Den osmanska andan verkar ha vaknat till liv i Turkiet och Erdogan är på väg att bli enväldig, ja, en ny sultan. Det bådar inte gott, inte för demokratiskt och sekulärt sinnade turkar och inte för de europeiska länder som gränsar till Turkiet. Erdogan är lika nyckfull som hotfull.

Karl Marx skriver i Das Kapital om arbetares alienation från slutprodukten under kapitalistisk produktion. Alienationen i sig är ett resultat av alltför hög arbetsdelning inom väldigt specialiserade produktionsprocesser inom företag (på hans tid, framför allt fabriker), vilket leder till att arbetare får svårt att se det egentliga värdet av deras produktion. Med andra ord: alienationen inom företagen ger kapitalisten – företagsägaren – möjlighet att utnyttja arbetare och utvinna mervärdet av deras arbete i profit. Kapitalistiskt företagande är alltså ett sätt att lura arbetare i gemen på det värde de producerar.

Den här bloggen håller sig med den förklarande och rätt kaxiga underrubriken ”Här skapas samtidens självförståelse”. Några har frågat vad det betyder.

Egentligen tror jag det handlar om två frågor, dels vad som menas med vår tids självförståelse, dels om det verkligen behöver skapas någon ny självförståelse eftersom vi redan har en. Kan den vi har inte duga ett tag till?

Går det att centralplanera fram en känsla utan oanade konsekvenser? Hur förhåller sig den ovillkorliga kärlek som ibland utlöses vid kollektiva kriser, till den mer alldagliga variant som utmärks av att vara specifik, riktad och exklusiv? Och har människan inte rätt till samtliga sina känslor som råkar infinna sig när tragedin är framme?

Ja-sidan vann i folkomröstningen om stärkt presidentmakt i Turkiet. Erdogan har nu blivit i stort sett enväldig, ja, en ny sultan. Medan kalifatet i Syrien och Irak krossas, kan ett nytt aggressivt, islamiskt välde vara på väg att uppstå på gränsen till Europa i sätet för det gamla kalifatet. Under flera hundra år styrde ju osmanerna kalifatet från Istanbul.

Den arabiska våren höll på att ersätta militärdiktaturen i Egypten med en islamistisk diktatur under Muslimska Brödraskapet. Det misslyckades då general Sisi tog makten genom en kupp. I Turkiet misslyckades militärkuppen i somras. Den turkiska islamistvåren med AKP började långt tidigare och verkar kunna stå pall.

Att leva bland en grupp människor som har gemensamma värderingar eller uppfattningar, även om dessa skulle vara vetenskapligt absurda som att tro på skapelseberättelsen eller att månens olika faser påverkar sinnelaget, innebär för de flesta människor något positivt. De upplever på ett sådant sätt gemenskapens trygghet och slipper ensamheten. Men gemenskapen har sitt pris då den samtidigt innebär konformism och – åtminstone för en tänkande individ – en konflikt mellan den sekteristiska innevärldens enkla trygghet och den komplexa verkligheten.

När Rakhmat Akilov kraschade lastbilen in i Åhléns parfymavdelning, hade han inte bara krossat kroppar och människoliv. Han hade också en gång för alla krossat bilden av en fungerande svensk migrationspolitik.

Klockan 14.53, fredagen den 7 april 2017, kastades Sverige in i utvärderingsfasen av ett gigantiskt nationellt experiment som syftat till att skapa en ”humanistisk stormakt” genom generös flyktingmottagning, unika pull-faktorer och i princip öppna gränser.

Den 17 mars firas Sankt Patriks dag på Irland. Det är både en helgondag, till minne av S:t Patrik som införde kristendomen på ön, och en nationaldag. Men framför allt är det en festdag!

Festen har spridit sig över hela världen, mest till USA och Storbritannien där det bor många irlandsättlingar. Men glädjeyran har också kommit till oss i Sverige. Själv festade jag med mina vänner i Uppsala. Vi hade turen att ha en irlandsättling som sånganförare. Det var visor om kåta munkar och längtan efter den man har kär. Men också patriotisk glöd och smädelser mot saxarna! Jag sjöng så att jag blev hes.

