Nu har DN hamnat i bråk med medborgarjournalisten Joakim Lamotte. Detta efter att Lamotte hjälpt en mamma att avskräcka en man från att kontakta hennes 14-åriga dotter igen efter upprepade sexuella trakasserier.

Den absurda tanken att svensk landsbygd kan räddas med stor asylinvandring har krockat med verkligheten. Men som synes av den förre statsministern Reinfeldts ständiga utspel, och vad Centerpartiet envist framhärdar i, spelar detta ingen roll. När terrängen och kartan inte passar ihop är det kartan som gäller.

Reinfeldt håller fast vid sina käpphästar om öppna gränser och fri rörlighet som en förutsättning för tillväxt och välfärd.

Två år har gått sedan Rakhmat Akilov mördade fem människor och skadade fler med en stulen ölbil på Drottninggatan. Dylika händelser brukar leda till årsminnesdagar. Men inte i Stockholm. Efter 24 månader är saken glömd. Månne tycker politikerna att händelsen stör Stockholms image.

Sedan länge har det varit uppenbart att det politiska och mediala etablissemanget är mer upptagna av verklighetsbilden än själva verkligheten. Nu kan nästa steg i verklighetsförnekelsen vara på väg.

Partiet som rustat ned försvaret, propagerat för fri migration och lagt armarna i kors i kampen mot grov brottslighet och terrorism ville plötsligt höja försvarsanslagen, ha flyktingstopp och anklagade den socialdemokratiska regeringen för flathet mot bovar och terrorister.

En mittenpolitik är i dagsläget långtifrån önskvärd för ett Sverige som behöver en regering som prioriterar de rent existentiella frågorna. Syftet med ett dylikt samarbete måste vara verklig förändring.

Gratistidningen Metro har ekonomiska bekymmer. De anställda har inte fått lön och tryckningen av pappersupplagan har tillfälligt ställts in. DN har tappat läsare under lång tid och försöker med aggressiva erbjudanden locka onlineprenumeranter. Svenska Dagbladet lever på presstöd.

I söndagens Agenda intervjuades Stefan Löfven om såväl hedersvåld som migrationspolitik och Kristdemokraternas vägval. Det tittarna bjöds på var precis som väntat ännu en rad inövade floskler.

Stefan Löfven höll under lördagsförmiddagen tal på Socialdemokraternas partikongress. I talet nämnde han bland annat kampen mot hedersförtrycket. Sin vana trogen tog statsministern i, lät tuff och mycket bestämd. Men vi har lärt oss att genomskåda den retoriken nu.

Det är något med världens undergång som alltid har kittlat den mänskliga fantasin. Från de tidiga civilisationerna fram till våra dagar har människan fantiserat om världens slut.

Valet till Europaparlamentet är bara drygt två månader bort. Det är ett val som traditionellt har varit väldigt lågprioriterat av både väljare och medier men som i år ser ut att få betydligt större uppmärksamhet än brukligt.

Busschaufförer i vissa så kallade utsatta områden ska utrustas med kroppskameror av säkerhetsskäl. UPS slutar leverera paket till vissa adresser i Malmö av säkerhetsskäl. Och i Alvik ser folk numera bara på när människor blir rånade. Det har blivit vardag.

Begreppet ”det nya politiska landskapet” börjar nästan redan bli en klyscha. Men det ligger onekligen en hel del i att Sverige faktiskt har fått ett nytt landskap som alla, såväl väljare som journalister och inte minst politikerna själva, måste förhålla sig till och orientera sig efter.

Det finns något närmast religiöst över Centerpartiets tro på vad privatiseringar och avregleringar kan lösa. Lägg därtill en dogmatisk tro på hög asylinvandring som en katalysator för tillväxt och välfärd och de idéer som ingår i januariöverenskommelsen framstår som helt logiska. Och förfärande naiva.

