Samme statsminister som hållit grötmyndiga tal till svenska folket har alltså mage att själv bege sig till huvudstadens mest välbesökta galleria för ett allt annat än akut ärende. Det är en ynkedom. Ett pinsamt spektakel. Och naturligtvis just vad vi kan vänta oss av detta gäng högt uppe i sina elfenbenstorn.

Det många liberaler har missat är emellertid hur viktig en gemensam kultur, traditioner och referensramar är. Jag hade själv svårt att ta till mig denna kunskap när det gällde migrationen. Den allenarådande tesen i svensk politik har länge varit att den som invandrat och fått ett arbete, är integrerad. Vi vet att det är struntprat. Likväl är det fortsatt den idé som är förhärskande inom centerliberalismen.

I praktiken säger Brå följande: ”OK, vi gör studien då. För att ni ska sluta tjata. Men resultaten kommer inte bli tillförlitliga eller heltäckande, vilket är vårt bästa sätt att försöka tysta en pågående debatt om både migrations- och kriminalpolitik kopplad till härkomst.”

Fem år har gått sedan statsministern och ett gråtande grönt språkrör inför den samlade pressen uppmanade asylsökande att välja andra länder i sin jakt på ett bättre liv. Sverige var fullt, var det fram tills då helt förbjudna budskapet. Då hade det svenska mottagandet hunnit kollapsa och människor bussades runt i väntan på att Migrationsverket skulle hitta någonstans att inkvartera dem för natten.

Frankrike har fått nog. Dess liberale president Emmanuel Macron har fått nog. Landet har drabbats av så många islamistiska ill- och terrordåd att vi tappat räkningen. Nu har Macron beslutat sig för att det räcker. Radikala moskéer stängs, åtminstone tillfälligt, och landets muslimska ledare ombeds att skriva under på republikens värderingar.

De socioekonomiska faktorerna. De är den bärande och ständigt återkommande förklaringen till allsköns problem i Sverige. Gängkriminalitet, inte minst. Människor som växer upp under ekonomiskt sämre förutsättningar än flertalet löper en större risk att, som det brukar heta, ”hamna snett”.

Tänk om någon som blivit rånad och kissad på kanske blir främlingsfientlig? lyder den underförstådda oron. Ingen skulle ifrågasätta om en kvinna som misshandlats av sin man i många år börjar känna ett agg mot män, trots att det egentligen är fråga om samma känsla.

År 2020 kommer bli hågkommet som ett riktigt skitår. Det var året när alla problem vi tampas med i Sverige förvärrades. Det var året när coronan slog till och lamslog ekonomier, satte människor i husarrest och fick livsverk att falla samman.

Stefan Löfven har agerat Landsfader och besökt stökområdet Tjärna Ängar i Borlänge (eller ”riskområde” som det heter på värdegrundska). Besöket är i sig vare sig konstigt eller oväntat. Desto mer anmärkningsvärd är public services rapportering om det.

Efter gårdagens debatt i SVT måste alla och envar fråga sig vad den här typen av tragiska skådespel egentligen tjänar för syfte. Inte en enda människa kan nämligen ha blivit klokare av att lyssna på åtta partiledare leverera inövade oneliners och floskler.

Fem år har gått sedan den där dramatiska hösten 2015 när asyltrycket tvingade svenska myndigheter ned på knä och skakade om svensk politik.

Skälet till att så få etniska svenskar flyttar till områden som Rinkeby, Tensta och Rosengård är inte bara kriminaliteten utan att dessa områden inte känns som Sverige. De är extremt segregerade områden som helt domineras av invandrare från Mellanöstern.

För inte så länge sedan debatterade Polisförbundets ordförande Lena Nitz med den vänsterpartistiska lokalpolitikern Veronica Stiernberg i Studio Ett angående att poliser som arbetar i det nybyggda polishuset i Rinkeby behöver poliseskort till arbetet.

Men det beteende som Sveriges styrande elit uppvisar är ett symptom på något mer. Det är en bristande förståelse för själva grundfundamenten i ett starkt och välfungerande land. Vad som är viktigt på riktigt och vad som faktiskt är helt onödigt att den offentliga politiska makten sysslar med.

Ulf Kristersson gjorde en viktig poäng när han tilläts utveckla vad förslaget egentligen handlar om: det är ingen mänsklig rättighet att vistas i Sverige. En stat har naturligtvis rätt att skicka ut den som vistas inom landets gränser och inte sköter sig. Till och med diplomater utvisas emellanåt.

