Det finns ett standardsvar som ofta dyker upp, när man kritiserar idén om fri invandring eller slopad gränskontroll. Vare sig det handlar om ökad kriminalitet, risk för terrorattacker eller risken att människor söker sig hit för att missbruka vårt generösa bidragssystem, hör man ofta: ”Man ska inte dra alla över en kam”. Det har blivit något av ett mantra i vänsterliberala kretsar.

När jag ligger här i sjuksängen så är det många minnen som passerar förbi, ett extra starkt som om det vore igår, var då jag låg på sjukhus när jag var elva år gammal. Inte vet jag varför – och inte gjorde läkarna det heller – men mitt huvud höll på att sprängas i bitar och jag höll tydligen på att dö.

Om man vet vad en person har för uppfattning i en viss fråga kan man ofta förutse vad vederbörande tycker i en annan, till synes orelaterad, fråga. Om jag upptäcker att Nisse oroar sig för klimathotet så satsar jag lugnt en hundring på att han är positiv till migration trots att klimat- och invandringsfrågorna inte har något med varandra att göra.

För närvarande lever vi i en tid där vi bönar och ber våra politiker om att tvinga oss att rädda jorden från den Ohyggliga Vetenskapligt Säkerställda Klimatapokalypsen. Sagt och gjort vänder maktens spelledare, glada i hågen, ryggen åt enkla incitamentsbaserade lösningar och pekar med hela handen emot storvulna, centraliserade, myndighetsutredda och högtidligt deklamerade “avtal” – undertecknade av de viktigaste av politiska schamaner.

Påven har nyligen besökt Portugal. I samband därmed passade det portugisiska flygbolaget TAP på att skriva ett reportage om Hans Helighet i sitt ombordmagasin varifrån jag hämtat inspiration till dessa rader. Om du är en varm anhängare till påve Franciskus så bör du kanske sluta läsa här.

Något hände efter Manchester. Något som bäst tydliggörs genom vad som inte hände. Förvånansvärt få bytte sina profilbilder på Facebook och taggandet #prayfor kom snabbt av sig. Jag har sett få brittiska flaggor på Facebook och ännu färre #prayformanchester. Jämfört med dåden i Nice, Bryssel eller mot Charlie Hebdo var reaktionerna närmast lama.
Har folk slutat att bry sig? Nej. Men sorg har övergått i berättigad vrede. Nu är folk förbannade, och därför kommer andra reaktioner.

Manifestationer och tal om hur vår kärlek ska besegra terroristernas ondska faller på sin egen orimlighet när det går upp för oss att någon haft som mål att mörda barn. Nu kommer kraven på att sätta ner foten och aktivt agera för att hejda terrorismens framfart.

Jag undrar om någon ekonom, Karl Marx undantagen, har gjort så mycket skada för mänskligheten som John Maynard Keynes. Karl Marx kommer nog etta med tanke på vad han varit medskyldig till i länder som Sovjetunionen, men Keynes bekläder alldeles säkert andraplatsen för sina vilseledande teorier.

Keynes är det internationella politikerväldets profet. Hans epokgörande – saker kan vara epokgörande fast de är dåliga – verk The General Theory of Employment, Interest and Money publicerades 1936. Demokratin hade slagit igenom i västerlandet bara något eller några decennier tidigare. En ny typ av härskare – politikerna – började just bli varma i kläderna.

Jag minns den ljuva tiden när samhällsanalysen låg fast, när de politiska orden hade ungefär samma betydelse i olika läger så att man på det hela taget visste vad man talade om (även om man ville olika saker). Högern, borgerligheten, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Dagbladet och Gösta Bohman var i stort sett samma sak. Likaså var vänstern, socialdemokratin, Tage Erlander, Norra Bantorget, arbetarklassen, Folkets Park, ABF och Stockholms-Tidningen ett enhetligt och sammansvetsat intresse.

Eftersom ingen vet vad populism betyder så kanske jag kan få presentera ett synsätt i syfte att skapa ytterligare förvirring.

Populismen bygger på en tankefigur av följande konstruktion:

1. Företeelse X existerar på ett iögonenfallande sätt.

2. X är dåligt.

3. X är därför orsaken till allt som är dåligt.

Om man anstränger sig lite kan man lära sig en del om den kulturella integrationens vardagsproblematik under en taxiresa från Stockholm till Arlanda. Min förare hette Tomas och var en kristen, normalt arabisktalande man från Bagdad, enligt uppgift utbildad IT-ingenjör. Till min glädje kunde han efter åtta år i Sverige också uttrycka sig något lite på svenska.

