig mening är vuxna. Företagen svarar bara på ett behov som sorgligt nog finns – men de har inte direkt skapat det.

Theréns resonemang förklarar inte den där kolonnen med barn i åldern mellan åtta och 40 år – och det gör det inte därför att en förutsättning för att skriva på AB:s kultursida är att man inte förmår se den svenska statens skadliga inflytande och hur den deformerar människors medvetande och mentalitet.

I varje skede av våra liv i Sverige finns staten där och den kontrollerar och vill vara förutsättningen för varje individs existens. Staten vet alltid bäst och individen får bara ett värde och blir en bra medborgare om han eller hon inser just detta: staten vet alltid bäst – från vaggan till graven. Staten vet till och med bäst hur människor bör ordna sina förhållanden. Om detta är alla i riksdagen sittande partier dessutom i grund och botten överens. De skiljer sig inte åt i synen på det grundläggande förhållandet mellan stat och medborgare.

Staten blir alltså som en förälder för invånarna – från koncipiering till kremering. Vi ska aldrig bli vuxna. Istället för vuxna individer som själva kontrollerar frukterna av det de arbetat ihop blir de som bor här istället beroende av de bidrag, avdrag och subventioner som staten på olika sätt delar ut eller möjliggör.

Det blir som en veckopeng.

Därför får vi vuxna som klär sig som barn och där finner vi också förklaringen till att många vuxna människors dröm här i livet är att kunna tillbringa tre månader i Thailand varje år för att leka och plaska i vattnet. Man vill ha sommarlov igen.

Ur detta följer också att man som ”vuxen” inte värderar bildning och kunskaper – och därför inte bryr sig om ifall skolan fungerar så den bidrar till detta. Det man istället bryr sig om är att skolan inte ska ge för mycket läxor och vara för krävande. Alltså samma krav som man ställer på tillvaron.

Människor som förväntar sig att staten alltid på ett eller annat sätt ska ta hand om dem kommer aldrig kunna bli i verklig mening vuxna.

Foto: Loren Kerns