Min manliga intuition är ofta rätt tillförlitlig. Den brukar kunna förutsäga händelsernas riktning om än inte med samma precision förändringarnas hastighet. Den har en tendens att tro att saker går fortare än de gör i verkligheten.

Att framtiden är oviss impliceras redan i själva handlingsbegreppet. Att människan handlar och att framtiden är oviss är inte två oberoende frågor, utan enbart två olika sätt att se på samma sak.

Ponera att resultatet av allt som händer helt bestäms av eviga och oföränderliga lagar som styr all utveckling och uppkomst i hela universum. Vi kan vidare anta att alla fenomen av nödvändighet är förbundna och beroende av varandra, att de har ett orsakssamband och att detta är ett grundläggande och slutgiltigt faktum. Låt oss dessutom helt avfärda föreställningen om den obestämda slumpen.

Kommer du ihåg de där händelserna för ett tag sedan när poliser frågade socialsekreterare var vissa papperslösa, som skulle utvisas, höll till? Socialsekreterarna visste tydligen detta, kanske för att de levererade sociala förmåner till bostaden, men polisen saknade uppgifterna. Socialsekreterarna vägrade uppge adresserna eftersom sådant angiveri, sa de, stred mot deras professionella etik.

För den som spelar roulett är utsikterna ganska dystra. Ju mer man spelar, desto mer kommer man att förlora. Det begränsade antalet roulettmiljonärer och det stora antalet framgångsrika kasinon verkar onekligen tyda på det, men varför är det så? I det sjätte kapitlet av Mänskligt handlande förklarar Ludwig von Mises att det har att göra med att spel såsom roulett tillhör en kategori som kallas klassannolikhet, vilken skiljer sig från en typ av sannolikhet som kallas fallsannolikhet.

Joe Salerno har skrivit en väldigt bra artikel som beskriver Ludwig von Mises syn på politiska gränser, invandring och nation. Salerno tydliggör även Mises syn på liberalism, och det är inte klassisk liberalism så som den vanligtvis beskrivs. Hela artikeln är värd att läsa minst två gånger. I denna artikel kommer jag endast att försöka mig på en snabb översikt.

I analysen av islamiskt våld behöver svensk media nyktra till. Mediaaktörer, och Public Service i synnerhet, bortförklarar nästan alltid det islamiska våldet med hjälp av vänsterdiskurser som i första hand håller våldets offer ansvariga.

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på)

Jag är gubevars ingen modig person. Att jag en gång i tiden, i förtvivlan över biståndets meningslöshet, sa upp mig från SIDA och gav biståndsbranschen en avskedspresent i form av en roman där svindleriet avslöjas, berodde inte på något särskilt civilkurage hos mig ty jag hade i alla fall ett nytt, kul jobb på kroken. Senare i livet har jag allt som oftast kommit på mig själv med avsevärd feghet. Så jag har ingen rätt att sätta mig på höga hästar.

För ett år sedan gav jag ut en satir om den svenska universitetsvärlden, Universitetet, Campus Beckomberga. Läsaren får följa med till en genompolitiserad värld befolkad av mer eller mindre narcissistiska klåpare som under idoga floskler om genus, mångfald och normkritik armbågar sig fram till köttgrytorna.

I en kolumn i New York Times för några veckor sedan, skrev Robert Draper om den döfödda RyanCare. Han erinrade sig en konversation han hade haft med vita husets chefsstrateg Stephen Bannon tidigare under året. Bannon, som beklagade sig över både demokraternas och republikanernas oförmåga att faktiskt genomföra saker, jämförde de identitetsbesatta socialliberalerna med de endimensionella konservativa.

Nu menar jag inte att jag plötsligt upptäckt att politiska partier strider mot varandra för att få röster, utan om en annan och rätt ny sorts stridigheter.

Startposition vid allt tänkande om det svenska samhället bör vara klassanalysen, således insikten att huvudmotsättningen hos oss står mellan å ena sidan den rimligt skötsamma medelklassen som tar hand om sig själv och betalar skatt samt, å den andra, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

De i särklass vanligaste ”argumenten” för skatt kan alla sammanfattas ungefär:
Men hur skulle vi kunna ha X utan skatter?