Statsvetenskapsprofessorn Bo Rothstein vid Göteborgs och Oxfords universitet påminner mig om den store tänkaren Voltaire eller kanske snarare om filosofen Pangloss i Voltaires bok Candide. Vilka olyckor som än drabbade kunde Pangloss efter visst grubblande komma fram till att vi lever i den bästa av alla världar.

Efter en kort diskussion om alt-rightrörelsen ger sig Klaus och Jon på frågan om vad egendom är och bör vara. Det är klurigare än man i förstone kan tro. Även information om Trygghetsfrämjandet – en ny frihetlig satsning för att uppmuntra vanligt folk att själva vara med och ordna trygghet nu när våldsmonopolet sviker. Och slutligen, vad sjutton händer med Bitcoin.

I veckans avsnitt gästas Jens Ganman av Aron Flam, komiker och enligt egen utsago ”antisocialistisk aktivist”.

Med utgångspunkt i Arons arbete som komiker diskuteras vad man får skämta om i Sverige och medieklimatet och debatten i allmänhet.

I de nedre tonåren tyckte jag mycket om att rida. Jag gillade hästar och läste allt om djuret. Jag kunde svaret på 10 000-kronorsfrågan om hästar som en tjej på teve missade i finalen. (Programledare Baerendtz frågade efter namnen på de tre hingstar som räknas som anfäder till det engelska fullblodet. De hette Herod, Eclipse och Matchem.)

Johan Johansson Grijs föddes 1663 i Gävle. Efter att ha pekat ut sin egen mor som häxa i hemstaden, kom han som tolvåring till Stockholm och Katarina församling på Södermalm. Han var en drivande kraft bakom de häxprocesser som skakade huvudstaden och inledde därmed en strålande karriär som så kallad visgosse.

4. Produktion

Framgångsrikt handlande leder till att det eftersträvade målet uppnås. Det producerar produkten.

Produktion varken skapar eller frambringar någonting som inte fanns tidigare. Den förändrar givna element genom att kombinera medlen. Producenten är inte en skapare. Människan skapar endast i sitt tänkande och i sin fantasi. I den yttre världen är hon endast någon som förändrar. Det enda hon kan åstadkomma är en kombination av de tillgängliga medlen på ett sådant sätt att det följer av naturlagarna att det eftersträvade resultatet kommer att uppnås.

Finanspolitiska Rådet är en myndighet som bland annat har till uppgift att framföra synpunkter på regeringens ekonomiska politik, vilket rådet nyligen gjort. Regeringen får en hel del troligen välförtjänt skäll, men jag ska endast uppehålla mig vid en detalj i rådets rapport, nämligen sysselsättningsgraden för utomeuropeiskt födda (UEF). Det är en potatis som ju mer tiden går framstår som – och faktiskt alltmer erkänns vara – allt hetare.

När jag började på universitetet var även jag helt och hållet en etatist. Jag skilde mig dock åt från mina studenter i det att jag var anti-Marxist. Vid den tiden visste jag endast lite om vad Marx skrivit, men jag var väl bevandrad i Kautskys allra viktigaste verk. Jag var en entusiastisk läsare av Neue Zeit, och följde noggrant den revisionistiska debatten. Den marxistiska litteraturens plattityder gjorde mig illamående. För mig tedde sig Kautsky nästan löjlig.

Ju närmare människan kommer ett eftersträvat mål, desto mer outhärdlig och plågsam tycks henne den återstående sträckan.

Ibland känns det så i alla fall. När kvinnorna har (eller i varje fall nästan har) uppnått full jämställdhet med männen så framstår varje kronas löneskillnad till männens förmån som en oursäktlig förolämpning. Företeelser på en nivå som tidigare, innan jämställdhetsivern slagit till med sin fulla kraft, fördragits med jämnmod mobiliserar nu korståg mot de återstående missförhållandena.

Det börjar luta betänkligt nu. Till och med jag, som befunnit mig på det relativt lugna och skyddade soldäcket för oss som reser i andra klass, kan inte längre förneka slagsidan.

De stackars satarna nere i tredje klass har vetat om det hopplösa läget länge nu. Det var de som märkte av symptomen först. Det var inte alltför länge sedan de först rännilarna vatten märktes på golven där nere. Sedan har det gått fort. När de som bodde där nere under vattennivån började bli blöta om sockorna, spred sig oron. Där nere.

