Ju högre moralisk svansföring du har, desto tyngre blir fallet när du avslöjas med att hyckla och bete dig illa. Men den som tillhör den officiella Värdegrunden kommer alltid klara sig betydligt bättre.

Någon har uttryckt det ungefär så här: när stater går till fräna motangrepp mot all form av kritik, är det ett tecken på att de är på dekis.

Just nu sker något historiskt. Kubaner går ut på gatorna och protesterar mot regimen. Kräver frihet. Häcklar kommunismen och regeringen.

Om jag begår stölder, våldtäkter och mord, är jag då en belastning? Eller är jag en tillgång, kanske rent av en vinst på sikt? Dessa imbecilla frågor dominerar just nu den politiska debatten i ankdammens Sverige.

Det är inte sådana perifera frågor som avgör Sveriges framtid – det är hur vi sätter stopp för det stora migrationsexperimentet, tar fajten mot den systemhotande kriminaliteten och skapar någon sorts sammanhållning i landet igen.

Snart kan Sverige stå inför ett extra val. I andra europeiska länder är detta inget ovanligt, men i föregångslandet i norr beskrivs det som politiskt kaos och ett skäl för stor oro. Detta är förstås en del av ett politiskt spel, säkert delvis förklarat av påtaglig nervositet hos både partier och anhängare just nu.

För fem år sedan, den 23 juni 2016, fattade det brittiska folket sitt beslut att lämna EU. Detta historiska och modiga beslut har imponerat på mig ända sedan dess.

Stefan Löfvens regering har fallit. Men Löfven sitter kvar, åtminstone i en vecka till. Det är tiden som statsministern har på sig att klura ut en lösning på hans sedan länge välkända problem: att förena Centerpartiets och Vänsterpartiets viljor.

Med mindre än ett år kvar till valrörelsen kan det tyckas vara ett udda valt tillfälle att fälla regeringen. Min inställning är emellertid att det inte finns något olämpligt tillfälle att fälla en usel regering. Stefan Löfven borde aldrig ha tillträtt 2014 och han borde definitivt inte ha fått sitta kvar 2018.

Med andra ord anser en statlig myndighet att en betydande del av den svenska debatten kring migration, integration och asylpolitik bör stängas ned. Myndigheten rekommenderar i praktiken en återgång till åren då ord som ”volymer” var bannlyst, då fejkade rapporter om invandringens ekonomiska vinster till Sverige blev förstasidesstoff och det rådde en obehaglig och framför allt skadlig hallelujastämning runt dessa frågor.

Danmarks socialdemokratiska regering har fått igenom en skärpt migrationspolitik. Med bred marginal röstade folketinget för att Danmark inte ska ta emot asylsökande utan i stället låta hela asylförfarandet skötas utomlands.

Om ett år är det valrörelse. Då kommer den sittande regeringen att skryta med hur många fler som är i arbete i dag jämfört med 2014, utan att nämna befolkningsökningen under samma period. Den kommer berätta hur många fler som arbetar i svensk välfärd (hundra tusen!) men inte nämna att arbetslösheten faktiskt är högre i dag än när regeringen Löfven tillträdde.

Som småbarnsförälder försöker man ständigt arbeta med tydlighet och förutsägbarhet. Det är inte alltid det lyckas, ska villigt erkännas, men jag tror på principen och jag är övertygad om att barn mår bra av tydliga och förutsägbara rutiner i vardagen. Det ger trygghet och stabilitet. Att lära ut normer och sunda värderingar, att visa på vad som är rätt och fel, är en självklar del av föräldraskapet.

Att det är fult att ljuga vet alla. Att göra det på sin egen rörelses stora dag är extra illa. När Stefan Löfven höll årets första majtal i digital form staplade han lögnerna på varandra. Att han gjorde det med den svenska fanan i stället för den röda som fond gjorde inte saken bättre.

Historien visar att människan har en olustig tendens att vilja riva ned det hon har byggt upp, att hoppa utför det berg hon ägnat stor möda och tid åt att bestiga.

Vänstern knyter sina nävar och drömmer om att invandringsfrågan ska försvinna från dagordningen. Samtidigt står de för en politik som garanterar att så inte kommer att ske. Detta är bara en av många ironier i den svenska vänsterns förhållningssätt till migrations- och integrationspolitiken.

