De rödgröna har förbrukat allt förtroende. De bör hållas borta från statens kärnverksamhet – eftersom de är inkompetenta. Och de bör hållas borta från makten – eftersom de värderar sin egen makt högre än allmänintresset.

Hur kommer det sig att statlig verksamhet gång på gång visar sig misskötas – utan att problemen åtgärdas, utan att högsta ansvariga informeras och utan att väljarna utkräver ansvar?

Socialdemokraternas ego kan endast mäta sig med deras enastående inkompetens. Ju mer makt de lägger under sig, ju mer saker kommer att gå åt skogen. Det är den där viljan att centralstyra. Att ställa sig i vägen för samhällets och individens naturliga evolution. Att ändra på saker bara för att man kan, vilket ofta leder till att de slutar fungera.

Ett av socialismens problem är att den tenderar att få slut på andra människors pengar. Ett annat att en socialistisk omfördelningspolitik inte kan upprätthållas utan ett stort mått av centralstyrning, övervakning och tvång. Ett tredje att den inte har utrymme för människor som är av annan åsikt. Alla skall med, vare sig de vill eller inte.

Jag borde inte peta i detta getingbo. But Anders Lindberg made me do it.

På något sätt har vi hamnat i en absurd situation där världens samlade information och kunskap finns åtkomlig i ett globalt nätverk som är tillgängligt för var och en via telefonen – men där oroande många samtidigt har blivit fullständigt faktaresistenta. Och där verkligheten, så gott vi kan observera den, påfallande ofta avfärdas med känsloutbrott.

Fruktan för att staten inte längre förmår upprätthålla den allmänna ordningen. Fruktan för terrorism. Fruktan inför övervakningsstaten.

Om man inte vet hur man skall hantera en viss typ av brottslighet, då är det lätt hänt att man inte gör något av egentlig betydelse. Om man inte vet hur välfärdssystemen långsiktigt skall finansieras, då är det lätt hänt att man skjuter frågan åt sidan och hoppas att det kommer att gå bra ändå.

Migrationen, klimatet, kärnkraften, drogpolitiken, statens finanser… Det finns många ämnen som skulle vinna något oerhört på längre och djupare samtal, där människor får tala till punkt och utveckla sina resonemang. Men det händer allt för sällan. Kanske för att den som intervjuar inte vill riskera att få sin föreställningsvärld rubbad.

Människor på högerkanten vill inte leva under en vänsterregering och vänstermänniskor vill inte leva under en högerregering. Och det finns faktiskt en modell för hur de skulle kunna slippa.

Den absurda historien om hur regeringen använder statens beredskapskassa (som är tänkt att användas vid krig, större terrorangrepp och storskaliga naturkatastrofer) för att städa upp efter de beslut den själv, medvetet fattat. Och hur allt landar i att för Socialdemokraterna är makten viktigare än att landet fungerar.

Det talas om globalisering och globalister. Det är förvirrande, urvattnade och missbrukade begrepp som kan betyda lite vad som helst.

När allt fler människor tvingas in i allt snävare och allt mer enhetliga mallar, då minskar individens frihet att bestämma över sitt eget liv i motsvarande grad. Då blir politiken påträngande – och central i människors liv. Då blir en förutsättning för att man skall få leva som man vill att »rätt lag vinner«. (…) Att detta leder till polarisering behöver man knappast vara raketforskare för att förstå.

Att medvetet förvränga verkligheten, på vilket sätt är det public service? Att missleda tittarna, på vilket sätt är det oberoende television? Att rigga inslag, hur är det att verka i allmänhetens tjänst?

Jag läser om ännu ett företag i Sydsverige som inte kan expandera på grund av elbrist. Jag noterar samtidigt att regeringen hävdar att vi inte har någon elbrist.

I en uppkopplad värld går det att skapa nytt utan gammelmedias höga overheadkostnader. Istället handlar det om att vara tillräckligt bra. Och om att inse att all kommunikation sker på mottagarens villkor. Vilket i någon mening bör ligga inom räckhåll för den som verkligen vill försöka.

Det är klart att vi kommer att kunna hantera en klimatkris. Det enda som kan hota oss är den stagnation som klimatalarmisterna och vänstern så hett eftertraktar. Det senare gäller oavsett om det föreligger någon klimatkris eller ej.

Det finns mycket att säga om Greta Thunbergs framträdande i en FN-panel häromdagen.

Shekarabi har helt enkelt insett att hela det socialdemokratiska välfärdsprojektet riskerar att gå i sank om man inte slutar tillföra systemet människor som kostar mer än de kan bidra med. Och det är inte bara välfärdsstaten som står på spel – utan även det socialdemokratiska partiets själva existens.

Greta vill att vi skall få panik över klimatet. I sin iver att sprida denna panik lämnar hon och andra klimataktivister en del frågor öppna. Som att om hon verkligen har rätt, då kommer vi alla ändå att dö en kvalfull klimatdöd – och det finns inget att göra åt saken. Då kan vi lika gärna göra det vid en barbecue i Phuket.

Frihet och ordning kan tyckas vara varandras motpoler. Men som vanligt komplicerar verkligheten saken. Här i Berlin har människor betydligt större frihet än i Sverige – och samtidigt är Tyskland ett land med mer ordning. I Sverige inskränks individens frihet samtidigt som ordningen vittrar sönder.

Svenska politiker är på väg att skapa en perfekt storm, där en mängd faktorer samverkar. Det absurda är att det sker genom medvetna beslut, som ofta saknar verklighetsförankring och som strider mot sunt förnuft.

En podcast om varför politik inte fungerar.

Denna film borde de visa i skolans samhällskunskap.

Tänk om EU skulle gå tillbaka till att vara ett samarbete för fri handel – och göra allt annat till frivilliga tillval?

Problemet med politik är att politikerna bestämmer hur allt skall vara. Även när de har fel och är inkompetenta. Och även när alla andra vet bättre.

Sverige är inget normalt land. Vi styrs av människor som vill påtvinga alla andra sina fixa idéer. Även när dessa idéer inte stämmer överens med verkligheten, fakta, den mänskliga naturen, ekonomins lagar eller enkel logik. Våra makthavare är lite av politikens motsvarighet till religionens kreationister. För dem är kartan viktigare än verkligheten.

Den 1:a oktober börjar åter lagringen av data om alla svenskars tele- och nätkommunikationer. Detta trots att EU-domstolen sagt att sådan svepande datalagring utan brottsmisstanke inte får förkomma.

Den demokratiska rättsstatens principer och våra grundläggande fri- och rättigheter är individens enda skydd mot övergrepp från staten. Och vi kan aldrig veta vad människor med makt kan få för sig. Eller vilket slags makthavare vi har i morgon

En intressant och sevärd video om decentralisering och frihet.