Står i köket på Twang och förbereder dagens lunch. Sydstatskrubb som vanligt. Kotlettraden som rullats i honung och svartpeppar och sedan bbq-rökts. Sötpotatisen som snart ska ungsrostas är skivad och klar. Till detta surkål som tyskarna i centrala Texas gör den – man låter den koka ett tag med fläsksvål och grädde, kanske lite extra vin. Integration av flera olika kulturers kök. Så svårt är det överhuvudtaget inte … med integration alltså.

Men varför är egentligen integration i Sverige så svårt? Kanske för att människor intar positioner i integrationsdebatten utan att fundera på hur det egentligen ser ut där utanför en själv. Man utgår från sina egna värderingar och uppfattningar och lägger inte verklighetens vattenpass mot dem och upptäcker därför inte hur snett och vint man kanske hamnat.

En del av mina bekanta förklarar ibland för mig att rasism beror på okunskap. Den som är rasist vet inte tillräckligt mycket om andra människors kultur och seder – de kommer därför att frukta ”Den andre”. Så enkelt är det …

Nåja …

En del av mina bekanta … ja, egentligen är det allt som oftast samma personer … menar att ett tydligt exempel på den ”strukturella rasismen” i Sverige är att så många invandrare är småföretagare. De kan inte få några anställningar så de ”tvingas” för att kunna försörja sig öppna en pizzeria på hörnet, eller en kemtvätt, ett kafé eller börja klippa folk.

Nåja …

Den senare ståndpunkten, som nog allmänt anses som gediget anti-rasistisk visar istället att man saknar kunskap om främmande kulturer – och det är ju just det som påstås vara grunden för rasism.

För i väldigt många av de invandrarkulturer vi har i dag i Sverige så ses det som en självklarhet att sträva efter att kunna öppna en frisersalong eller någon form av restaurang, ett eget företag i någon form. Man ser det som en form av frihet, man är sin egen, styr sig själv – även om det väldigt ofta innebär att man arbetar 16 timmar om dygnet.

Den här svenska felsynen beror på att väldigt många av dem som är mest artikulerat (ja, nu var jag snäll) anti-rasistiska också betraktar sig som någon form av ”vänster”, en ”vänster” av den typ som anser att småföretagande är suspekt i alla dess former och tror att det är varje normal människas högsta dröm att vara anställd – helst i offentlig verksamhet. Så ingen kan väl frivilligt välja att öppna en servicebutik? Man måste därtill vara tvingad.

Photo by Good Things Consulting

Fascinerande nog så är det här ett slags ”vänster” som tack-och-lov inte är så vanlig därute i resten av världen. Jag känner rätt många turkiska, nordafrikanska, balkanska och latinamerikanska vänstermänniskor – en del av det mer hårdföra slaget så att de till och med kan se försonande drag hos Enver Hoxha och Mehmet Shehu – och för dem är det självklart att de vill vara sina egna och knåda pizzadeg eller laga skor. Det är ju ett hederligt arbete, ett arbete som behöver utföras och … framförallt … man är som sagt sin egen.

Just det där förstår inte svensk ”vänster” i allmänhet riktigt – att någon kan vilja vara ”sin egen” – och det är till stor del därför integreringen inte fungerar – den är inriktad på att se till att invandrare på något sätt blir möjliga att anställa – samtidigt som man inför åtgärder som gör det allt jävligare för den som vill vara småföretagare – vilket många av dem vill vara … och som om det inte räckte så driver man kampanjer mot småföretagande i serviceyrken. Människor som städar eller på andra sätt utför tjänster åt andra i deras hem betraktas av den allmännare ”vänstern” som förtryckta – även om de som städar själva ser det som ett högst hedervärt arbete. Nej, nu ska lunchen göras klar … och när lugnet lagt sig efter två kommer nästa del …