Vi är i renoverartagen hemma. Tak ska läggas och panel ska bytas. Det är stora kostnader för den som inte har handlaget att göra allt själv, men det finns en tillfredsställelse i att renovera sitt eget hus med sina egna hopsparade pengar.

Aftonbladet har således inga problem med att avlöna en krönikör som jämställer en moderat riksdagsledamot med bindgalna mördare som halshugger, bränner, dränker och skändar människor på löpande band.

I ett lika klassiskt som avslöjande framträdande hävdade Margot Wallström som dåvarande förste vice ordförande i EU-kommissionen att det var viktigt att förstå varför irländarna röstade nej till Lissabonfördraget så att man kunde få dem att rösta ja nästa gång.

Den som kritiserar den förda migrations- och integrationspolitiken brukar ofta mötas av anklagelsen att enbart se bekymmer, vara en dysterkvist och framför allt för att inte ha några lösningar. Påståendet implicerar att de gamla maktpartierna sitter inne med lösningarna.

Internet är på väg att förändras i grunden. EU:s planerade länkskatt och upphovsrättsfilter kommer att göra det nät vi känner till historia. I dess ställe får vi i stället ett ännu mer reglerat och styrt internet. Ett ”euronet” i upphovsrättsindustrins och EU-byråkraternas våld.

Under hela den utdragna regeringsbildningsprocessen återkom den av folket avsatte och av riksdagen bortröstade statsministern Stefan Löfven ofta till att han ville se en blocköverskridande lösning ”för demokratins skull”.

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali har fått kritik från vänsterhåll, inklusive Anne Ramberg, igen. Nyhetsvärdet i detta är väl jämförbart med att det faller regn på midsommarafton eller att Annie Lööf är narcissistisk i TV. Detta till trots bör vi titta närmare på vad Bali twittrade om, ty frågan är högaktuell.

Få frågor är så känsliga och samtidigt omgärdade av så kompakta fördomar som sexarbete. I Sverige har riksdagen i praktiken bestämt hur vi ska se på sexhandel, och den linjen gäller.

”Det var precis så det började i 30-talets Tyskland!” Samtidens fixering vid Hitlers Tredje rike har blivit som en drog. Det tycks vara den enda historiska parallell liberaler och socialister är förmögna att dra i sina politiska analyser av vår samtid.

Patriarkatet, finns det? Det saknas knappast problem som feminister skyller på antingen vita män eller det där mytomspunna Patriarkatet. Allt från miljöpartisten Hanna Lidströms semesterresor till Kap Verde till att kvinnor har svårt att få orgasm.

Landets styrande fyrpartipakt bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet (hur blir man av med dem, egentligen?), Centerpartiet och Liberalerna har grötmyndigt proklamerat att deras samarbete inte bara är det bästa för Sverige, ty det tycker alla om den egna politiken. Nej, de hävdar att de genom sitt unika samarbete ”försvarar demokratin och det öppna samhället”.

Inte bryr sig Strandhäll, eller för den delen någon av hennes smilfinkar till ministerkollegor, om nyanser och andra perspektiv än det som gagnar den heliga saken (maktinnehavet). Inte bryr hon sig om riktiga människors verklighet. Egentligen. Om gruppvåldtagna kvinnor, om bortgifta flickor, om skjutningar utanför förskolor. Inget av detta är av någon relevans.

En höggravid kvinna kastas orättfärdigt av tunnelbanetåget och får ta emot så mycket stryk att hon kollapsar på marken. Hennes äldre barn skriker av rädsla.

Alla talar om det nya politiska landskapet. Det har redan blivit något av en klyscha. Men visst har det skett en förändring värd att notera. Efter 14 års allianssamarbete mellan fyra borgerliga partier har en ofrånkomlig splittring skett. Nu är det upp till varje parti att orientera sig efter detta.

För en EU-skeptiker har det inte varit lätt att välja parti i Europaparlamentsvalen. Hela borgerligheten har blivit fullständigt blind i sin vurm för EU och följt unionens minsta vink. Vilket jag beklagar.