Svensken låter allt oftare som en koloni lindgrenska rumpnissar inför de politiska beslut som fattas: ”Voffo gör di på detta viset..?” Media rapporterar dag efter dag om allt större samhällsproblem där inget område längre tycks vara fredat. Och trots att allt fler märker konsekvenserna av en rämnande välfärd i sina egna liv, tycks krismedvetenheten vara icke-existerande hos ansvariga politiker.

När de fysiologiska funktionerna och det mänskliga livet används som ett medel kallas det arbete. Uppvisandet av den mänskliga energins möjligheter och de vitala processer som människan inte använder för att uppnå externa mål, vilka skiljer sig åt från dessa processers fortgång eller den fysiologiska roll de spelar i fullbordandet av hans biologiska livsekonomi, är inte arbete utan liv. Människan arbetar genom att utnyttja sin styrka och sina förmågor som medel för att bli kvitt obehag och för att ersätta sina förmågors och nervers spontana verkan med ett målinriktat användande av mänsklig energi. Arbete är ett medel, inte ett mål i sig.

I Frankrike utförs nu de första turerna i en sedan årtionden utvecklad rituell dans: En ny president möts med entusiasm och glada förväntningar om att han skall infria de löften om förändringar som fört honom till makten.

Med tiden bleknar entusiasmen, i takt med att den ena intressegruppen efter den andra, i parlamentet eller på gatorna, hindrar genomförandet av de utlovade – och nödvändiga – förändringar som skulle kunna öka tillväxten och minska fattigdomen och motsättningarna i den franska vardagen.

Skyldighet 1: Du ska utveckla dina möjligheter

Naturen eller Gud (eller vem Du än vill sätta i dessas ställe) har gett Dig medfödda förutsättningar. Alla människor har olika förutsättningar. Men var och en är skyldig att förvalta sina förutsättningar på bästa sätt. Var och en är sitt eget utvecklingsprojekt. Den som är kristen känner igen detta krav från Jesu liknelse om tjänaren som hade ett pund att förvalta.

För tolv år sedan skrev jag en bok som heter Skärp dig, Svensson tillsammans med några andra (Dick Erixon, Tove Lifvendahl, Lorentz Lyttkens, Peter Olsson och Anders Röttorp). Tråkigt nog är den lika aktuell och angelägen – i bemärkelsen obeaktad – som när den kom.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll twittrade den 24 januari i år följande om svensk sjukvård: ”Ja, sjukvård i världsklass faktiskt. Allt annat är faktaresisitens [sic!]. Eller alternative facts som en del säger.”

Inte ens fyra månader senare kan jag konstatera att faktaresistensen är total och att etablerade media kapitulerat inför alternativa fakta. Hur annars ska jag tolka det när nyhetsflödet levererar den ena larmrapporten efter den andra gällande svensk sjukvård?

SAF-legendaren Sture Eskilsson sa ibland att när det gäller åsikter är svenskarna som ett stim av sniglar. Liksom ett fiskstim rör vi oss alla åt samma håll, men i stället för att som fiskar byta riktning flera gånger i minuten så ändrar vi uppfattning bara några gånger per århundrade.

Bellman säger att problemet är lärarnas status är för dålig och att vi därför måste höja deras status.

Relativisten instämmer i att det nog är sant men att man också tänka på att det kan finnas andra synsätt. Att eleverna inte alltid respekterar lärarna kan ju bero på eleverna, särskilt pojkarna, hellre spelar dataspel än lyssnar på fröken.

Bellman säger att javisst, därför är det viktigt att höja lärarnas status snabbt som attan så att barnen lyssnar på fröken.

Den 7 maj vann Emmanuel Macron med sin internationalistiska liberalism och sitt EU-vurmande det franska presidentvalet.

Med ca 65 mot 35 procent besegrade han Nationella Frontens ledare Marine Le Pen, som tagit ton mot EU:s växande överstatlighet och omfattande islamisk invandring.

För varor av den första ordningen (konsumtionsvaror) betyder kvantitativ bestämdhet av det resultat som åstadkoms med hjälp av en ekonomisk vara att en kvantitet a, antingen under en viss tid eller hela tiden, ger upphov till effekten α. För varor av högre ordningar (produktionsvaror) betyder det att kvantiteten b framkallar effekten β, förutsatt att den komplementära orsaken c bidrar med effekten γ. Endast den sammanlagda effekten av β och γ resulterar i kvantiteten p av konsumtionsvaran D. I detta fall finns det tre kvantiteter: b och c av de två komplementära varorna B och C, samt p av produkten D.