Det har spritt sig en, som jag ser det, befogad känsla av att något är på allvar på tok med Sverige. Frågan är vad det är som är på tok. Är månne invandringen problemets kärna? Jag tror inte det. Problemen inom exempelvis skolan och sjukvården existerar oberoende av invandringen även om de, tror jag, allvarligt förvärrats av de sociala och ekonomiska påfrestningar som invandringen förorsakar.

Grundproblemet i Sverige – och ursäkta att jag exercerar min gamla käpphäst, men ibland är det klokt att tjata – är att landet styrs av en alldeles speciell maktklass eller härskarskikt eller särintresse eller vad man vill kalla det. Jag har döpt detta intresse till ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”.

Tänk om någon riksdagsledamot år 1957 hade ställt sig upp i riksdagen och sagt att om 60 år har delar av riksdagens makt outsourcats till Bryssel. Vidare har regeringen på ett bräde plockat in nästan 180 000 invandrare. Hushållsskulderna är så höga efter åratal av artificiell monetär stimulans – inklusive minusränta – att väljarna vant sig vid närapå hysteriska låne- och konsumtionsnivåer; som en följd vågar få eller ingen förorda ett slut på ‘kokainpolitiken’.

Jag har nyligen sett ett flertal personer posta nedanstående video om abort med Bill Nye, som är tänkt att visa att vetenskapen bevisat att abort är ok. Med risk för att göra mig ovän med halva (eller närapå hela) Sveriges befolkning, känner jag mig manad att skriva detta, som en enkel övning i logik.

Om man staplar två självklarheter ovanpå varandra kan man lätt åstadkomma en motsägelse som ger en myror i huvudet.

För det första är det självklart att om människan ska genomföra något svårt projekt så ska hon välja begåvade personer för jobbet.

För det andra är demokratin det bästa styrelseskicket för en nation.

I våra svenska medier framställs Obama som ett helgon och Trump som en skurk. De två är som natt och dag. Visst är det sant att de är olika, väldigt olika ibland. Men de är också lika.

Trump är populist. Det får vi höra hela tiden, alltid i nedsättande mening. En populistisk politiker vädjar till ”folket” och ”det sunda förnuftet” mot ”eliten” eller ”etablissemanget”.

På kvällen den 20 januari menade K. G. Bergström i Expressen att Trump hållit det mest populistiska installationstalet i modern tid. Vari bestod populismen? Jo, Trump hade talat om att makten nu skulle föras tillbaka till folket. Han hade talat om en motsättning mellan etablissemanget i Washington och vanliga amerikaner.

Det är handlandet som förser människan med kännedom om begreppet tid och gör henne medveten om tidens gång. Idén om tid är en praxeologisk kategori.

Handlande är alltid riktat mot framtiden. Det är väsentligen och av nödvändighet ett planerande och handlande för en bättre framtid. Dess mål är alltid att se till att framtida tillstånd är mer tillfredsställande än de skulle vara utan handlande. Det missnöje som får människor att handla orsakas av en otillfredsställelse inför de förväntade framtida tillstånd som troligen skulle inträffa om ingenting gjordes för att ändra dem. Oavsett vad kan handlandet endast påverka framtiden, och aldrig det nu som med varje oändlig liten del av en sekund försvinner in i det förflutna.

För 28 år sedan kom jag till Sverige som gäststudent, och jag valde att stanna för Sverige var ett vackert land, och det svenska samhället välmående och tryggt. Människorna var homogena därför var det lätt att förstå varandra och att komma överens, och samhällsviktiga förbättringar kunde genomföras smidigt. Det fanns ingen etnisk eller religiös motsättning, och välfärden såg till att ingen behövde lida på grund av fattigdom. Jag kände mig lyckligt lottad för att få flytta hit.

Men idag, 28 år senare kan jag inte säga samma sak om Sverige. Inför mina älskade barn säger jag i tysthet: Förlåt mig, pappa har valt fel land åt er.

Föreställ dig att du är en romersk kejsare, till exempel Traianus som härskade mellan 98 – 117 e.Kr. Föreställ dig nu att du erövrar ett nytt territorium som är fullproppat med rika guldådror, till exempel Dacia (101 – 102 e.Kr).