Jonna Sima på Aftonbladet skriver en utförlig, lång och gedigen text som kommer fram till att vinstintresse är dåligt och hänvisar till en ny oberoende vetenskaplig rapport.

Rapporten är skriven av Per Molander. Han är privat konsult anlitad av statliga “Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi” under Finansdepartementet. Det går bra för Pers bolag Arbor Aktiebolag. 2016 hade Pers bolag en vinstmarginal på 82,79% och tillgångar på 2 689 000 kr, vilket är helt ok med Reepalu och Sima får vi utgå ifrån. Per har skrivit många rapporter som skattebetalarna har fått betala. Det verkar dock som att det är vinstintresse som ligger bakom författandet av rapporten som kritiserar vinstintresset. Vi måste här bli vaksamma, enligt Simas resonemang.

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år.

”Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten” skrev polisen Peter Springare nyligen på Facebook. Reaktionen blev skarp. Exempelvis skrev Aftonbladets Oisín Cantwell att Springares ”retorik för tankarna till Goebbels”.

Att formuleringen var högst opassande instämmer jag i. Det jag inte får ihop är att ett olämpligt ord från en ensam polis fördöms, medan långt fler problematiska formuleringar från annat håll, med långt större influensförmåga, ej väcker samma indignation.

I detta avsnitt av DGS-TV samtalar Patrik Engellau med journalisten, författaren och låtskrivaren Jens Ganman om svensk journalistik. Hur ser journalisterna sig själva och hur ser de ut utifrån?

Har du läst Helena Edlunds och Zulmay Afzalis senaste texter på den här sidan? De är rasande uppgörelser med den infantila blindhet och det ständiga överseende som den svenska socialstaten riktar mot den sorts ondska som exempelvis Islamiska Staten representerar. Texterna vibrerar av harm och nästan uppgiven ilska. Hur kan den svenska staten bete sig på det här sättet? Befolkas den inte av människor med mänskliga känslor och mänskligt förstånd? Varför uppför sig Alice Bah Kuhnke och Göteborgs stadsteater som ondskans lakejer?

Gå absolut inte på Freedomfest – 13 maj 2017!

Du kanske undrar varför du inte ska gå på Freedomfest – 13 maj 2017!

Jag kom hem från jobbet den åttonde mars och knäppte på datorn för att se vad som hänt under dagen i Sverige och världen. Det första som fångade min uppmärksamhet var nyheten om att IS-anhängare hade attackerat militärsjukhuset i Kabul. Bland dem som dog i attacken fanns min ovärderlige vän, doktor Behroz Haidari, en enastående människa med ett stort hjärta.

”Ja, visst gör det ont när knoppar brister” skrev Karin Boje. Hur knoppar känner vet jag inte, men jag vet något annat som gör oändligt ont, och det är när ens människosyn krackelerar.

Det gör ont i både själ och kropp när insikten att det faktisk existerar genuint onda människor mejslar sig in i ens innersta. Eftersom de flesta av oss tack och lov strävar efter att vara goda människor (även om våra definitioner må variera) och dessutom under decennier marinerats i åsikten att alla människor är likadana innerst inne, värjer sig många mot möjligheten att en medmänniska faktiskt kan välja att vara ond.

Den svenska välfärdsstatens misslyckanden har uppenbarats genom migrantkrisen, som inte är dess orsak, men väl det symtom som tydligast av alla pekar mot sjukan.

Det har nu gått så långt att till och med representanter för det som system, alltså politikerväldet, som så flagrant misslyckas, börjar ge uttryck för missnöje.

Titeln betyder ”rikedomens besvär”. Fattigdomens besvär är välkända sedan årtusenden. Mänskligheten har bittra erfarenheter av svält, sjukdom, krig och död i fattigdomens fotspår. Men rikedomens besvär, vad är det? Om vi bortser från spleen – den individuella miljardärens melankoli – så tror jag att överflödets dilemma framför allt manifesterar sig på samhällsnivå. Underligt nog verkar vi vara bättre på att producera ett överflöd än att konsumera det på ett värdigt sätt. Det är ymnighetens kval.