I Sverige tror vi på information. Många problem beror på okunskap, om människor bara får veta hur de ska bete sig kommer det mesta bli bra.

Det är mot den bakgrunden vi ska förstå Socialstyrelsens informationsbroschyr riktad till nyanlända vuxna som ingått äktenskap med minderåriga. Barnäktenskap är förbjudna i Sverige, men sedan lång tid tillbaka registreras äktenskap mellan vuxen och barn om giftermålet skett i annat land. Vilket har fått bisarra konsekvenser – i fjol rapporterades att 24 ensamkommande flickor placerats tillsammans med sina vuxna makar.

Gustav Fridolin skulle rädda skolan på 100 dagar, enligt en famös debattartikel i Aftonbladet inför valrörelsen 2014. Nu har Fridolin åkt till Ungern för att fixa Sverigebilden på en endaste dag.

”Jag måste tyvärr ändå säga att Sverige nog har varit naiva.” Detta sade Stefan Löfven efter att Säpo för första gången höjt terrorhotsnivån mot Sverige från en trea till en fyra på en femgradig skala. Det var senhösten 2015. Ett och ett halvt år senare small det på Drottninggatan.

Det är snart 15 år sedan jag först besökte Kina. Under de år som har gått har jag sett landet utvecklas i fel riktning politiskt på i stort sett alla områden. Detta gör det värt att gå tillbaka några år och se vad som faktisk hände.

Det finns få brott som är så fasansfulla att föreställa sig, och inte minst bli utsatt för, som en gruppvåldtäkt. Ett antal pojkar eller män tar sig med kraft av sin numerära och fysiska överlägsenhet rätten att tvinga sig på en ensam kvinna. Detta är själva antitesen till hur vanligt funtade män är uppfostrade att behandla kvinnor.

Hanif Bali lämnar Moderaternas partistyrelse och slutar twittra om politik. Detta blev resultatet av en smått bisarr historia i DN. där tidningen försöker knyta samman Bali, Nyheter Idag och Vladimir Putin.

Det handlar om en mejlväxling mellan UD och journalisten Patrik Oksanen kring en intervju med en ukrainsk människorättskämpe, som kom Nyheter Idag och sedan Hanif Bali tillkänna väldigt snabbt. Något som DN betraktade som ett bevis för att det måste ha förekommit signalspaning från främmande makt.

Att politiker hela tiden har betraktat internet som en hal tvål som de desperat vill får kontroll över har jag konstaterat gång efter annan. Det upptrappade ordkriget mot nätjättar som Google ska ses i just detta sken.

Det handlar om hot och hat på nätet. Om obehagliga filmer på YouTube. Om rasism, antisemitism och allt däremellan. Kritiken går ända upp till EU-nivå. I EU-kommissionens riktlinjer påpekas IT-jättarnas ”samhällsansvar”. Svenska judar har reagerat.

Det pågår något slags kampanj i svenska medier för de nyanlända som fått tillfälliga bostäder i många av landets kommuner och vars hyreskontrakt löper ut. SVT och Aftonbladet påstår att barnfamiljer ”kastas ut” från sina hem. Det låter förfärligt, men i vanlig ordning är saken inte så enkel och svartvit som den beskrivs i våra förträffliga mainstreammedier.

Den italienska vänsterns genomklappning i senaste parlamentsvalet har fått Aftonbladet att måla samtiden i undergångstoner igen. Detta, skriver ledarsidans Anders Lindberg, är lika illa (läs: bra) som Brexit och Trumps valseger.

Mot slutet ställer emellertid Lindberg en fråga som tyder på något slags insikt: ”Både partier och medier måste ställa frågan ‘varför litar de inte på oss’? Och på allvar lyssna efter svaren.” Det handlar alltså om vad som på politikerspråk brukar kallas att ”ta folks oro på allvar”.

Det finns ingen tid då politiker bryr sig så mycket om just dig, om din situation och om landet Sverige som under ett valår. Regeringens representanter åker landet runt och besöker sjukhus, äldreboenden och skolor för att visa hur mycket de bryr sig.

Det är välbekant att män sedan många år åker till Thailand för sex. Sexhandeln är visserligen förbjuden i Thailand, men så länge den sköts på ett sätt som myndigheterna inte anser går över gränsen, låter de den hållas.

Sverige är ett av världens bästa länder att leva i om du är kvinna. Detta har varit ett faktum under lång tid, men de senaste årens uppmärksammade våldtäkter, inte minst i grupp, har börjat ändra den bilden en aning.

Under sommaren och hösten 2015 spårade svensk journalistik ur fullständigt vad saklighet och opartiskhet beträffar. De två grundfundamenten i professionell journalistik kastades överbord och ersattes av känsloreportage och kampanjer. DN ledde flocken med sina kändisupprop.

Hur gick det till när ett av världens mest generösa välfärdsländer fick Europas mest liberala asylpolitik? Den korta förklaringen är att nyliberaler infiltrerade partier och beslutsfattare. Åtminstone om vi ska tro Svante Nycander, som i en debattartikel tar Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt som två exempel på inflytelserika debattörer i denna infiltration.