Plötsligt är du dränkt i guld. En till synes oändlig ström med hårdvaluta låter dig nu förverkliga dina utlovade projekt. Du kan rusta upp dina förfallna akvedukter och skämma bort dina undersåtar med spektakulära offentliga bad. Dina hårdföra och upprorsbenägna legionärer kan äntligen få sin sold. Storartade gladiatorspel och generösa brödutdelningar är säkrade för överskådlig framtid.

Den värld som till helt nyligen framstod som så solid, fast och obevekligt etablerad börjar försvagas, tappa konturerna, rentav rämna. För några decennier sedan gick det inte att tänka tanken att svenska staten de facto skulle ge upp sitt våldsmonopol över vissa områden. Nu framstår no go-syndromet som en företeelse på tillväxt. Dagliga polisutryckningar till vissa skolor där rivaliserande migrantgäng slåss om herraväldet. Den mäktiga staten tycks endast sällan kunna göra något åt romska tiggare som ockuperar privat egendom.

Med jämna mellanrum kommer jag på samhällets grundbult, alltså den fundamentala sanning som skiljer vår tid och vårt samhälle från någon annan tid och något annat samhälle (för det mesta Sverige för ett halvsekel sedan, för det är det alternativ jag är mest bekant med). Nu har jag gjort det igen och min nya insikt är så banal att jag nästan hoppas du säger ”jaha, vad är det med det, det visste vi väl redan”.

Livet är en skola, särskilt när människan är ung, för då ska hon bibringas de uppfattningar och färdigheter som omgivningen anser det praktiskt att hon besitter.

När jag gick i gymnasiet julvickade jag på posten och fick tre kronor och 45 öre i timmen för att bära ut brev. Tanken att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av pengarna slog mig inte.

På den vägen är det. Jag fortsatte att gneta. Och jag var inte den ende. Hela Sverige består av ett folk som en gång gnetade. Vi behövde intäkterna. Vi förtjänade dem genom vårt gnetande.

Så går åren och vi upptäcker att det finns fattiga folk som inte tjänar tre kronor och 45 öre i timmen och inte lever under de fördelaktiga villkor som vi svenskar åtnjuter.

I väst gillar vi att idealisera andra och frossa i vår egen skuld. Mea culpa! Självkritiken är en bra egenskap som gjort att vi kunnat rätta och förbättra oss. Men när självkritiken urartar i självspäkning blir det fel. För sanningen är att vi uträttat mer gott än ont.

Man behöver inte leta länge för att hitta otaliga exempel i filmer och böcker som visar vår vilja att skönmåla andra och nedvärdera oss själva. Det är inte sällan man hör västerlänningar tala om kolonialismen, imperialismen och slaveriet i bestämd form singularis. De syftar på västerländsk kolonialism, västerländsk imperialism och västerländsk slavhandel. Ja, som om inga andra civilisationer har sysslat med sådant. Jag tror inte att man är så dålig på historia. De flesta vet att de finns fler kolonialismer, imperialismer och slaverier. Men det är liksom bisaker, de är inte lika viktiga.

Ekonomi är så enkelt att alla tycker att de förstår det. Och därmed går det också så enormt fel ganska ofta. Som t ex den här utrikeskrönikan av Erika Bjerström, som vi bjuder på godbitar från nedan. Hon vet nog inte vad hon säger, men det gör inte saken bättre. För problemet är att hon upprepar myter och dumheter och därmed hjälper till att förleda ytterligare en generation ekonomiskt okunniga och oförstående.

1. Praxeologins tidsmässiga karaktär

Begreppet förändring implicerar begreppet tidsmässig följd. Ett fast och för evigt oföränderligt universum skulle stå utanför tiden, men det skulle vara dött. Koncepten förändring och tid är oskiljaktigt förenade med varandra. Handlande syftar till att uppnå förändring och ingår därför i den tidsmässiga följden. Det mänskliga förnuftet är till och med oförmöget att föreställa sig en tidlös tillvaro och ett tidlöst handlande.

Den som utför en handling skiljer på tiden före handlandet, tiden som förbrukas genom handlandet och tiden efter det att handlandet avslutats. Hon kan omöjligen förhålla sig neutral till tidens förlopp.

Trabanten var en gammal Östtysk bil från före Berlinmurens fall som blev symbol för undermålig kommunistisk kvalité. Bilen var ökänd för att fungera illa men var trots det så eftertraktad att kötiden var uppemot 15 år. När priser och marknader inte får styra går ekonomier åt skogen och Östtyskland var inget undantag.

