Parti efter parti har presenterat sin valstrategi. Valrörelsen kan härmed börja. För de regerande Socialdemokraterna kan det komma att bli en synnerligen jobbig sådan. Partiet har nämligen aldrig legat så här dåligt till i april ett valår.

I senaste Novusmätningen når S endast 26,9 procent. Partiet är fortfarande störst, men det är en klen tröst när det samlar så här få väljare. Tillsammans med regeringskollegan Miljöpartiet når Socialdemokraterna 30,9 procent. Sverige har alltså en regering just nu som inte ens samlar var tredje väljare enligt opinionsinstituten fyra och en halv månad före ett val.

På en presskonferens under onsdagen berättade Socialdemokraterna att de vill strama åt arbetskraftsinvandringen. Det är en statlig myndighet, inte arbetsgivaren, som ska avgöra behovet av lågkvalificerad arbetskraft, tycker partiet. Facket ska få ”tycka till”.

Syftet med åtstramningen är officiellt att de nyanlända som inte kommer i jobb i dag ska ta dessa jobb i stället. ”Jag ser inget behov av diskare från andra kontinenter”, som finansministern lakoniskt uttryckte saken.

Nästan två av tre svenskar vill se ett förbud mot tiggeri, berättar Sveriges Radio. Bara två av tio är emot, vilket lämnar utrymme för att stödet för ett nationellt förbud kan vara ännu större.

En dylik undersökning stärker sannolikt chanserna för att vi lagom till sommaren kommer få se ett skarpt förslag på förbud som Socialdemokraterna sedan driver i valrörelsen.

Sverige har problem med integrationen sedan några decennier tillbaka. Men frukta icke, ty regeringen har en master plan. Genom snabbspår ska alla med en praktisk eller akademisk utbildning från hemlandet raskt integreras på den svenska arbetsmarknaden (för övriga finns alltid bidragsjobb att ordna).

I förra valet var Sverigedemokraterna det enda realistiska alternativet för den som mer än allt något prioriterade en verklighetsförankrad och hållbar migrationspolitik. Höstens val blir en hårdare kamp om dessa väljare. Både Medborgerlig samling och Alternativ för Sverige kommer locka högerröster.

Sällan har ett parlamentsval i ett östeuropeiskt land fått så stor uppmärksamhet i svenska medier. När Ungern gick till val under söndagen följdes det noggrant i public service och kvällspressen.

En ung man har fått avslag efter avslag men dröjt kvar i landet och under tiden hunnit begå ett sexbrott mot ett barn. En annan ung man har under fem års tid arbetat på restaurang, försörjt sig och sin familj och inte legat samhället till last. En av dem ska utvisas. Kan ni gissa vem?

För exakt ett år sedan körde uzbeken och den illegale immigranten Rakhmat Akilov en lastbil i hög fart längst Drottninggatan och dödade fem personer, varav ett barn, och skadade fler.

Sveriges Radios Studio Ett kör en serie med partiledarna som heter ”Mitt Sverige”. Varje partiledare får ta reportern till en plats, till ”sitt Sverige”. På tisdagen var det Annie Lööfs tur. Hon tog reportern till Värnamo.

Lööf är optimist. Hon talar entusiastiskt om människor som invandrat till Sverige och startat företag. Gått från fattig immigrant till framgångsrik entreprenör. Det är ett slags svensk version av The American Dream som Lööf beskriver.

Föreställningen att Sverige behöver invandring för att vi inte på sikt ska gå under har under lång tid upprepats av landets politiska ledning.

I Sverige tror vi på information. Många problem beror på okunskap, om människor bara får veta hur de ska bete sig kommer det mesta bli bra.

Det är mot den bakgrunden vi ska förstå Socialstyrelsens informationsbroschyr riktad till nyanlända vuxna som ingått äktenskap med minderåriga. Barnäktenskap är förbjudna i Sverige, men sedan lång tid tillbaka registreras äktenskap mellan vuxen och barn om giftermålet skett i annat land. Vilket har fått bisarra konsekvenser – i fjol rapporterades att 24 ensamkommande flickor placerats tillsammans med sina vuxna makar.

Gustav Fridolin skulle rädda skolan på 100 dagar, enligt en famös debattartikel i Aftonbladet inför valrörelsen 2014. Nu har Fridolin åkt till Ungern för att fixa Sverigebilden på en endaste dag.

”Jag måste tyvärr ändå säga att Sverige nog har varit naiva.” Detta sade Stefan Löfven efter att Säpo för första gången höjt terrorhotsnivån mot Sverige från en trea till en fyra på en femgradig skala. Det var senhösten 2015. Ett och ett halvt år senare small det på Drottninggatan.

Det är snart 15 år sedan jag först besökte Kina. Under de år som har gått har jag sett landet utvecklas i fel riktning politiskt på i stort sett alla områden. Detta gör det värt att gå tillbaka några år och se vad som faktisk hände.

