Det går knappt en dag utan att någon proklamerar att det stora hotet mot Europa och EU-samarbetet är högerpopulismen. En av många som predikat detta mantra och misstänkliggjort gamla politiska vänner är Centerpartiets Fredrick Federley (via unvisit).

Det så kallade januariavtalet mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna är ett typexempel på en kohandel där alla säger sig ha fått något men där kontentan är att ingen part egentligen står upp för sin egen politiska uppfattning.

Jag brukade bli topp tunnor förbannad över idiotiska insändare, debattartiklar och ledarstick. Det var denna ilska, kombinerad med svårartad skrivklåda, som fick mig att börja terrorisera lokaltidningen med insändare. Sedan föddes bloggverktyget.

Jag skriver aldrig om min kommun, mitt hem eller mitt närområde här på bloggen. Efter gårdagens händelser känns det ändå relevant att säga några ord om vad som försiggår i helt vanliga, lugna medelklasskvarter i Sverige 2019. Ty i går natt brann det bilar bara ett stenkast från mitt sovrum.

Minns ni hur invandringen skulle rädda landsbygden?

När kritik mot regering, riksdag och folkvalda nu har börjat stämplas som ”hat” i Sverige, måste vi fråga oss vart tusan vi är på väg. Har eliten blivit så känslig för kritik att minsta uns av folklig irritation, besvikelse och ilska ses som illojalitet och Sverigehat? Vänstern har börjat kalla sig för ”Sverigevänner” – som om en sverigevänlig politik handlade om att tala gott om landet, inget mer.

Förr i tiden fanns en vänster som jag kunde hysa viss respekt för: den intellektuella.

Vi som kritiserade den så kallade samtyckeslagen innan och när den klubbades hade fel, påstår Aftonbladets ledarsida och konstaterar att lagen har blivit en succé. Samma sak påstås även från annat håll.

Liberaler och konservativa har alltid haft lite olika utgångspunkter men på senare tid, i ett historiskt perspektiv, kunnat lägga dessa skillnader åt sidan i en gemensam strävan att bekämpa socialismen.

Jimmie Åkesson höll tal i Almedalen. Resten är, som vi brukar säga, historia.

”Yttrandefriheten är det viktigaste vi har.” Orden är journalisten Janne Josefssons, som med stolthet kallar sig ”yttrandefrihetsfundamentalist”.

Sverige lider av en åkomma. Vi betraktar vuxna som barn. Ingen har något eget ansvar för sin situation. Det går alltid att skylla på samhället, kommunen, staten eller någon myndighet som anses ha brustit. Sålunda får den ensamkommande som tackade för gästfriheten genom att våldta sitt familjehems dotter anses vara tämligen integrerad då han skyllde på att ingen berättat för honom att man faktiskt inte får våldta i Sverige.

En debatt i Studio Ett i torsdags satte fingret på den liberala dogmatism som präglat delar av svensk politik under en tid, men synnerligen kännbara konsekvenser.

Reinfeldt, Ullenhag och Löfven har under åren hävdat att Sverige har ”berikats” av (asyl)invandring. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har påstått att det är spännande att få vara med när Sverige förändras. Jag har nu nått den ålder när jag inte längre söker spänning. Jag har inte någon större lust att bli berikad heller, för den delen.

Den 23 juni 2016 gick det brittiska folket till val för att säga ja eller nej till att stanna kvar i EU. Det blev ett jämnt val och utgången överraskade många. Även mig.

I en debatt i SVT:s Morgonstudion häromdagen påstod Aftonbladets Susanna Kierkegaard att det har skapats en ny åsiktskorridor (tidningens linje har för övrigt alltid varit att det aldrig funnits någon åsiktskorridor). I denna nya ordning får man inte prata om skattehöjningar, påstod ledarskribenten.

Får man kommentera gatubilden eller blir det automatiskt ett uttryck för rasism och fördomar? Frågan måste ställas sedan Svenska Dagbladets Ivar Arpi överösts av kritik och insinuanta kommentarer efter en ledartext på ämnet.

Det sveper en konservativ våg över Sverige, om vi ska tro vissa tyckare. Vid en första anblick kan det se så ut.

Den tidigare integrationsministern Erik Ullenhag kandiderar till partiledarposten för Liberalerna. Det som många av hans fränaste motståndare drömt om men kanske inte vågat hoppas på är nu på väg att bli verklighet. En vandrande karikatyr är på väg att ta över efter Jan Björklund.

En ny trend de senaste åren är att samtliga partiledare, möjligen vänsterledaren undantagen, proklamerar sin kärlek till Sverige. Alla vill kort sagt vara Sverigevänner nu.

När Folkhälsomyndigheten 2016 fick regeringens uppdrag att titta på svenska folkets sexuella hälsa och vanor var det nog få som räknade med några revolutionerande resultat.

Valåret 2014 stod Feministiskt initiativ på sin absoluta höjdpunkt. Alla ville vara feminister och partiet blev mediernas gullegrisar. Gudrun Schyman åkte land och rike runt och pratade feminism och intervjuades överallt. De utmålades som den goda kraften i kampen mot Sverigedemokraterna.

Så har de europeiska folken sagt sitt. Även om gröna partier har gått bra i en rad EU-länder var det framför allt de nationalistiska partierna som gick framåt.

Varför finns Moderaterna? Det är en fråga som ingen tycks kunna besvara, allra minst Moderaterna själva. Onekligen är detta problem för ett parti som gör anspråk på att vara landets ledande politiska kraft i opposition.

Mainstreammedierna har fått ett underbart smaskigt köttben att tugga på så här dagarna före Europaparlamentsvalet. Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren har erkänt att han tagit en kvinna på brösten vid ett tillfälle under en ”blöt fest” för över ett år sedan. Han har bett om ursäkt, kvinnan har acceptera ursäkten och de umgås i dag tillsammans med sina respektive.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har hissat varningsflagg i flera år. De har varnat för att många kommuner går mot stora underskott och förutspått stora skattehöjningar som en följd. Tror ni någon lyssnade?

Inför riksdagsvalet i fjol pumpade mainstreammedierna på allt de kunde för att klimatfrågan skulle få ökad uppmärksamhet bland väljarna.

Svenska partiledardebatter är ett fattigdomsbevis. Det finns korn av insikter här och var, men överlag låter allt förvirrande likt hur det har låtit de senaste fem, sex åren.

Jag hade inte tänkt kommentera Stefan Löfvens förstamajtal mer än jag redan har gjort på Facebook, men mångas upprörda reaktioner gör att jag ändå vill påpeka några saker.

Det var millennieskifte och jag och två andra libertarianer hade målat fina plakat för att demonstrera passivt på första maj. Mot socialism och socialdemokrati, mot höga skatter och förmynderi. Detta gillades inte av de ”riktiga” demonstranterna, även om en syndikalist faktiskt berömde vårt arbete med plakaten. En socialdemokrat klagade över att vi störde ”hans dag”.