Miljöpartiet är förmodligen det parti som utifrån sin storlek har haft störst framgångar under de senaste sex åren. Konsekvenserna av detta är omöjliga att blunda för.

Häromveckan gick justitieminister Morgan Johansson fram med förslaget att förbjuda förintelseförnekelse genom att infoga det i lagstiftningen om hets mot folkgrupp.

Fem kvinnor har mördats på tre veckor. Det är förstås något oerhört och förtjänar uppmärksamhet. Mest sannolikt är det en ren slump att så många mord skett under en så kort period, inte fråga om en faktisk ökning av kvinnomord i Sverige.

”Skaffa tjockare hud.” Det var svaret som den homosexuella provokatören, debattören och Trumpsupportern Milo Yiannopoulos gav i en intervju för ett antal år sedan när han tillfrågades om vad personer som tyckte att de blev kränkta av andra skulle göra.

Under torsdagseftermiddagen presenterade regeringen sin lagrådsremiss om migrationspolitiken. Eller, det gjorde den inte alls. Den visade upp en Powerpointpresentation och valde därmed själv vilka delar den ville betona eller tona ned. Journalisterna satt frågande och undrade var själva dokumentet höll hus.

Ett Sverige sist-perspektiv i allt. Senaste exemplet är när biståndsminister Per Olsson Fridh (MP) vill skänka svenska vaccindoser till andra länder. Vilket för oss till det utbredda föraktet för det svenska, Sverige och svenskarna.

Påsken firar vi till minnet av Jesu lidande och uppståndelse. Frågan är om inte socialdemokratin skulle behöva dö och återuppstå för att återfå någon sorts relevans, ty det sondmatade tillstånd den uppvisar just nu är plågsamt att se.

Under söndagen ska Liberalerna, som har fått allt svårare att motivera sin existens för någon annan än sig själva, bestämma sig. Ska de stödja och medverka i en moderatledd regering med stöd av SD efter nästa val eller följa Centerpartiet och bli stödhjul åt Socialdemokraterna?

När lokaltidningen Mitt i intervjuar ett antal personer som flyttat till moderatstyrda Täby är svaren på varför de valt just denna kommun oväntat ärliga: ”Här är man inte granne med något utsatt område”, svarar en. ”Det känns bra att bo nära folk som är lika oss själva”, svarar en annan. Och en tredje konstaterar att ”För mig […] är det viktigt att bo i ett område där jag inte behöver titta mig över axeln när jag går hem.”

Den som är satt i skuld är inte fri, konstaterade en gammal statsminister. Men efter att Sverige onsdagen den 24 mars 2021 gett grönt ljus till det stora låne- och bidragspaketet och skuldsatta EU-länder jublat underkläderna av sig är det bland andra långivarna, det vill säga Sverige, som kommer stå kvar där med lång näsa.

Socialdemokraterna har inlett en offensiv mot Moderaterna och Kristdemokraterna som ska vara ända in i nästa års valrörelse. Syftet: att skrämma väljarna för alternativet till en S-ledd regering. Metoden: att använda Sverigedemokraterna och allsköns 30-talsreferenser. Om det kommer att fungera hänger helt och hållet på hur oppositionen svarar.

För att vara ett av världens mest toleranta länder (mot både minoriteter och kriminella, bör nämnas) talas det oproportionerligt mycket om rasism i Sverige. Den utomstående som inte känner vårt land och tar del av samhällsdebatten skulle kunna tro att vi lever ett slags nordiskt apartheid.

Så länge borgerligheten sitter och väntar på att få makten serverad på ett silverfat, så länge liberaler och konservativa förväntar sig ärlighet, artighet och rent spel från vänstersidan, kommer de förbli i opposition. Ja, så länge de inte förstår att regeringsmakten ej är något som fås utan något som tas, förtjänar de heller inget bättre.

Det var en debatt med ett antal repliker som förmodligen inte hade kunnat tolereras i statstelevisionen för bara tio år sedan. Men efterspelet blev ändå det väntade: avståndstaganden och koleriska utbrott. Detta är en text om efterspelet till en debatt om mångkultur i Sveriges Television.