Plötsligt börjar det dyka upp artiklar om hur den ”den politiska eliten” felat och svikit. Det som avses är de nuvarande svårigheterna att på ett förnuftigt sätt ta emot de flyktingar som kommer till Sverige.
Jag har två problem med de här artiklarna.

För det första bör vi väl kanske ändå förbehålla användningen av ordet ”elit” till personer eller grupper som utmärker sig för sin intelligens, handlingskraft och förmåga att disciplinera sig för att nå sina mål. Jag kan inte riktigt, ens de dagar jag är på mitt mest vänliga humör, betrakta någon som ingår i det skikt i Sverige som ägnar sig åt politik som medlem av någon elit. De har hamnat där på grund av att de har gott sittfläsk och därmed orkar med att avverka möten och så har de lärt sig av med att tänka självständigt och att hålla tand för tunga om en tanke glimtar till i hjärnvindlingarna som inte är i linje med den av partiet påbjudna.

För det andra är det kaos vi ser medborgarnas eget fel. I det här landet har man i årtionden röstat på partier som alla (från “höger” till “vänster”) står för den starka staten som lovar att omhänderta medborgarnas alla behov bara de överlåter all makt till politiker och byråkrater och så ska man förstås slanta upp minst 70 procent av de pengar man tjänat också. Med utgångspunkt från detta har det som kallas den politiska ”eliten” fullgjort sitt uppdrag. Den har försökt bygga en statsapparat som ska ta hand om allt i en individs liv från det att personen i fråga blir framkrystad tills dess att han blir kremerad.
Då får vi det samhälle vi har i dag.

Det beror inte på att den politiska ”eliten” på något sätt svikit. Det beror på att människor frånhänt sig makten över sina egna öden och därmed svikit sig själva och sina möjligheter.