Under lång tid har det varnats för framväxten av parallella samhällsstrukturer i Sverige. En av de mest destruktiva och avskyvärda av dem är den vi kommit att kalla hederskulturen.

Tiden för nyanlända att komma i sysselsättning har halverats, jublar regeringen och dess sympatisörer. Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson kallade det ett ”trendbrott” på regeringens pressträff (bilderna finns här). Men stämmer det verkligen?

Två år har gått sedan britterna röstade för att lämna EU. Två år av förhandlingar men också etablissemangets högljudda suckar och föraktfulla omdömen om de väljare som valde ”fel” den där historiska dagen.

Paniken stiger. Socialdemokratin närmar sig en valförlust som kommer eka genom hela Rörelsen. Det var därför inte så oväntat att vi fick se en osedvanligt grinig statsminister i sista partiledardebatten i riksdagen före valet.

Det har skett en på ytan anmärkningsvärd förändring av det politiska landskapet och debatten i Sverige de senaste drygt 15 åren.

Skolan är en av de frågor som väljarna prioriterar högst inför höstens val. Men närhelst den debatteras handlar diskussionen mest om betygsskalor och religiösa friskolors vara eller icke vara och desto mindre om att många elever över huvud taget inte klarar sig.

Det som inte kunde ske skedde i går. En amerikansk president mötte Nordkoreas ledare Kim Jong-Un, hade ett totalt tre timmar långt möte och undertecknade en gemensam överenskommelse om total kärnvapennedrustning av den koreanska halvön.

Jag växte inte upp med internet, det blev en del av min vardag först i tonåren då vår familj skaffade den första datorn. Inköpet handlade nog mest om att underlätta mitt skrivande, men snart öppnade sig en helt ny värld.

Sedan han försvann med svansen mellan benen på valnatten 2014 har Fredrik Reinfeldt varit tämligen osynlig för allmänheten. Förutom när han gjort bisarra och verklighetsfrånvända uttalanden om bland annat migration.

Var tionde mord i Sverige 2016 var ett hedersmord. Var tionde. Till detta ska läggas brasklappen att det sannolikt förekommer mord som antingen inte har kunnat bevisas ha hedersmotiv men som faktiskt har det samt märkliga dödsfall där mord över huvud taget inte har kunnat styrkas.

Nationaldag. Ska vi fira den? Varför i så fall? Och vilket Sverige ska vi fira? Feminismens, marknadsekonomins, socialdemokratins eller bara våra egna drömmar och fantasier om vad Sverige borde vara?

Svenska valrörelser brukar sällan vara särskilt dramatiska. Det finns vissa förutsättningar vi kan slå fast redan i förväg: Socialdemokraterna blir största parti, Moderaterna blir näst störst och inget parti faller ur riksdagen.

På torsdag kommer riksdagen av allt att döma rösta för att låta 9 000 unga män från företrädesvis Afghanistan stanna i Sverige för att studera på gymnasiet. Eller, som det anges i propositionen, ”ha för avsikt” att göra det.

Gemensamt för dessa män är att de uppgav att de var minderåriga när de kom till Sverige och sökte asyl före den 24 november 2015, ej kunde göra detta troligt och av Migrationsverket bedömdes sakna skyddsskäl. Därför fick de avslag.

Den eviga frågan om huruvida flyktinginvandring är en ekonomisk vinst för samhället eller ej har undersökts och resultaten presenterats i rapporten Tid för integration av ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (sammanfattning här).

Man ska inte sparka på den som ligger ned, heter det. Men när det gäller Miljöpartiet är jag beredd att göra ett undantag. MP är nämligen Sveriges farligaste parti.

”Så här har det alltid varit.”

Frasen har blivit ett bekvämt sätt att ömsom relativisera problem, ömsom dölja dem. Men det används också sarkastiskt i sociala medier som en torr kommentar till allehanda samhällsproblem. Dit har vi nått – sarkasmen har blivit vapnet för att hantera galenskapen.

Svenska folket blir alltmer positivt till EU, rapporterar svenska medier apropå en mätning som gjorts i samtliga medlemsländer. Hur tillförlitlig mätningen är framgår som vanligt inte, men låt oss för denna texts skull utgå från att resultatet överensstämmer med verkligheten.

