Det märkliga med dagens debatt om flyktingar är att den förs utifrån vissa givna villkor. Vi ser egentligen bara olika varianter av ståndpunkter på hur deltagarna anser att staten ska bete sig.

En del vill att staten ska öppna sin stora famn och ta hand om alla som kommer hit.

Andra vill att staten ska stänga gränserna och bara ta hand om dem som redan finns här, möjligen ska också en del som redan finns här förpassas ut innan gränserna stängs.

Det intressanta är att ingen av parterna diskuterar hur flyktingmottagandet skulle se ut om staten inte kontrollerade det mesta av det som sker i samhället.
Tänk er ett samhälle där staten var minimal, där det du tjänade stannade i din egen ficka och du kunde sörja för dig själv och de dina … och där de tjänster som fanns berodde på att du var villig att betala för dem, och dessutom faktiskt hade råd att betala för dem eftersom staten inte korpade åt sig merparten av dina pengar.

I ett sådant samhälle skulle givetvis arbetsmarknaden inte längre vara kontrollerad och kastrerad av statlig byråkrati och mördande regleringar.

Nu är jag ganska ensam om att vara outgrundligt god och lika god kan aldrig en svensk bli – men det är trots allt ett folk genuint präglat av Bullerbysnällhet. Därför skulle vi kunna ha öppna gränser om vi hade en minimal stat och avreglerad arbetsmarknad.

Det som skapar främlingsfientligheten är att så många upplever att de som kommer hit tävlar med dem om statens tillgångar och resurser.

Men tänk om upplevelsen istället var att de som kommer hit är beroende av den enskilde svenskens vilja att stötta dem som kommer hit – liksom förstås av flyktingens vilja att arbeta? Vi skulle då synnerligen sällan behöva diskutera frågan om integration.

Och nej, det skulle inte bli så att vi då skulle få slum och kåkstäder som en del hävdar. Det intressanta är att de som hävdar det ofta också hävdar att vi människor är goda och solidariska. Men om individen frigörs från statlig kontroll och regleringar och dessutom får mer tillgångar – då bör väl rimligen denna godhet få fullt och totalt utslag? Eller …?

Det är den starka staten befolkad av inkompetenta byråkrater som riskerar att ge oss kåkstäder. Slum uppstår därför att människor tappar hoppet, inte bryr sig – som man gör om det inte finns arbete utan man är beroende av statens välvilja.

Det är så enkelt som att ofria individer som är beroende av staten uppenbarligen har en tendens att vilja hindra andra från att knapra på den där lilla kakan som de själva serveras.

Fria människor har inget behov av att hindra andra människors försök att bli sin egen lyckas smed, de har fullt upp med att försöka förverkliga sina egna möjligheter.

II

Det märkliga är oavsett om människor är för eller mot ökad invandring och flyktingmottagning så utgår de från att Sverige måste se ut som det gör nu. Alla är på något sätt fast i Per Albins syn på Sverige, det är bara frågan om vi om har råd och möjlighet att trycka in några till i folkhemmets drängkammare.

Samtidigt verkar mycket få fundera på innebörden och den logiska hållbarheten i sin argumentation. För mig som vill se öppna gränser (om vi drastiskt krymper den svågerkapitalistiska staten, minskar skattetrycket till tio procent och låter folk sköta sig själva) är pläderingarna från de flesta av dem som säger vill öka invandringen komplett obegriplig.

I går skrev Petter Larson på AB:s kultursida om vad han sammanfattande betecknar som en invandringsfientlig kursändring på de borgerliga ledarsidorna. Han konstaterar där:

”Knappt en rad står att finna om att Sverige enligt alla prognoser kommer att behöva en nettoinvandring i nivå med dagens i många år framöver för att klara äldreboomen.”

Det här är ett av de vanligaste argumenten för ökad invandring.

Det som oroar mig är att så få inser hur andefattigt, korkat och uppgivet det argumentet är.

Petter Larsson är fast i den socialdemokratiska tankefigur som ser samhället som helst statiskt. Ingenting händer, utvecklingen står still. Det som sker är att vi alla åldras och någon måste ta hand om oss. Låt blattarna komma.

Det första felet med tankegången är att Larsson inte är förmögen att tänka sig en utveckling som innebär att Sverige sjuder av aktiviteter, nya företag startas, varor och tjänster uppfinns och skapas, vi producerar saker, vi odlar till och med upp vår jord igen – därför behövs det människor, många människor – mer händer och hjärnor.

