Det pågår en intensiv mediedebatt just nu. En del av denna handlar om alternativmedier som drivs av personer eller organisationer som hyser åsikter som en överväldigande majoritet av befolkningen anser förkastliga. Många personer, både i offentligheten och i min egen umgängeskrets, anser att det krävs politiska åtgärder för att motverka dessa krafter alternativt att de på olika sätt ska frysas ut från offentligheten. Jag vill med denna artikel berätta varför jag tycker det är fel, varför det inte kommer fungera och varför det är något annat som folk borde oroa sig för.

Korkade människor, inte texter, är farliga
Allt fler verkar oroa sig för vad folk läser för texter. Denna oro är vad som faktiskt oroar mig mest. Texter är trots allt bara en samling av ord som människor kan läsa och processa med hjälp av sina hjärnor. Om samhället hotas av att personer läser fel sorts texter bör man rimligen oroa sig för medborgarnas hjärnkapacitet, inte för texterna, i första hand. Med det sagt så kan oron för vad konsekvensen blir av denna kombination av fel sorts texter och låg hjärnkapacitet vara befogad men att försöka påverka texternas uppkomst eller spridning löser rimligen inte problemet. Det är åtminstone en väldigt ineffektiv lösning eftersom nya texter kommer skrivas och nya spridningssätt uppfinnas.

Texter är dessutom inte farliga om man har en förmåga till kritiskt tänkande. Jag har läst Marx utan att bli kommunist. Jag läste Mein kampf utan att bli nazist. Jag gick i svensk grundskola och kom ändå fram till att jag var för en ideologi som förespråkar dess avskaffande. Många människor läser dagligen texter de inte håller med om och kommer fram till att de tycker annorlunda. Det kan mycket väl vara så att en växande andel av befolkningen saknar förmåga till kritiskt tänkande och lätt kan övertalas att tro på allt de läser och hör. Jag har dock inte funnit någon bra förklaring till varför man tror att dessa personer i större utsträckning skulle acceptera mer extrema former av övertygelser än den kritiskt tänkande medborgaren. Den kritiskt tänkande är per definition mer benägen att utforska annorlunda perspektiv och begrunda andras åsikter. Personen utan förmåga till kritiskt tänkande kommer rimligen inte i lika stor utsträckning söka andra svar än de som serveras av grundskolan, offentligheten och mainstream medier. Vanligt förekommande åsikter är betydligt enklare att komma i kontakt med och dessutom mer socialt acceptabla.

Oavsett om man håller med detta sistnämnda borde man som orolig människa försöka attackera grundproblemet. Om andelen svagbegåvade människor växer i samhället är det oroande oavsett vilken åsiktsinriktning de ogenomtänkt accepterar som den rätta. Ett försök att bilda människor i kritiskt tänkande och granskning av medier är en lösning som gör det irrelevant om ”farliga” texter existerar eller huruvida de sprids. Klarar en person av att granska en argumentations hållbarhet, ifrågasätta dess premisser och fundera över källans agenda kan texter inte tränga sig in i hjärnbarken hur som helst. Detta borde rimligen vara högsta prioritet för de som oroar sig för ”farliga” texter.

Den kritiskt tänkande människan
Ur mitt perspektiv är den kritiskt tänkande människan en försvarare av yttrandefriheten. Som John S Mill skrev för över hundra år sen är det fel att begränsa människors möjlighet att yttra sina åsikter eftersom det skulle kunna innebära att sanningen förtrycks eller att denna åsikt kan leda till en debatt som gör att vi kommer närmare sanningen. Många av världens mest inflytelserika filosofiböcker är just motreaktioner till en annan filosofs verk. Man beskriver vad som är fel med motståndarens åsikter och tvingas formulera ett bättre, mer övertygande, alternativ. Mill menar också att vi har haft fel otroligt många gånger i världshistorien och att det är naivt att tro att vi idag vet absolut bäst och därmed kan bestämma vad som är felaktigt. Att anse att jorden var rund har som bekant varit straffbart. Det var 1944 som homosexualitet slutade vara ett brott i Sverige, något som mycket få idag skulle tycka var rätt. Ändå vill folk fortfarande bestämma vad som är rätt och fel, vilket med stor sannolikhet kommer ifrågasättas av våra barnbarn.