Det ringer på ytterdörren. Så här års är det inte bara Röda Korset som vill ha pengar utan även Socialdemokraterna som vill höra om jag bestämt mig för hur jag ska rösta. Det har jag inte, men jag låter meddela att det i alla fall inte blir på S.

Vad vet vi egentligen om vår samtid? Inte mycket, om vi ska tro Sveriges enda kriminolog Jerzy Sarnecki.

I sitt senaste utspel hävdar nämligen Sarnecki att det är osäkert om brottsligheten alls ökar i Sverige. Osäkerhetsfaktorerna är så många att vi inte kan veta, menar Sarnecki som kallar föreställningen i debatten om lag och ordning ”kraftigt överdriven”.

Att ha en ideologisk och moralisk kompass är en god grundförutsättning för att fatta beslut med viss resonans. Poängen med att över huvud taget ha en ideologi i ett parti är att de politiska vägvalen ska bottna i någonting annat än den senaste opinionsmätningen.

”Den som inte älskar, hatar mig.” Så tycks den samtida föreställningen hos journalister, debattörer och andra uppmärksamhetstörstande människor vara. ”Näthat” har blivit ett lika vitt begrepp som någonsin ”rasism”.

Integrationspolitik. Smaka på det ordet. Det rymmer mer än vad vi kanske tror vid första anblicken, ty i begreppet ”integrationspolitik” finns något väldigt svenskt. Ordet implicerar nämligen att det krävs en specifik politik för att människor ska kunna integreras i det svenska samhället. Ansvaret ligger underförstått på mottagarlandet, inte den enskilde.

Det finns saker alla vet. Och eftersom alla redan vet, behöver det inte undersökas närmare. Då en ny undersökning av det alla vet inte har gjorts, kan de som inte vill att vi ska veta hävda att vi egentligen inget vet.

TV-sända partiledardebatter brukar sällan vara särskilt informativa. Vanligtvis går partiledarna in i debatten med sina käpphästar och inövade oneliners, sådant deras team vill att de ska hinna få sagt på den oftast mycket begränsade tiden. Gårdagens drabbning i SVT, den första för valåret, blev delvis något annat. Det vi fick se var en statsministers förödmjukelse i svensk statstelevision.

När Sverigedemokraterna inför förra valet ville minska asylinvandringen med 95 procent möttes det med ett hånskratt. Förslaget var helt enkelt ogenomförbart till följd av de konventioner som Sverige skrivit på, förklarade övriga partier. Vid årsskiftet 2015-16 lyckades den sittande rödgröna regeringen minska invandringen med lite drygt 95 procent.

”Vi ska göra allt för att vinna valet i höst.” Var och en som följer svensk politik gör rätt i att ta Stefan Löfvens ord på allvar. Ty det statsministern säger, är att alla medel är tillåtna. Det märktes inte minst på första maj.

Sällan har läget för borgerligt sinnade väljare känts så hopplöst som när debatten i söndagens Agenda avslutades. Då hade Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson pratat migrationspolitik, integrationspolitik och den förstnämnde åter igen fått svara på varför han inte vill samarbete eller ens samtala med SD.

Under den mandatperiod vi snart ska lägga bakom oss har det varit uppenbart att Alliansen som politiskt projekt har passerat sitt bäst före-datum. 2006 var det en ny och fräsch uppenbarelse att se de borgerliga partierna göra gemensam sak mot socialdemokratin.

Centerpartiet har under lång tid velat förmedla en bild av sig självt som ett seriöst och ansvarstagande parti. Det var också budskapet när partiet skulle ta ställning till regeringens gymnasieamnesti för ensamkommande. ”Detta är inget vi gör med vänsterhanden”, sade Annie Lööf i SVT:s Agenda.

Parti efter parti har presenterat sin valstrategi. Valrörelsen kan härmed börja. För de regerande Socialdemokraterna kan det komma att bli en synnerligen jobbig sådan. Partiet har nämligen aldrig legat så här dåligt till i april ett valår.

I senaste Novusmätningen når S endast 26,9 procent. Partiet är fortfarande störst, men det är en klen tröst när det samlar så här få väljare. Tillsammans med regeringskollegan Miljöpartiet når Socialdemokraterna 30,9 procent. Sverige har alltså en regering just nu som inte ens samlar var tredje väljare enligt opinionsinstituten fyra och en halv månad före ett val.