”Bråka med någon av din egen kaliber.” Det är inte den typiska HBTQ-sloganen, men Pink Pistols är inte den typiska HBTQ-föreningen. Den uppmanar amerikanska sexuella minoriteter att beväpna sig för att skydda sig från attacker. ”Beväpnade queerpersoner får inte stryk”, som det står längre ned på den rosa hemsidan.

En del läsare har dubier kring teorin att Sverige styrs av det välfärdsindustriella komplexets egenintressen. De menar att människor som jobbar inom komplexet inte i huvudsak drivs av önskemål om att deras arbetsgivare måtte få större offentliga anslag, utan av en drift att vara goda och att ständigt kunna sola sig i strålglansen från de egna dygderna.

Inte sällan när jag hamnar i diskussion med någon vanlig, ”god” människa – inte cyniska hycklande människor som livnär sig på sin förljugna godhet, exempelvis många av politikerna i de traditionella partierna och journalisterna på de etablerade medierna – känner jag att jag inte kan nå vederbörande oavsett hur logisk, verklighetsförankrad och heltäckande jag är i mitt resonemang.

Jag kan fortfarande känna skam när jag minns hur min mamma med bestämda steg vandrade över till grannlägenheten för att kräva tillbaka de leksaker som två äldre pojkar hade bytt till sig från mig. Hon kom tillbaka tomhänt. Bytt är bytt.

Pojkarna hade lirkat till sig några av mina finaste Fisher-priceleksaker, inköpta i Brasilien, i utbyte mot en trasig vattenpistol och en Bamsetidning. Värderingar är förvisso subjektiva – men detta var ett byte som borde lämnat en fadd smak i munnen på samtliga inblandade.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har varit på bio och redovisar sina intryck i form av en huvudledare bakom betalvägg den 17 september. Han har sett Ruben Östlunds ”The Square”. (Det har jag också och kommer med en recension inom kort.)

Vi fortsätter trenden med invandrings-fredag här på Mises-redaktionen. Läs gärna även de tidigare bidragen om Tino Sanandajis Massutmaning och George Borjas We Wanted Workers.

Bekännelser och intellektuell ärlighet är viktig. I likhet med 2000-talets kända bok- och filmsuccé En shopaholics bekännelser kommer här en kanske lite mer allvarlig sådan: jag var en gång starkt för fri invandring och öppna gränser – en kontroversiell och ofta impopulär åsikt bland libertarianer.

Simon gästar oss för att prata om ideologi, tro och vad som driver oss. Innan han kommer in på det hinner vi skvallra lite vad som händer på sverigedemokraternas kansli, vi landar i en officiell uppmaning i kyrk-o-valet och Herr D väver ihop säcken.

Bara för att jag inte skrivit om det välfärdsindustriella komplexet på ett tag så ska du inte tro att komplexet har lagt ned verksamheten och bommat igen. Tvärtom. Allt går på högtryck som vanligt, det utvecklas nya slags bidrag och vårdinsatser, det vidunderliga maskineriet ångar på, socialgrottekvarnen mal vidare som aldrig tillförne.

Per Bylund medverkade igår i den amerikanska livepodden Liberty Talk Radio med Joe Cristiano. Ämnet var ”The Health of Entrepreneurship”, alltså entreprenörskap och entreprenörskapsutbildning, och avsnittet kan ses nedan.

Ibland läser vi böcker eller artiklar som liksom direkt fångar oss och som delar in världen i ett ”före” och ett ”efter”: vi kommer aldrig kunna se vår omgivning på samma sätt igen. Den österrikiska traditionen har tonvis med sådana exempel, och många är vi som kan berätta om hur Murray Rothbards välkända Vad har staten gjort med våra pengar eller Man, Economy, and State förändrade våra liv.

En ideologi är en uppsättning färdiga och med varandra väl avstämda tankar som identifierar det mänskliga samhällets grundläggande drag. Ideologin etablerar ett slags förförståelse som gör att människor kan tala med varandra och hantera sina relationer utan att hela tiden behöva fördjupa sig i filosofins grundproblem.

Men det parti jag en gång gick in i är något komplett annorlunda än dagens. Vi som var med då kunde aldrig i vår vildaste fantasi föreställa oss alla de svek och kompromisser som partiet ägnat sig åt för att få regeringsmakt.

Företag bör ha rätt att rekrytera vem de vill. Det ska stå dem fritt att ha en styrelse helt bestående av vita medelålders män eller enbart invandrarkvinnor. Företags främsta syfte är att tjäna pengar och de har därför alla incitament att anställa för dem rätt personer.

Det fanns en tid när bilbränder, dödsskjutningar och väpnade konfrontationer mellan polis och kriminella gäng fortfarande var stora nyheter. Detta var ovanliga händelser, som avvek skarpt från föreställningar om hur det svenska samhället fungerande. Så är det inte längre.

Du har väl inte missat att vi läser in Murray Rothbards lilla mästerverk ”Vad har staten gjort med våra pengar?”

Det är en fantastiskt givande upplevelse att högläsa texten – och vi hoppas du också får ut någonting av bra det.

För många år sedan, på den tiden när det fanns telefonkiosker, träffade jag en höjdare på Brottsförebyggande rådet som sa ha, ha, det mest effektiva brottsförebyggande arbete han själv skulle kunna göra vore om han ställde sig vid en telefonkiosk för att förhindra skadegörelse. Han trodde kort sagt inte på sin egen arbetsgivares förmåga att fullgöra sin uppgift.

