Det har länge varit en internationell trend att humanistiska studier minskar i prestige och betydelse. Vårt samtida samhälle med fokus på organisation och effektivitet, men också på förvaltande av redan vunna segrar behöver helt enkelt inte någon humaniora. Men nu har studia humanitatis, studiet av människan, börjat leva igen.

En av de mer läsvärda publikationerna om det mänskliga gruppbeteendet är Charles Mackays bok Extraordinary Popular Delusions and the Madness of the Crowds från 1841. Den påminner oss om att den moderna människan inte har ändrats det ringaste.

Så länge Black Lives Matter bara handlar om att plundra butiker, förnedra poliser och riva statyer över duktiga vetenskapsmän, spelar det kanske inte så stor roll exakt vilken hudfärg utövarna har. Men vad skulle hända om BLM:s visioner blev verklighet?

Även om jag vet att det inte går att uppfinna ett filosofiskt system som förklarar världen i varje detalj så gillar jag inte att lämna lösa ändar när jag ska försöka begripa och förklara saker. Till exempel känns det riktigt att konstatera att PK-ismen är Sveriges statsbärande och dominerande filosofi.

Ibland tänker jag att vi svenska män (och de kvinnor som har lust att hänga på) måste hitta tillbaka till ett strävare språkideal som gick ut på att man inte talade mer än vad som behövdes och att man inte yppade något annat än den enkla sanningen. Enkel, hederlig och ärlig skulle en man vara. Hans tal skulle vara klart och redligt; hans ord skulle avspegla hans hjärta och själ. Ingen förställning, inga krumbukter, ingen falskhet.

Sveriges välmående och svenskars rättigheter är inget som Somar Al Naher tycks bry sig om. I vänstertidningen Dagens ETC (6/7 2020) skriver hon att ”integrationen”, det vill säga vår möjlighet att hantera massinvandringen från Afrika och Mellanöstern inte ska få styra debatten. De som vill invandra till Sverige, de som svepande kallas ”flyktingar” i hennes artikel, ska bestämma.

Många, inklusive jag själv, är förvånade över storföretagens och den ekonomiska elitens, kanske framför allt i USA, beredvillighet att stödja Black Lives Matter-demonstrationerna och de krav som där presenteras. Detta måste betänkas.

Få folk är så välkomnande mot främmande kulturer och kulturyttringar som svenskarna. Vi tar emot allt från matinfluenser till flyktingar och våra skattepengar går till allt från boenden för asylsökande till olika integrationsprojekt. Vi låter till och med religiösa diktaturer som Saudiarabien finansiera moskéer i vårt land.

En legend har gått ur tiden. Den italienske kompositören Ennio Morricone har gått bort, 91 år gammal. Just nu har jag svårt att sätta ord på hur det känns. Jag inser att jag inte kan känna sorg på det sätt man känner när en nära anhörig lämnar jordelivet, men det känns ändå tungt och tomt.

Richard Sörman skrev nyligen här på sajten en berörande text om att han vill ha en svensk tillhörighet, ha någonting att komma hem till där han kan känna att han är en del av ett större sammanhang; ett land och ett folk som bara är hans eget, och att detta borde gälla för alla människor.

Jag kan inte sluta plåga min hjärna och mina vänner med funderingar kring den svenska coronapolitiken. Jag är rädd att den allmänna debatten i frågan ska syssla med perifera frågor.

För tre år sedan gav Simon O. Pettersson ut en essäsamling om svensk konservatism: Svenska konservativa profiler (2017). Det rörde sig om ganska korta och koncentrerade porträtt, men tecknade med lätt hand och med personliga kommenterar som anknyter till vår samtid.

Jag kan inte komma på något annat sätt att påverka nationens sinnesförfattning än att börja med sig själv. För det första måste var och en sluta skämmas eller ta åt sig av befängda anklagelse som att dagens svenska medborgare – du själv till exempel – skulle ha något ansvar för tidigare sekler slavhandel och att du därför bär på en skuld. Den skampålen är långt mer effektiv än det verkar eftersom även de som inte skäms ofta underlåter att protestera mot anklagelserna för att inte väcka ont blod.

Stefan Löfven har helt enkelt inget intresse av att omge sig med kompetenta kollegor. Hans intresse handlar om att hålla sig kvar på toppen, oavsett vilka konsekvenser det får för de svenska medborgarna. Därför omger han sig givetvis med människor som har samma egenintresse som han själv.

En ambitiös magiker är organisationen Sveriges Kommuner och Regioner som ganska nyligen lyckades med det rätt storslagna tricket att inför det häpna svenska folket förvandla landstingen till hela regioner med ungefär samma förmätenhet som staten sedan länge turnerat i folkparkerna under artistnamnet Samhället. Otroligt egentligen. Den som ansvarar för sjukvården och kollektivtrafiken transformerar sig till ansvarig för allt inom landsändan! Det är ungefär som om kioskinnehavaren på Hamburgö tog på sig ett koppel och presenterade sig som Öchef.

Jag brukar inte gilla tidsresefilmer – de är för röriga. Men Monty Python-regissören Terry Gilliams film Twelve Monkeys från 1995 är sevärd, trots att den både innehåller tidsresor och är rörig.

Mina chanser att bli medlem av den av regeringen tillsatta coronakommissionen är obefintliga. Om du orkar läsa resten av den här texten förstår du varför.