Den svenska Trabant-kön stavas hyreslägenheter. Till skillnad från Trabanten har problemet varken avskaffats eller förvisats till historien. Samme svensk som så gärna skrockar åt Trabanten och berättar historier om Östtyskland, stödjer sannolikt hjärtligt hyresregleringar.

Texterna på denna blogg brukar få 3 – 10 000 läsare. I enstaka fall kan det bli över 50 000 stycken. 3 000 läsare, det är ju bara 0,3 promille av Sveriges befolkning, säger en del upprört, det är för lite! Ni talar ju bara till de redan frälsta, ni måste satsa på att komma ut bredare och tala till massorna.

Detta är en viktig fråga. Det är inte alls självklart hur marknadsföringen av budskapet ska gå till.

För nästan tre år sedan skrev jag i artikeln “The Tyranny of Fundamentalist Language” om hur religösa grupper på ytterkanten lyckas förslava sina följare genom att skapa ett språk och ett ordförråd som förstärker känslan av att det är “vi mot dem”. Jag hade nyligen lämnat min uppväxts evangeliska kyrka, och jag ville sammanfatta – så gott jag kunde – varför det är så svårt att nå fram till individer som är en del i dessa ultra-konservativa religösa grupper.

Till min stora glädje mottogs min artikel väl. Många svarade mig med berättelser om nära och kära som fastnat i grupperingar som kan betecknas som kulter, eller åtminstone uppvisade kultliknande beteenden. En familjemedlem till en av de som dog i Waco-belägringen e-mailade mig och uttryckte sin tacksamhet för att jag hade satt ord på känslor som den burit i över två årtionden.

SVT:s ”Uppdrag granskning” har tagit fram siffror som visar att tre av fyra personer som dömts till utvisning för grova brott släpps fria efter att de avtjänat sina straff i Sverige. En del hålls under uppsikt, men långt i från alla.

Varför? För att man inte kan utvisa personer till länder där väpnad konflikt pågår eller för att landet ifråga vägrar ta emot sina medborgare. Det är brottslingar som är dömda för grova brott som blir kvar här och kan begå fler brott.

En väsentlig del av de ”icke-ortodoxa” doktriner som förespråkas av alla socialister och interventionister, är att återkommande depressioner är ett fenomen som är inbyggt i hur marknadsekonomin fungerar. Emedan socialisterna hävdar att denna ondska endast kan utrotas genom att ersätta kapitalismen med socialism, hävdar interventionisterna att staten är kapabel att korrigera marknadsekonomin på ett sådant sätt att man kan uppnå något de kallar ”ekonomisk stabilitet”. Dessa interventionister skulle ha rätt om deras planer för att bekämpa depressionerna syftade till att radikalt överge kreditexpansionen. De förkastar dock denna idé. Vad de vill göra är att öka kreditexpansionen ännu mer och förhindra depressioner genom antagandet av särskilda ”kontracykliska” åtgärder.

Författaren Katerina Janouch ifrågasatte den svenska invandringspolitiken i tjeckisk TV. Då blev Hynek Pallas på Dagens Nyheter Kultur upprörd. Det hette att hon målade en svart bild av Sverige. Ska man tro på att den nationella stoltheten blev sårad? Tror inte det.

Pallas, och tidningen DN, är arga för att de år efter år har försvarat en ohållbar invandringspolitik. Kritik har sopats under mattan. Efter asylkaoset hösten 2015 har allt fler vågat påpeka det uppenbara: vårt sätt att hjälpa flyktingar är dåligt. Vi skulle kunna hjälpa många fler för mindre pengar i närområdet. Dessutom skulle vi ha mindre problem hemma med segregation och militant islamism.

Det finns ett ordspråk som lyder: Allt kan köpas, utom tid. I det femte kapitlet i Mänskligt handlande, som är det sista kapitlet med en liten mer filosofisk inriktning, tittar Mises närmare på vad tid är.

Tid är någonting vi måste hushålla med. Alla människor är dödliga och vi har bara ett begränsat antal saker vi kommer hinna med under våra liv. Det vi inte hinner med under den perioden kommer vi aldrig bli färdiga med, så på så sätt är vår tid något vi måste hushålla med. Men Mises noterar att hushållningen med tid är av ett annat slag än annan hushållning. Varför det? Jo, för att tidens gång är oåterkallelig. Det finns ingenting som kan stanna tiden.

