Varför just Paris? Varför Frankrike?

En del av svaret står nog att finna i den tillåtande och förlåtande attityd som den franska staten, politiker och byråkrati haft mot den jihadism som växt fram i landet.

Men vadå förlåtande? De brukar väl uttala sig fördömande om IS och Al Quaida och de har väl till och med skickat bombplan till Syrien? Och präglas inte det franska samhället av en viss rasism mot araber?

Jodå, men likafullt har det där funnits en tydlig och till och med tillåtande inställning till jihadismen från de franska makthavarna.

13 juli 2014 omringar en mob på flera hundra personer beväpnade med tillhyggen som yxor och kofötter en synagoga i Paris och skanderar saker som ”Död åt judarna” och ”Hitler hade rätt”. Polisen gör inget – absolut inget – för att skingra mobben – det lyckas de som är instängda göra själva efter flera timmar.

Händelsen har föregåtts av flera anti-judiska upplopp och kommer att följas av flera pöbelattacker i andra sammanhang.

Det året fördubblas antalet anmälda attacker mot judar jämfört med föregående år och närmar sig 900. Och det året flyttar 15 000 judar från Frankrike till Israel, bland dem chefen för den franska polisens enhet för att bekämpa anti-semitism. Han ger upp och flyttar därför att han upplever att myndigheterna och staten totalt struntar i anti-semitismen. (Den som vill läsa mer kan med fördel ta del av Marie Brenners artikel i Vanity Fair.)

Frankrike har en lång och obehaglig tradition av judehat. Det har alltid varit den medvetna franska vänsterns adelsmärke att den tagit strid mot judehatet ända sedan Dreyfus-affären. Den judehatande mentaliteten har dock aldrig slutgiltigt nedkämpats och besegrats – och det sorgliga är att det som nu ska påminna om vänster i Frankrike rört sig i den riktningen också – svärmande för ”befrielserörelser” i tredje världen och palestinier har utvecklats från Israel-kritik till anti-semitism.

Så när jihadistiskt influerade muslimer i Frankrike har ägnat sig åt förföljelser av judar – mord, mordbrand, misshandel och våldtäkter – för att inte tala om alla vardagstrakasserier – så har de franska myndigheterna ryckt på axlarna: det drabbar ju bara judar.

Den släpphänthet som följer ur detta latenta judehat har gjort att jihadisterna kunnat växa sig starka. Beväpna sig och organisera sig … och de har kunnat göra det i lugn och ro – det är ju ändå bara judar de är ute efter har man tänkt.

Samma gamla historia.

Foto: Moyan Brenn