Det har hållits riksdagsdebatt om gängvåldet. Igen. Det är inte länge sedan partiledarna debatterade, nu var det inrikesministern samt partiernas kriminalpolitiska talespersoner som drabbade samman.

I grund och botten handlar det om rätten att känna igen sig i sitt eget land. Vår värld är stadd i konstant förändring, så det handlar inte om det. Det handlar om innehållet. På vilket sätt vårt land förändras och även om huruvida vi tillfrågats.

Motsättningen är förstås konstlad eftersom ytterst få har krävt nollinvandring de senaste 30 åren. Men låt oss leka en tankelek och för den sakens skull köpa denna uppfattning rakt av. Hur hade Sverige sett ut om vi inte haft någon som helst asylrelaterad invandring under det nya millenniet och 90-talet? Vilka för- och nackdelar hade detta inneburit?

Intressant nog greps flera personer för att ha sparkat på koranen. Misstanken gäller hets mot folkgrupp. Detta är talande, för det betyder att våldsmonopolet anser att det är hets att ge sig på en bok. Onekligen vore det intressant att se om samma bedömning gäller andra heliga skrifter, exempelvis Bibeln.

Hur ska vi komma tillrätta med den eskalerande grova kriminaliteten i Sverige? Den danska domen mot gängledarna häromdagen är en fingervisning om vilken väg vi måste ta om vi ska ha en chans att reda upp denna situation. Den börjar nämligen bli farligt nu. Sverige befinner sig i ett allvarligt läge med en kriminalitet som samhällets institutioner bevisligen inte klarar av att hantera. Vi har inte råd att sitta med armarna i kors längre. Ändå är det förstås precis det som görs.

Samtidigt som regeringen och dess stödtrupper vill grundlagsskydda det vänsterdominerade public service bedriver alltså Skatteverket en sorts jakt på oberoende röster. Skatteverktyget är vid sidan om statens våldsmonopol det mest effektiva för att tvinga in människor i ledet – eller krossa dem. Så har det varit i århundraden.

Stefan Löfven har begått ett sommartal. Ingen vet varför ty statsministern hade absolut ingenting att säga. Det gavs inga nya besked, däremot passade Löfven på att berömma sig själv och regeringen för hur mycket den har gjort under de sex år han suttit vid makten. Skämmes tamigfan.

Sverige är fantastiskt. Här släpps människor från fängelse i förtid avsett hur mycket de har misskött sig på anstalten. Här kallar vi interner för ”klienter”. Och här kan dömda mördare på ungdomshem fritas utan minsta ansträngning. Det saknas nämligen staket eller andra hinder.

Förhoppningarna om att coronapandemin skulle leda till långtgående och bestående förändringar i våra liv var stora. Ingen önskade att pandemin skulle drabba oss, men när den nu var här gällde det att göra det bästa av den, resonerade många.

Diskussionerna om hur Sverige ska komma tillrätta med den allt grövre och mer hänsynslösa gängkriminaliteten fortsätter. Längre straff, säger vissa. Helst inga straff alls, säger vänstern. Debatten blir ofta hypotetisk när det egentligen skulle räcka att vi tittar på vad som fungerar i andra länder. Danmark, till exempel.

Ni fick en fristad i Sverige, vare sig ni hade asylskäl eller ej. Ni fick boende och försörjning, era barn fick kostnadsfri skolgång och gratis fritidsaktiviteter. Nu löper era barn amok med automatvapen på våra gator och torg. Ni spottar på det land som tog emot er och lät er leva i frihet och trygghet.

Du har säkert hört talas om något som kallas ”social kreditvärdering”. Det kinesiska kommunistpartiet har börjat rulla ut historiens värsta och mest omfattande övervakningssystem på individnivå, varje diktaturs dröm.

Jag tror att jag aldrig har känt ett så stort behov av att flytta till en stuga i skogen och stänga ute en galen samtid. Att gå i en sorts inre exil, fördjupa mig i litteratur och teologi. Att göra en resa inåt.

Tvistefrågan mellan S och M gällde alltså om Sverige framgent ska ta emot fem, tio eller tjugo gånger fler asylsökande än våra grannländer.

En uppgörelse med det gamla pågår i delar av västvärlden. Det är ett slags antirasistisk kulturrevolution där den nya tidens rödgardister drar fram och river ned och förstör det de uppfattar som symboler för den gamla ordningen. Alla som bryr sig om såväl framtiden som vår historia och ett civiliserat samhällsklimat där alla röster får höras har all anledning att bekämpa denna utveckling.