Fråga mig inte varför, men jag har för vana att följa alla partiledardebatter, såväl dem som utspelas i TV-studio som i riksdagen. Det är en sorts självplågeri, men samtidigt är det viktigt att hänga med i vad som faktiskt sägs och jämföra det med vad som görs. I synnerhet när landets statsminister står och gör bort sig i debatt efter debatt.

Dessvärre är kostnaden för Sverige ännu högre. Priset för den sittande regeringens tillkortakommanden betalas av vanligt folk varje dag. Det betalas i vårdköer, rånade barn, våldtagna kvinnor och livrädda boende som ser sina kvarter tas över av tonårsgangsters utan minst respekt för vare sig polis eller människoliv.

För den som skjuter raketer på poliser och kastar sten på räddningstjänst så att de måste ringa på polisförstärkning kommer således fängelse vara ett extremt undantag. Snarare kommer det bli fråga om böter, skyddstillsyn och villkorlig dom. Signalen detta sänder är rätt uppenbar: vi tar avstånd i retoriken, men i praktiken är det fritt fram att fortsätta som tidigare.

Att politiska partier har olika utgångspunkter i sin beskrivning av verkligheten är varken ett nytt fenomen eller särskilt konstigt. Men när landets ministrar sitter i sociala medier och beter sig som i värsta fall skolgårdsmobbare, i bästa fall charlataner, säger det något om såväl vår samtid som den politiska maktens desperation.

Det är bara timmar kvar av 2019 och av 10-talet. Snart kliver vi in i 20-talet och lämnar ett decennium bakom oss som jag bara vill beskriva som ett förlorat sådant. Förlorat i storslagna misstag, galna felprioriteringar, grandiosa misslyckanden och rent trams.

Julen står för dörren och svenska folket håller som bäst på med de sista förberedelserna. Det är klappar som ska inhandlas, granar som ska pyntas, hem som ska städas och mat som ska lagas. Själv har jag varit i kyrkan (tack och lov att det finns andra än Svenska kyrkan) för att få en liten stund av den frid som vi ofta pratar om i juletid men så sällan lyckas finna.

En moderatledd regering med aktivt stöd av Sverigedemokraterna skulle under dessa förutsättningar löpa stor risk för myteri och rent sabotage från såväl myndigheter som inom den egna statsförvaltningen. Detta kommer kräva att en blågul regering blir betydligt skarpare i sina direktiv. De tjänstemän som inte accepterar direktiven kan förstås inte jobba kvar.

I sitt jultal ägnade Stefan Löfven en hel del tid åt att försvara det förhatliga januariavtalet. Han ingick det enbart för att få behålla makten, men det kan statsministern inte säga högt.

Det blev en rungande storseger för konservativa Tories i det brittiska parlamentsvalet. Boris Johnson gick därmed i land med det som hans företrädare Theresa May misslyckats med – att säkra en konservativ majoritet i parlamentet. Efter flera års frustration kan Brexit äntligen genomföras.

När såväl den miljöpartistiska kulturministern som den socialdemokratiska statsministern går över alla gränser och använder Förintelseöverlevare som slagträ för att komma åt en moderat partiledare visar de hur desperat och pressad regeringen är.

Spekulationerna om Stefan Löfvens förestående avgång fick inte mindre näring av att ännu en av hans ministrar nu hotas av misstroende i riksdagen. Denna gång utgörs hotet av den udda kombinationen Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna.

Något har hänt. Jag tror att vi kan kalla det legitimitet. SD har klättrat över legitimitetspuckeln nu och blivit så pass stora att de inte går att behandla som något som katten släpat in längre.

Jag tror att vi måste betrakta Reinfeldt för vad han var och fortfarande är: en samhällsförstörare och en farlig person. Han kanske inte uttalat vill se Sverige brinna, men det är konsekvensen av hans politik. Vi kan notera att han inte ångrar någonting.

Är det OK att ljuga för den goda sakens skull? Den frågan har blivit aktuell sedan feministikonen Linnéa Claeson ånyo avslöjats med att fara med osanning och kraftigt överdriva sin utsatthet.