I fredags skrev Dagens Nyheter (och som en följd därav även jag) om Sensationen i Hultsfred, alltså att kommunen deklarerat migrantstopp. Sedan den 21 december förra året får inga nya migranter något som helst stöd av kommunen. Kommunen syfte var att göra sig maximalt oattraktiv för migranter så att dessa i stället skulle söka sig till ”någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.

Det märkvärdiga är inte bara den kommunala olydnaden, utan att ärendet fortfarande tre veckor efter Hultsfreds beslut inte blivit en nationell snackis. Men nu har det blivit en snackis i så måtto att Dagens Nyheter ägnade lördagens huvudledare åt saken (och jag följer upp med denna text som skrivs på lördagen).

Förmiddagen den 13 januari 2017 har jag på förekommen anledning ägnat åt att fråga folk om de eventuellt kan kontrollera min förmåga till läsning innantill av en artikel i Dagens Nyheter.

Jag har frågat så här:

Vad anser du vara sannolikheten för att en svensk kommun deklarerar att den inte längre tänker följa sin lagstadgade skyldighet att ta emot och omhänderta flyktingar? Att kommunen skriver till eventuella nyanlända att ”ingen hjälp finns att få på åtminstone sex månader. Inga nya ansökningar om bidrag kommer att behandlas. Inga möten med socialsekreterare bokas. Den som behöver akut hjälp för att inte svälta hänvisas till en frivilliggrupp som delar ut mat. Vi rekommenderar att du söker dig till någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.

I det nionde avsnittet av DGS-TV gästas Patrik av skribenten, författaren och chefredaktören Johan Hakelius.

Johan Hakelius har under många år varit verksam i den svenska samhällsdebatten, bland annat som biträdande politisk redaktör i Svenska Dagbladet, chefredaktör för Finanstidningen och numera som chefredaktör för tidningen Fokus. Han är också krönikör i Expressen. Han har dessutom skrivit flera böcker, varav de tre senaste är Döda vita män, Ladies och Rule Britannia!.

I detta samtal försöker Patrik och Johan reda ut hur vi ska förstå Sverige, förstå oss själva och inte minst hur vi ska förstå det svenska tänkandet.

Ett intellektuellt formativt ögonblick är ett sådant där blixtrande tillfälle när man plötsligt, utan ord, inser att ja, just så, just så, måste det ligga till med livet. Jag hade ett sådant formativt ögonblick när jag för länge sedan läste Tolstojs Krig och Fred. Napoleons armé hade tagit sig ända fram till en punkt tio mil från Moskva. Vid byn Borodino inleddes ett fältslag.

Domen i Uppsala tingsrätt, där unga asylsökande afghaner slipper utvisning trots att de dömts för våldtäkt av en pojke, har mött starka protester.

Bakgrunden är att fem unga asylsökande från Afghanistan under oktober månad grovt våldtog en yngre pojke. Våldtäkten uppges ha pågått under en timmes tid, haft sadistiska inslag och filmats av gärningsmännen. Trots detta slipper fyra av de fem utvisning (den äldste kommer att utvisas eftersom han är över 18 år och saknar asylskäl). Tingsrätten motiverar domen med att de fyra yngre gärningsmännen ”skulle drabbas mycket hårt” av utvisning.

Ibland framträder det välfärdsindustriella komplexet med sådan troskyldig och naken uppriktighet att man knappt tror sig läsa rätt innantill, nu senast i Dagens Nyheter den 9 januari 2017 (läs den här om du är prenumerant).

”Sjukskrivningarna kopplade till stress har ökat kraftigt under senare år”, förklarar tidningen, ”men utvecklingen varierar mellan landets kommuner… I Stockholms län låg Värmdö högt på listan.”

Dagen innan nyårsafton publicerade Wall Street Journal en artikel av Edward Jay Epstein i vilket ett regelrätt karaktärsmord på Edward Snowden begås. Slutsatsen är kort och gott att han är en rysk spion, möjligtvis en aningen ofrivillig sådan. Artikeln har uppmärksammats av bland annat Ivar Arpi.

För er som inte vill läsa vare sig hela Epsteins artikel eller denna betraktelse kan jag göra en kort sammanfattning av båda