Ett drygt år före valet intervjuades jag i den lokala Tyresöradion om allt från svensk inrikespolitik och EU till USA och Kina. Nyligen gjorde vi en uppföljning för att se hur min prognos inför riksdagsvalet stod sig mot det verkliga resultatet.

Perspektiven var förvirrade redan före 2015, men i stället för att bli nyktrare har de, paradoxalt nog till följd av kaoset den där hösten och alla efterverkningar, blivit förvridna. Nu är nämligen allt under 163 000 asylsökande ”hanterbart”, ”lite” eller rent av effekten av en stängd gräns.

Det hör inte till vanligheterna att jag kommenterar en reklamfilm här på bloggen. Faktum är att det nog aldrig har hänt tidigare, men Gillettes politiskt korrekta spektakel är ett så flagrant exempel ur vår samtida radikalfeministiska kultur att den inte kan stå oemotsagd.

Det brukar sägas att ett skäl till att ledningen i DDR inte såg att kollapsen var på väg, var att hela staten var fullt upptagen med detaljer.

När Kina öppnade upp sin ekonomi under Deng Xiaoping påbörjades den största välståndsökningen i världshistorien. Efter en kinesisk ekonomisk liberalisering, som fortfarande pågår, närdes hopp om att nästa steg skulle bli en politisk sådan.

För två och ett halvt år sedan skrev jag att Stefan Löfven skulle sitta kvar efter valet 2018. Inte för att framställa mig själv som Nostradamus – det var trots allt många som prickade in denna förutsägelse – men ändå en påminnelse om att dagens situation inte var omöjlig att förutse.

Efter det kaotiska asylmottagandet 2015, efter mord och våldtäkter på hvb-hem på grund av obefintliga ålderskontroller, efter en sällan skådad miljardrullning till utgiftsposten migration och integration, ett växande antal utanförskapsområden som tagits över av såväl kriminella som hedersstrukturer, vill alltså fyrpartipakten öka inflödet ytterligare. Helt utan konsekvensanalyser, men det begrep ni nog redan.

Det tog lite längre tid än många hade trott, men till slut föll Centerpartiet som väntat till föga och valde att stödja Stefan Löfven som statsminister. Annie Lööfs självförhärligande presskonferens bekräftade detta under fredagseftermiddagen och därmed är kampen mellan Löfven och Kristersson i praktiken över.

Slutligen behöver vi inse att det finns vissa brott som helt enkelt diskvalificerar den dömde från att någonsin återträda i samhällsgemenskapen igen. Vissa människor är bevisligen inte funtade för att leva fria bland oss andra. Om detta har Chris Watts, Rakhmat Akilov och Eddy Larsson påmint oss.

Mycket har hänt i den politiska debatten sedan migrantkaoset 2015. Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna säger nu det som fram till hösten 2015 var förbjudet, nämligen att det finns en gräns för Sveriges kapacitet att ta emot asylsökande.

Minns ni SVT-journalisten som hjälpte en syrisk pojke från Grekland till Sverige under ett av sina reportage? Den slutliga domen för tilltaget har nu kommit.

I år är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Murens fall är den kanske starkaste symbolen för östkommunismens kollaps. Vägen låg plötsligt öppen för demokrati och marknadsekonomi. Vi hade nått historiens slut. I vår tid skapas emellertid nya konfliktlinjer.

När fjolåret summerades hyste jag vissa förhoppningar om ett bättre 2018. Inte för att allt, hokuspokus, skulle vända till det bättre utan för att det var valår. Ett valår erbjuder i alla fall i teorin en möjlighet till förändring.

15-åringen Greta Thunberg, tjejen som skolkade för klimatet och användes för att marknadsföra mammas bok och hjälpa till att etablera en ny klimatengagerad PR-byrå, blev utsedd till en av världens mest inflytelserika tonåringar. En så framgångsrik ung person blev förstås, hux flux, inbjuden till klimatmötet i Katowice.

Den nya M+KD-budgeten har orsakat stora protester från vänsterhåll. Bara detta enkla faktum skvallrar om att den innehåller en del bra saker. Förutom, visserligen måttliga, skattesänkningar för både pensionärer och den som arbetar innebär budgeten också strypta medel till två idiotmyndigheter.