Jag skrev nyss om hur västerlandet under den långa perioden sedan andra världskriget har utgjort ett enda långt befrielseprojekt där tidigare förtryckta grupper – enkannerligen kvinnorna – har sluppit ur sin särbehandling och i stället hamnat i en tillvaro med konkurrens på lika villkor med de tidigare härskarna, alltså de vita männen. Min tes var att denna utveckling inte enbart varit behaglig för de nybefriade som i stället kräver skydd mot friheten genom exempelvis kvotering och identitetspolitik.

Det svenska företaget Facit nådde stora framgångar som tillverkare av mekaniska och elektriska kontorsmaskiner. Höjdpunkten nåddes på 1940- och 50-talen som Europas näst största tillverkare av kontorsmaskiner med som mest 14 000 anställda och försäljning i mer än 100 länder. Företagets framgångar tog ett snabbt slut i början av 1970-talet, som en följd av att man inte förmådde ställa om till en ny era, med maskiner baserade på elektronik.

Det är inte bara Donald Trump som valt att rikta strålkastarljuset mot Sverige, som ett exempel på en total misslyckad integrationspolitik. Även i Europa visar populistiska politiker och medier ett allt större intresse för vår allt hastigare marsch i riktning mot avgrunden. Den självutnämnda moraliska stormakten har förvandlats till ett avskräckande exempel, som av våra närmaste grannländer till och med börjat upplevas som ett hot.

Då och då har jag skrivit om det märkliga faktum att den officiella svenska återgivningen av den första satsen i den första artikeln i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skiljer sig från, vad jag har kunnat konstatera, de flesta andra länders.

Om det är sant, som det påstås, att fisken inte ser vattnet för att han är så van vid det, då är jag en fisk. Jag läste till exempel en artikel i Svenska Dagbladet den 2 september som handlade om att det skulle komma nya lagar om hur rektorer ska bjuda in politiska partier till sina skolor. Jag läste texten men märkte inget. Jag såg inte vattnet.

Teorierna som styr handlande är ofta ofullkomliga och otillfredsställande. De kan vara motsägelsefulla och omöjliga att inordna i ett heltäckande och sammanhängande system.

Om vi tittar på alla de teorem och teorier som styr hur vissa individer och grupper agerar som ett sammanhängande nätverk och så långt som möjligt försöker samordna dem till ett system, det vill säga en sammanhängande kunskapsmassa, kan vi kalla den en världsåskådning.

Ett par gånger om året – ungefär sex – sätter sig de lika många ledamöterna av Riksbankens redaktion för att se över all möjlig makroekonomisk statistik, diskutera utsikterna och kolla över prognoserna, både från Riksbankens egna medarbetare och från utomstående (t ex SCB eller andra finansiella aktörer).

I tisdags avslöjades att rikspolischef Dan Eliasson har givit ett utländskt företag tillgång till hemlig information om svenska poliser, från lön och schema till närmaste anhöriga. Förmodligen kommer det inte att orsaka Eliasson några större problem. Som impopulär generaldirektör för Försäkringskassan raderade han miljontals mejl från myndighetens servrar, varpå han erbjöds jobbet som rikspolischef.

Svenska myndighetschefer har enligt lång svensk tradition varit tillsatta för att med oväld utföra det uppdrag myndigheten har ålagts. Det har förutsatts att myndighetsutövningen sker i enlighet med gällande lag, utan hänsyn till personliga politiska preferenser eller försök till yttre påverkan. Detta utgör en synnerligen väsentlig del av rättsstaten i sig.

Nästan hela den ekonomiska teori som John Maynard Keynes utvecklade i sitt magnum opus The General Theory of Employment, Interest and Money (1936), baseras på att det som numera kallas Says lag* är fel. Vissa skulle t o m hävda att det var ett av de grundläggande syftena med boken: att göra sig av med Says lag. Varför var det så viktigt för Keynes att avfärda denna ”lag”?

Sokrates förklarade att demokratins högsta dröm och begär är friheten och att det är den drivkraften som bereder demokratins undergång.

Under den för mänskligheten – i varje fall för västerlandet – unikt framgångsrika period som vi fått uppleva sedan andra världskrigets slut har, vill jag påstå, ingen längtan varit starkare än den efter friheten. Vad var bilen annat än en frihetsmaskin?

Att den svenska skolan är i kris vet alla. Det är bevisat i noggranna internationella undersökningar. Men hur är det med universitet och högskolor? Det vet man inget säkert om, för det finns inga motsvarigheter till TIMMS och PISA. (Det finns visserligen ett antal kommersiella rankinglistor, men vad dessa mäter olika saker på sätt som inte verkar alldeles tillförlitliga.)

Linnéas inträdesbiljett till den lilla klubben av etablissemangsunderstödda svenska kändisar består av instagramkontot ”Assholesonline” som hon startade under 2014. Kontots huvudsakliga innehåll består av uthängningar av män som enligt Linnéa skall ha trakasserat henne sexuellt. Männen i fråga hängs ut genom att skärmdumpar på deras konversationer med Linnéa publiceras till allmän beskådan, ofta tillsammans med lättklädda bilder, ett förfarande som enligt tidigare överåklagare Sven-Erik Alhem kan vara olagligt.

Allt oftare grips jag av den isande känslan av vårt land befinner sig bortom kontroll, strömmen mot vattenfallet går nu fortare än skutans motorer förmår driva oss bakåt mot räddningen. Det är stadiet före det fria fallet.