En av veckans mer bisarra texter är förmodligen Aftonbladets ledarsidas försök att spela gott föredöme för god ton i samhällsdebatten. Ledarsidan nya överstepräst Anders Lindberg bjuder nämligen in moderatledaren Ulf Kristersson på ”god lunch och ett gott samtal”. Kristersson har ju sagt att han saknar ett vuxet politiskt samtal i Sverige.

Trots alla asylsökande som kommit till Sverige de senaste åren faller arbetslösheten, skryter regeringen.  Framför allt är det utrikes födda som får jobb, enligt Arbetsförmedlingen.

Tiden det tar för utrikes födda att komma i jobb sjunker, påstår statsministern. Sverige går som en Tesla, fnissar finansministern. Sluta svartmåla när det går så bra, kraxar vice statsministern. Nä, jag vet ingenting, säger Özz Nûjen.

Internet har ända sedan dess tillblivelse i allmänhetens tjänst varit en obehaglig hal tvål för den politiska och mediala makteliten. Vana vid att ha kontroll över informationsflödet fann de sig plötsligt utmanade av en konkurrent som gav vanliga medborgare, utan vare sig partibok eller journalistutbildning på Södertörn, möjlighet att få sina åsikter och perspektiv spridda till hela världen. Utan redaktör!

Europeisk asylpolitik dras med en rad brister, men vilar framför allt på ett grundläggande feltänk: att den som söker asyl gör det på plats i mottagarlandet. Denna ordning är behäftad med så många problem att den måste göras om i grunden. Därför behövs en ny asylpolitik.

Isabella Lövin upprördes över att Ulf Kristersson i årets första riksdagsdebatt, där betoningen låg på trygghetsfrågor, hävdade att den grova kriminaliteten är här för att stanna. Så kan man inte resonera, tyckte hon och fick senare medhåll av Stefan Löfven som påstod att regeringen nu gör någonting åt problemen.

Rossana Dinamarca, känd bland annat för att ha vägrat tilltala Björn Söder som ”herr talman” och med fäbless för politiska t-shirts i riksdagen, lämnar politiken efter höstens val. I sitt besked går hon även till angrepp mot sitt parti Vänsterpartiet, som hon menar lyfter fram vita män i första hand.

De utspel vi bevittnat från samtliga fyra alliansledare bara de senaste dygnen har ånyo rest frågan om Alliansen som en relevant politisk kraft i svensk politik över huvud taget existerar. Svaret måste bli nej.

Det började med att Ulf Kristersson och Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer i en debattartikel på DN Debatt listade en rad förslag på skärpningar av migrationspolitiken. Bland annat ska det bli mycket lättare att utvisa personer som vistas illegalt i landet och tillgången till välfärd ska begränsas för denna grupp, om Moderaterna får bestämma.

Häromveckan satt vi i soffan och letade förskolor. Det ska ju ställas i kö i god tid. Men hur vet man vilken förskola som är bra? Vilken som har den mest engagerade personalen? Den bästa pedagogiken? Mest inspirerande lekmiljö? Valet föll i slutändan på tre förskolor i närområdet. Om det blev bra eller inte återstår att se.

Annie Lööf befinner sig sannolikt på toppen av sin politiska karriär. Hon är extremt populär i det egna partiet och hyggligt omtyckt även av borgerliga väljare rent generellt, som uppskattar hennes tydlighet. Men så snart Lööf kommer in på regeringsfrågan blir det allt annat än tydligt.

Det brukar pratas om den ”arga högern”. Ni vet den som röstade för Brexit, såg till att Donald Trump blev amerikansk president och som röstar på så kallade högerpopulistiska partier runt om i Europa. En grupp arga, vita mäns uppror mot den progressiva samtiden, brukar de sammanfattas som.

”Vi kan aldrig garantera att det inte sker, men denna regering gör allt för att det inte ska hända i Sverige.” Ungefär så kan statsminister Stefan Löfvens upprepade mantra angående regeringens antiterrorarbete sammanfattas. Tyvärr vet vi att det inte är sant.

När jag var yngre trodde jag att anledningen till att politikerna lade så mycket tid på skitsaker och att försöka detaljreglera människors liv – vad vi äter och dricker och hur mycket, hur mycket tid vi tillbringar med våra barn, vem vi ligger med och hur – var att de stora problemen var lösta i Sverige. Därmed fanns tid att ägna åt strunt.

Sverigebilden. Hur omvärlden ser på oss och hur vi ser på oss själva. Frågan vad som är en sann eller falsk Sverigebild tornar upp sig till en ren och skär valfråga.

Oroade. Bekymrade. Till och med lite chockade. Så kan man beskriva de styrande politikernas reaktion på det eskalerande gängvåldet i svenska förorter.

Traditionellt har striden mellan höger och vänster stått mellan större frihet för den enskilde respektive större offentliga åtaganden (”välfärd”). Detta har åtminstone varit en dimension i den politiska skiljelinjen mellan de politiska alternativen.

När rikspolischefen Dan Eliasson i SVT:s Agenda på söndagskvällen kommenterade polisens resultat för fjolåret var han både nöjd och bekymrad. Nöjd med att fler ärenden totalt sett skickas till åklagare, bekymrad över att polisen klarar upp färre våldsbrott jämfört med ett redan uselt 2016.