Den svarte människorättsaktivisten Booker T Washington sade vid förra sekelskiftet: ”Det finns en särskild klass av problemlösare i rasfrågor som inte vill att patienten ska bli bättre”.

För mig personligen blev det som att förflyttas trettio år tillbaka i tiden. Till en tid utan mobiltelefoner, utan teve-program dygnet runt, utan överbefolkade städer, utan köpcentra, utan vidriga McDonaldsrestauranger längs vägarna, utan massimmigration och utan institutionaliserad godhetshysteri. Det var lugnt, det var tyst, det var fridfullt, och det var tillräckligt. Några skulle kanske ha sagt att det var tråkigt. Men eftersom jag är en av alla de svenskar som inte har några problem med vår tråkighet så länge vi får ha den ifred var det inga problem för mig. Jag kunde andas.

En barnfamilj i en villa i Upplands-Bro utsattes nyligen för en handgranatattack. Granaten kastades in i trädgården. ”Fragment gick in i fasaden och glasrutor krossades”, säger Ola Österling, polisens presstalesperson. Attacken tros vara en hämnd för att familjen anmält värstingar som kört vårdslöst med mopeder och motorcyklar. Pappan i familjen hade tidigare samma kväll filmat värstingarna och kontaktat polisen.

Sedan några år tillbaka har jag slutat läsa världens kanske mest hyllade liberala tidskrift, The Economist. Det beror på att tidskriften enligt min uppfattning gradvis kommit att bekänna sig till ett helt annat budskap än det ursprungliga och i stället sällat sig till dem som tror att lösningarna på samhällets problem måste komma från staten – som förvisso kan göra fel och därför ibland tas till upptuktelse av tidskriften – snarare än från fria, hederliga och rimligt dygdiga medborgare som verkar i en rättsstat.

I en artikel i Expressen (30/6 2020) beskriver Bilan Osman, anställd på den skattefinansierade ”antirasistiska” tidskriften Expo, Sverige som ett rasistiskt helvete. Den hemska rasism som grasserar här har en lång historia:

Omkring 16 miljoner liv gick förlorade under första världskriget. Den 11 november 1918 ingicks vapenstillestånd mellan Frankrike och Tyskland på västfronten. Första världskriget var visserligen i praktiken över för alla inblandade. Men allt dödligt våld och alla allvarliga krigsoperationer upphörde inte med automatik efter detta.

Amerikanska idéer sprider sig över västvärlden som amerikanska filmer med den skillnaden att filmernas inflytande oftast är överståndet efter några timmar plus lite eftersnack medan idéerna kan slå rot och få ett eget liv i de kulturkoloniserade västerlandets hjärnor. Därför har exempelvis vi svenskar anledning att försöka begripa oss på de amerikanska idéerna.

Det handlar inte om att vi är bättre än andra. Vi behöver inte vara bättre än några andra. Jag bryr mig inte det minsta om huruvida vi är bättre eller sämre än andra: Vi behöver inte rättfärdiga vår existens. Det handlar om att jag, Richard Sörman, från Finspång i Östergötland, är tillräckligt sammansatt som människa, tillräckligt mänsklig i min mänskliga natur att jag behöver en plats på jorden som är mitt hem. Alla har inte fått det. Men vi svenskar har fått det, och det finns ingen som helst anledning att vi ska avhända oss den gåvan. Vi har ett hem. Vi hade ett hem. Ingen har rätt att ta det hemmet ifrån oss. Och jag kommer inte låta någon ta det ifrån mig. Inte utan motstånd. Aldrig!

Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”.

Ibland undrar jag om Sverige alls behöver politiker som Morgan Johansson. Vi är ju så himla bra på att censurera inte bara varandra utan till och med oss själva. Det där blev väldigt tydligt för mig när jag läste lite i en Facebookgrupp som jag är med i, och där det skrivs om stadsdelen där jag bor. En av medlemmarna skrev nämligen ett bekymrat inlägg om att de rumäner och bulgarer, som sedan åratal ockuperar en avsevärd del av stadens mark just i vår stadsdel, trotsar eldningsförbudet och eldar brasor mitt i torkan.

Om man vill göra det enkelt för sig själv att förstå västerlandets pågående dilemma så kan man konstatera att det sedan andra världskriget ständigt ökande ekonomiska överskottet använts dels till allmänna standardhöjningar, dels till att finansiera framkomsten av ett jättelikt transfereringssystem som med tiden har fått en egen vilja och en egen ideologi som kallas PK-ism i Sverige och wokeism i engelskspråkiga länder.

I en hätsk debatt på brittisk teve jämförde Brexitledaren Nigel Farage den statyförstörande rörelsen Black Lives Matter med talibanerna. Det var inte Farage som gjorde debatten hätsk. Han stod för den rimliga åsikten att man inte bara kan gå runt på stan och slå sönder saker som strider mot ens värderingar. Hans motståndare menade dock att den antirasistiska kampen står över lagen.

Black Lives Matter-rörelsen har vind i seglen just nu, inte minst i underhållningsbranschen. Flera animerade TV-serier byter nu ut skådespelare som har fel hudfärg. Den amerikanska TV-serien The Simpsons har beslutat att inte längre använda vita röstskådespelare till de rollfigurer som har annan etnisk bakgrund, enligt ett pressmeddelande från seriens producenter. Även om en skådespelare inte syns, utan bara lånar ut sin röst, är det alltså diskriminerade och rasistiskt om en vit skådis ger röst åt en svart rollfigur.