Det som ofta vänds emot detta argument är att deras åsikter med säkerhet inte är sanna och att de därför inte tillför något till debatten. Problemet är att om man försvårar för en människa att uttrycka åsikt A, B och C på grund av att de anses förkastliga kommer konsekvensen bli att denna person även begränsas till att uttrycka de intressanta åsikterna D, E och F som hör hemma i samma resonemang. De flesta skulle nog hålla med om att även en nazist eller kommunist kan uttrycka sanning om någonting, även om man anser det omöjligt att just deras ideologi för med sig något gott. Det finns alltså även något omoraliskt i att försöka hindra eller försvåra för människor att yttra och sprida vad många anser är förkastliga åsikter. Konsekvensen blir att man potentiellt undanhåller sanningen från andra människor och även sig själv.

Att utsättas för moralisk hjärngympa
Om man inte övertygas av Mills argument ovan så finns även argument ur rent praktisk synvinkel. Att begränsa människors möjligheter att uttrycka och sprida åsikter är kontraproduktivt om man vill minska deras popularitet. Om dina åsikter finns öppna för vem som helst att kritisera kommer du att utsättas för motargument som försöker ifrågasätta dina premisser eller slå hål på din argumentation. Om de däremot är dolda finns det ingen som vet vad de ska kritisera och åsikterna kan inte utsättas för den moraliska hjärngympan som får människor att ifrågasätta sina innehavda åsikter. Många hävdar att logisk argumentation och intellektuell debatt inte biter på dessa personer men jag undrar varför de i så fall skulle vara mer förändringsvilliga efter en begränsning av deras möjlighet att yttra sina åsikter öppet. Om man anser dessa personer oförmögna att ta till sig argument bör man, som jag nämnt ovan, fokusera på det ursprungliga problemet istället för åsikterna i sig.

Dessutom finns det något positivt med extrema åsikter ur ett personligt perspektiv. Att utsätta sig för helt andra åsikter än sina egna är otroligt givande även om man inte håller med. Jag lärde mig mycket av Hitler och en del av Marx. Man kan lära sig något av alla, även de som i stort har fel. Jag försöker regelbundet utsätta mig själv för moralisk hjärngympa genom att läsa och lyssna på personer med extrema åsikter. Jag läser gärna nationalistiska texter, lyssnar på alt-right-podcasts, följer dess förespråkare på Facebook. Faktum är att de har betydligt mer intressanta texter och åsikter än jag finner någonstans i mainstreammedia. Jag har aldrig ens tänkt i deras banor, vilket för med sig otroligt intressanta tankar även om jag inte alltid håller med dem. Detsamma gäller ”alt-left” och socialistiska organisationers texter, poddar och personligheter. De är betydligt bättre på att beskriva den rådande situationen, punktera motståndarens argument och lägga fram ett eget alternativ istället. De stimulerar min hjärna genom att försöka kritisera mitt sätt att tänka. I den bleka och trötta offentligheten finner jag tvärtom mest personer som upprepar allmänt accepterade och redan vida spridda åsikter. Det tillför inte mycket träning till den kritiskt tänkande hjärnan.

Förutom att man utvecklas personligen så är det väldigt nyttigt att ha koll på vad extremister har för tankar och hur de organiserar sig. Det är oftast de extrema åsikterna som formar framtiden och den offentliga debatten är mer av en efterdyning av ett redan vunnet krig mellan gårdagens extremister. Allmänt accepterade åsikter idag var en gång extrema åsikter som behandlades på precis samma sätt som många vill behandla dagens extremister. Vill du veta vad som väntar i framtiden bör du därför läsa och lyssna på dessa strömningars medier. Då kan du dessutom bemöta deras argument innan de hinner växa till sig utan din vetskap. Och vem vet, du kanske till och med lär dig något av dem på kuppen!