Vi är i renoverartagen hemma. Tak ska läggas och panel ska bytas. Det är stora kostnader för den som inte har handlaget att göra allt själv, men det finns en tillfredsställelse i att renovera sitt eget hus med sina egna hopsparade pengar.

Aftonbladet har således inga problem med att avlöna en krönikör som jämställer en moderat riksdagsledamot med bindgalna mördare som halshugger, bränner, dränker och skändar människor på löpande band.

I ett lika klassiskt som avslöjande framträdande hävdade Margot Wallström som dåvarande förste vice ordförande i EU-kommissionen att det var viktigt att förstå varför irländarna röstade nej till Lissabonfördraget så att man kunde få dem att rösta ja nästa gång.

Den som kritiserar den förda migrations- och integrationspolitiken brukar ofta mötas av anklagelsen att enbart se bekymmer, vara en dysterkvist och framför allt för att inte ha några lösningar. Påståendet implicerar att de gamla maktpartierna sitter inne med lösningarna.

Internet är på väg att förändras i grunden. EU:s planerade länkskatt och upphovsrättsfilter kommer att göra det nät vi känner till historia. I dess ställe får vi i stället ett ännu mer reglerat och styrt internet. Ett ”euronet” i upphovsrättsindustrins och EU-byråkraternas våld.

Under hela den utdragna regeringsbildningsprocessen återkom den av folket avsatte och av riksdagen bortröstade statsministern Stefan Löfven ofta till att han ville se en blocköverskridande lösning ”för demokratins skull”.

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali har fått kritik från vänsterhåll, inklusive Anne Ramberg, igen. Nyhetsvärdet i detta är väl jämförbart med att det faller regn på midsommarafton eller att Annie Lööf är narcissistisk i TV. Detta till trots bör vi titta närmare på vad Bali twittrade om, ty frågan är högaktuell.

Få frågor är så känsliga och samtidigt omgärdade av så kompakta fördomar som sexarbete. I Sverige har riksdagen i praktiken bestämt hur vi ska se på sexhandel, och den linjen gäller.

”Det var precis så det började i 30-talets Tyskland!” Samtidens fixering vid Hitlers Tredje rike har blivit som en drog. Det tycks vara den enda historiska parallell liberaler och socialister är förmögna att dra i sina politiska analyser av vår samtid.

Patriarkatet, finns det? Det saknas knappast problem som feminister skyller på antingen vita män eller det där mytomspunna Patriarkatet. Allt från miljöpartisten Hanna Lidströms semesterresor till Kap Verde till att kvinnor har svårt att få orgasm.

Landets styrande fyrpartipakt bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet (hur blir man av med dem, egentligen?), Centerpartiet och Liberalerna har grötmyndigt proklamerat att deras samarbete inte bara är det bästa för Sverige, ty det tycker alla om den egna politiken. Nej, de hävdar att de genom sitt unika samarbete ”försvarar demokratin och det öppna samhället”.

Inte bryr sig Strandhäll, eller för den delen någon av hennes smilfinkar till ministerkollegor, om nyanser och andra perspektiv än det som gagnar den heliga saken (maktinnehavet). Inte bryr hon sig om riktiga människors verklighet. Egentligen. Om gruppvåldtagna kvinnor, om bortgifta flickor, om skjutningar utanför förskolor. Inget av detta är av någon relevans.

En höggravid kvinna kastas orättfärdigt av tunnelbanetåget och får ta emot så mycket stryk att hon kollapsar på marken. Hennes äldre barn skriker av rädsla.

Alla talar om det nya politiska landskapet. Det har redan blivit något av en klyscha. Men visst har det skett en förändring värd att notera. Efter 14 års allianssamarbete mellan fyra borgerliga partier har en ofrånkomlig splittring skett. Nu är det upp till varje parti att orientera sig efter detta.

För en EU-skeptiker har det inte varit lätt att välja parti i Europaparlamentsvalen. Hela borgerligheten har blivit fullständigt blind i sin vurm för EU och följt unionens minsta vink. Vilket jag beklagar.