I sociala medier diskuteras nu friskt när Stefan Löfven ska lämna uppdraget som partiordförande och därmed också som statsminister.

”Om det är något vi har lärt oss under hans tid som justitieminister så är det att det kan alltid bli värre.”

Staffanstorps kommun har länge retat gallfeber på vänstern och vänsterliberalerna. Det är en kommun som tillhör landets mest välmående, dessutom är den borgerligt styrd och kommunstyrelsens moderate ordförande Christian Sonesson har ingen beröringsskräck med Sverigedemokraterna.

Vi människor har en fantastisk förmåga till anpassning. I både stort och smått. Vi lagar efter läge, eller gillar läget som det ibland kallas (ett jäkla uttryck, egentligen) och vips är det där nya något vi vant oss vid.

Ett av den moderna historiens vackraste ögonblick är när överlyckliga östtyskar, som plötsligt kan kalla sig tyskar, klättrar över Berlinmuren. Den har då öppnats upp, av misstag, och folk kunnat strömma fram och tillbaka över gränsen.

”Vi måste stå upp för det öppna samhället” brukar det heta efter ett terrordåd. Vi hörde det uttalas, nästan reflexmässigt, efter dådet på Drottninggatan 2017. Men vad betyder det egentligen? Finns det en faktisk innebörd eller har det som så mycket annat bara blivit en innehållslös floskel?

Miljöpartiet var drivande i att ge runt niotusen afghanska män utan asylskäl möjlighet att stanna i landet. Om den ordning och reda som statsministern säger sig stå för de facto rådde, hade samtliga utvisats.

Liljestrand anser visserligen att han skulle känna bitterhet och avsky över en SD-ledd regering. Att ha en sverigedemokratisk talman i riksdagen var ”som att bli analt penetrerad av en dalahäst”.

Stefan Löfven blev socialdemokratisk partiordförande 2012. Året efter lovade han att partiet efter en valseger skulle se till att Sverige fick EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det visade sig bli bara ett av många brutna löften från den gamle fackpampen.

Titta riktigt noga på Anders Knape. This is what a kommunuppror looks like. Ett väldigt svenskt uppror i kavaj och med ordet som vapen. Men det är radikalt för att vara Sverige att en SKL-ordförande är så öppet kritisk mot regeringens lagstiftningsarbete, i detta fall gällande den så kallade gymnasielagen.

I dag är 20 procent av Sveriges befolkning, nära två miljoner människor, födda utomlands. På knappt 20 år har antalet utrikes födda i Sverige ökat med en miljon människor, konstaterar SCB. Det är en remarkabel ökning som sannolikt saknar motstycke i västvärlden i modern tid räknat per capita.

Få organisationer kan producera så verklighetsfrämmande idéer och förslag som politiska ungdoms- och kvinnoförbund. Efter SSU:s vegetarisk kostnorm-utspel ville S-kvinnorna inte vara sämre.

De apatiska barnen då – könskorrigeringar nu. Det pågår något djupt problematiskt i Sverige.

Ungefär 6 av 10 väljare misstror politikernas förmåga att få slut på skjutvapenvåldet, enligt en undersökning från Ipsos. Endast en av sju är förhoppningsfulla om att det ska gå. De största optimisterna hittar vi hos Centerpartiets och Miljöpartiets väljare, som också är mest positiva till samhällsutvecklingen i stort.

Donald Trumps valslogan inför presidentvalet 2016 var ”America first”. I Sverige utmålades den som egoistisk och absurd, men eftersom nationalstater ej kan sägas ha något ansvar för andra diton är det snarare den svenska omsorgen om alla andra än oss själva som är absurd och ohållbar.

Det finns ett tydligt sätt på vilket vi gör saker i Sverige. Vår extrema konsensuskultur tvingar in oss i den diskurs som råder för tillfället. I skolan, på arbetsplatsen, i samhället. Många känner i magen att det är fel men protesterar inte. Vi stör inte ordningen utan bevarar lugnet på ytan.