Själv tycker jag att den svenska klassanalys som jag jämt tjatar om, det vill säga att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan det nettoskattebetalande medelklassen och å den andra politikerväldet med dess allierade i det välfärdsindustriella komplexet och media, funkar ganska bra.

De senaste veckorna har Säpo frihetsberövat flera ledande salafistprofiler som man bedömer utgör ett hot mot rikets säkerhet. En av de frihetsberövade är Abo Raad, verksam som imam vid Rashideen-moskén i Gävle. Han har hyllade Islamiska Statens terroroffensiv i Irak sommaren 2014.

Medan Europas länder funderar på vad som ska göras med de IS-terrorister som kommer tillbaka från folkmordet i Syrien och Irak tampas Storbritannien med den militanta terrorcellen Al Muhajiroun, som var inblandade i Londonbombningarna 2005.

Vi har gjort det för lätt för oss Sverige. Vi trodde att verkligheten skulle fungera enligt våra hemsnickrade principer om allas godhet och lika värde. Vansinne naturligtvis. Men vi ska inte ersätta ett vansinne med ett annat. Vi behöver nykterhet och klokhet.

Med fascister menar vi normalt någon sorts våldsrörelse som växer ur det civila samhället utan direkt kontakt med den kanske demokratiskt tillsatta statliga våldsapparaten.

Under alla dessa år då den fanatiska och militanta salafismen befunnit sig i tillväxt har vi inte sett något motstånd från moskéerna. Tvärtom har salafismen sitt hem i moskéerna.

De flesta moderna svenskar känner till irländska Saint Patricks Day, men hur många har hört talas om svenska Sankt Eriks dag? Inte många, skulle jag tro. Och det är synd för Sankt Erik, eller Erik den helige, har haft stor betydelse i vår historia. Han var den ende svenske kung som kallades landsfader, pater patriae, före Gustaf Vasa.

Hela detta andliga landskap ligger i träda i vårt samhälle. Det är ett slöseri och ett vansinne och ett tecken på vårt högmod. Vi tror att vi kan lägga skyldigheterna och plikterna på hyllan och som paschor bara odla våra njutningar och rättigheter.

Terrorsekten ”Islamiska Statens” uppgång och fall har erbjudit intressanta inblickar i den svenska vänsterns djupt rotade vurm för blodsudlade totalitära regimer.

”Den Tyska Blicken” är ett begrepp med bakgrund i Tyskland under 30-talet. Den innebar att man snabbt såg sig omkring innan man sa något de styrande kunde ogilla och som kunde uppfattas av främmande avlyssnare – angivare fanns det gott om.

Artikeln handlade om att den tyska polisen var mer eller mindre chanslös mot de muslimska klanernas kriminella aktiviteter. Klanerna kunde, med hjälp av sms och internetappar, snabbt få ihop hundratals personer som i varje givet ögonblick skulle kunna övermanna polisstyrkorna. Detta medgav vissa polischefer inofficiellt.

Kan man bli annat än imponerad när man studerar den tidiga socialdemokratins historia? Ur folkdjupet reste sig en helt ny politisk rörelse trots kraftigt och beslutsamt motstånd från ett motvilligt etablissemang. Självlärda och intelligenta människor från arbetarklassen upptändes av idén att de själva, av egen kraft, skulle kunna organisera sig och göra samhället bättre och rättvisare.

Det är lätt att glömma bort att tiderna kan göra helt om marsch. Historien är full av reaktioner på makt och förtryck, på ensidighet och indoktrinering. Man vänder sig bort från det gamla och söker något nytt. I Sverige har vi under 20 år plågats av den progressiva politiska korrekthetens fogdar och lakejer. Kan 2020-talet ge oss något annat?

Skolchefen Abdel-Nasser El Nadi har blivit frihetsberövad efter en ingripande Säpo. Det är glädjande att säkerhetspolisen äntligen börjar ta tag i det växande hotet från den salafistiska miljön i Sverige. El Nadi, 54, har länge funnits på radarn hos oss som granskar denna miljö.