Men nejdå, inte i Larssons Sverige – det enda som händer där är att den offentliga vårdsektorn växer.

Det andra felet med tankegången är att den med automatik ser invandrarna som verksamma i vårdfabriken. Inget fel alls med de jobben, men det är ganska avslöjande att Larsson inte kan tänka sig att vi kan komma att behöva invandrade datatekniker, kemister, ekonomer, fysiker, matematiker och ingenjörer av varjehanda slag. Dels därför att han som sagt inte kan se en sådan utveckling framför sig, men dels förstås för att han antagligen betraktar dem från tredje världen som oförmögna att klara sådana jobb. De är offer.

Det tredje problemet är att han inte inser att hans argument inte är hållbart oavsett sammanhang, tid och rum – och det måste det vara. Här diskuterar vi frågan om mänskliga rättigheter och där kan man antingen hävda att det är en oförytterlig rättighet att fritt röra sig över gränser eller så kan man hävda att stater har rätt att begränsa denna rörelsefrihet. Larsson däremot kopplar ihop frågan med bristen på vårdbiträden i äldreomsorgen i övre Kågedalen, vilket är en fråga av något mindre dignitet. Man får anta att han i logikens namn skulle vara mot invandring om en sådan brist inte fanns.

Det fjärde problemet är av likartad karaktär. Larsson kopplar ihop synen på flyktingar med den svenska ålderspyramiden. Det föds för få barn. Förvisso finns det i dag isolerade kulturella svenska subkulturer och enklaver som är bra på att alstra barn; värmländska raggare och frireligiösa fiskare på västkusten – men visst – det räcker inte.

Men antag att alla svennebananer liksom jag sätter fyra väldigt begåvade barn till världen – ska vi då stänga gränserna? Eller … ? Det här är ett exempel på hur Larsson och många andra hugger till med ett argument utan att förstå den principiella tyngden i frågan som diskuteras.

Larssons argumentation är en följd av att den svenska ”vänstern” är gammal, trött och ideologiskt impotent. Hans oro för ålderspyramiden tyder på att impotensen inte bara begränsar sig till tankeförmågan.

III

Nu när flyktingströmmarna rör sig mot och genom Europa så ökar antalet obegripliga argument för och emot ett ökat mottagande. Det fascinerande är att båda sidor uppenbarligen inte kan hantera situationen och tänka logiskt.

Ett bra exempel på detta är diskussionen om flyktingars själsliga karaktär.

De som är för stängda gränser argumenterar ofta genom att säga att de som kallar sig flyktingar är jordens avskum och tjuvar – i bästa fall är de bara lata och arbetsskygga bidragstagare. Grundtanken här är att en ”riktig” flykting är god och tacksam.

De som är för öppna gränser hävdar å sin sida att de som vill till Sverige är moraliskt sett högt stående individer vars höga moral möjligen bara överträffas av deras höga utbildning. Grundtanken här är också att en ”riktig” flykting är god och tacksam… och välutbildad.

Men…

Thomas Laqueur har berättat om sin kusin Renate som var lägerfånge i Bergen-Belsen. Hon stal mat från sin man för att överleva. Senare – efter befrielsen – skulle hon istället komma att stjäla mat åt honom för att han skulle överleva.

Och när de senare återvänder till Amsterdam och lever i fred och frihet – så fortsätter hon att stjäla … därför att det är så hon formats.

Krig, elände och misär skapar brutalitet även hos offren. Men i den pågående flyktingdebatten så verkar båda sidor vara överens om att ”riktiga” flyktingar kännetecknas av att de förädlas av sina upplevelser.

Så om de som kliver av i Malmö är krävande, gnälliga och till och med stjäl så kan de inte vara ”riktiga” flyktingar hävdar gränsstängarna.
Gränsöppnarna däremot kommer istället att blunda för gnälligheten och tjuvaktigheten som förekommer bland flyktingar.

Men återigen … det finns ett sätt att slippa hela denna debatt – och det är att säga till dem som kommer hit: Välkommen till Sverige. Här tar vi hand om oss själva och försörjer oss genom arbete. Det enda vi kan garantera dig är att du får behålla det du arbetar ihop. Lycka till!

Fast en sådan välkomsthälsning skulle förstås kräva ett annat samhälle, en mycket mindre stat och en mentalitetsförändring hos avsevärda delar av den svenska befolkningen – där finns ju redan ett stort antal som ser det som sin rättighet att få arbeta så lite som möjligt och istället bli försörjd av staten.