Ayn Rand hade en förmåga att uttala sig för saker in absurdum. Av god anledning: för om man står för principen bakom något, vilket även Kants etik bygger på, så bör man stå bakom principen även om den dras längre än man själv tycker är lämpligt. Om man inte kan stå för den ”hela vägen” så är den ingen princip utan endast en personlig preferens. Och dessa är ju, som vi vet, subjektiva. Därav ”personlig”.