Idag är det få som känner till barnkorståget. Kanske låter namnet bekant, eller kanske har vi hört sagan om Råttfångaren från Hameln, vilken berättar om en tid när barnen vandrade iväg från sina hem, för att aldrig återvända. Men sagan är, som så ofta, baserad på fjärran och märkliga händelser, som en gång skakade världen.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/5) samtalar Eddie (Mohamed Omar) med den konservative poddaren och USA-kännaren Ronie Berggren.

Vad de riktigt oroar sig för vet jag inte. Kanske är det bara att de räds grannarnas ogillande mummel. Fast jag misstänker att deras ängslan har djupare psykologiska rötter. De fruktar att de själva egentligen är strukturella fascister och att det där med flaggan bara är ett första symtom ungefär som den första kittlingen i näsan förebådar en förkylning som kan övergå i lunginflammation och kanske något ännu värre.

Jan Björklund, Liberalernas partiledare, hävdade i sitt vårtal i helgen att ”nationalismen som politisk rörelse är livsfarlig. Det är det som gång på gång i Europas historia lett till katastrofer” (Expressen 11/5). Vad han kanske borde lägga till är att det också är nationalismen som vid flera tillfällen räddat länder och kanske Europa från ”katastrofer”.

När den fina borgerligheten ska diskutera konservatismernas återkomst verkar den inte vilja ta i immigrationsfrågan. Tydligt avstånd markeras till ”populism” eller ”ful konservatism”. Borde inte konservativa lära av sina misstag? Det tog 50 år för 68-vänstern att ta över våra institutioner. Vilket Sverige har vi 2069?

Den europeiska gemenskap som en gång marknadsfördes som ett frihandelsområde har utvecklats till ett sovjetiskt monster. Det tar sig alltmer bestämmanderätt över fler och fler delar av våra liv. EU är fiende till självbestämmande och frihet. Varje frihetsvän borde med alla tillgängliga medel verka för en Swexit.

Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.

Människor kan inte förstå känslor de inte ens i någon liten mån hyser hos sig själva. Omvänt känner vi inte igen känslor hos andra som vi inte upplevt i vårt eget bröst. Det är nog till och med så illa att vi tror att alla känner likadant som vi själva.

Barn som är makthavare måste granskas minst lika kritiskt som vuxna som är makthavare. Någon har beskrivit Greta Thunberg som vår tids Jesus, själv tycker jag hon har fler gemensamma drag med f d statsminister Fredrik Reinfeldt.

Sent omsider har svenska massmedia börjat lägga märke till Rasmus Paludan, partiledare i Stram Kurs, kanske beroende på att partiet verkar kunna komma in i Folketinget efter det nära förestående valet i Danmark. Här nedan ger jag några länkar som kan orientera om partiet och dess främste företrädare.

Många har nu börjat reagera mot individualism och självförverkligande. Det kan bli en erfarenhet av tomhet och ödslighet för människan att hitta sin väg framåt i livet utan någon som går före eller några att dela resan med mot ett gemensamt mål. Vi börjar återigen tala om sammanhang, om gemenskap, om uppgift.

Problemet är att förstå den förment socialistiska 68-rörelsen. En massa medelklassungdomar gick på universitet och högskolor och lät sig förföras av Karl Marx läror. Full disclosure: Jag var en av dem.

Statsminister Stefan Löfven är på väg att skriva in sig i historieböckerna som den som förvandlade svensk politik till ett drängslagsmål i gödselstacken.

När jag flyttade från Karlskoga till Stockholm i mitten av 1980-talet, 22 år gammal, var jag dödstrött på livet i den lilla bruksstaden.

Dagens Nyheter är ett av de media som brukar brösta upp sig och säga högtravande saker om hur viktigt det är för demokratin att landet har tidningar och etermedia som seriöst, noggrant och omdömesgillt värnar om sann och korrekt rapportering.

Individer kommer och går, släkter består. Frihet är inte självmedvetenhet, frihet är att tillhöra, att höra hemma. Vi finns till tack vare de som varit före oss, och vi finns till för det kommande, för våra barn, inte minst.