Det finns få brott som är så fasansfulla att föreställa sig, och inte minst bli utsatt för, som en gruppvåldtäkt. Ett antal pojkar eller män tar sig med kraft av sin numerära och fysiska överlägsenhet rätten att tvinga sig på en ensam kvinna. Detta är själva antitesen till hur vanligt funtade män är uppfostrade att behandla kvinnor.

Hanif Bali lämnar Moderaternas partistyrelse och slutar twittra om politik. Detta blev resultatet av en smått bisarr historia i DN. där tidningen försöker knyta samman Bali, Nyheter Idag och Vladimir Putin.

Det handlar om en mejlväxling mellan UD och journalisten Patrik Oksanen kring en intervju med en ukrainsk människorättskämpe, som kom Nyheter Idag och sedan Hanif Bali tillkänna väldigt snabbt. Något som DN betraktade som ett bevis för att det måste ha förekommit signalspaning från främmande makt.

Att politiker hela tiden har betraktat internet som en hal tvål som de desperat vill får kontroll över har jag konstaterat gång efter annan. Det upptrappade ordkriget mot nätjättar som Google ska ses i just detta sken.

Det handlar om hot och hat på nätet. Om obehagliga filmer på YouTube. Om rasism, antisemitism och allt däremellan. Kritiken går ända upp till EU-nivå. I EU-kommissionens riktlinjer påpekas IT-jättarnas ”samhällsansvar”. Svenska judar har reagerat.

Det pågår något slags kampanj i svenska medier för de nyanlända som fått tillfälliga bostäder i många av landets kommuner och vars hyreskontrakt löper ut. SVT och Aftonbladet påstår att barnfamiljer ”kastas ut” från sina hem. Det låter förfärligt, men i vanlig ordning är saken inte så enkel och svartvit som den beskrivs i våra förträffliga mainstreammedier.

Den italienska vänsterns genomklappning i senaste parlamentsvalet har fått Aftonbladet att måla samtiden i undergångstoner igen. Detta, skriver ledarsidans Anders Lindberg, är lika illa (läs: bra) som Brexit och Trumps valseger.

Mot slutet ställer emellertid Lindberg en fråga som tyder på något slags insikt: ”Både partier och medier måste ställa frågan ‘varför litar de inte på oss’? Och på allvar lyssna efter svaren.” Det handlar alltså om vad som på politikerspråk brukar kallas att ”ta folks oro på allvar”.

Det finns ingen tid då politiker bryr sig så mycket om just dig, om din situation och om landet Sverige som under ett valår. Regeringens representanter åker landet runt och besöker sjukhus, äldreboenden och skolor för att visa hur mycket de bryr sig.

Det är välbekant att män sedan många år åker till Thailand för sex. Sexhandeln är visserligen förbjuden i Thailand, men så länge den sköts på ett sätt som myndigheterna inte anser går över gränsen, låter de den hållas.

Sverige är ett av världens bästa länder att leva i om du är kvinna. Detta har varit ett faktum under lång tid, men de senaste årens uppmärksammade våldtäkter, inte minst i grupp, har börjat ändra den bilden en aning.

Under sommaren och hösten 2015 spårade svensk journalistik ur fullständigt vad saklighet och opartiskhet beträffar. De två grundfundamenten i professionell journalistik kastades överbord och ersattes av känsloreportage och kampanjer. DN ledde flocken med sina kändisupprop.

Hur gick det till när ett av världens mest generösa välfärdsländer fick Europas mest liberala asylpolitik? Den korta förklaringen är att nyliberaler infiltrerade partier och beslutsfattare. Åtminstone om vi ska tro Svante Nycander, som i en debattartikel tar Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt som två exempel på inflytelserika debattörer i denna infiltration.

En av veckans mer bisarra texter är förmodligen Aftonbladets ledarsidas försök att spela gott föredöme för god ton i samhällsdebatten. Ledarsidan nya överstepräst Anders Lindberg bjuder nämligen in moderatledaren Ulf Kristersson på ”god lunch och ett gott samtal”. Kristersson har ju sagt att han saknar ett vuxet politiskt samtal i Sverige.

Trots alla asylsökande som kommit till Sverige de senaste åren faller arbetslösheten, skryter regeringen.  Framför allt är det utrikes födda som får jobb, enligt Arbetsförmedlingen.

Tiden det tar för utrikes födda att komma i jobb sjunker, påstår statsministern. Sverige går som en Tesla, fnissar finansministern. Sluta svartmåla när det går så bra, kraxar vice statsministern. Nä, jag vet ingenting, säger Özz Nûjen.

Internet har ända sedan dess tillblivelse i allmänhetens tjänst varit en obehaglig hal tvål för den politiska och mediala makteliten. Vana vid att ha kontroll över informationsflödet fann de sig plötsligt utmanade av en konkurrent som gav vanliga medborgare, utan vare sig partibok eller journalistutbildning på Södertörn, möjlighet att få sina åsikter och perspektiv spridda till hela världen. Utan redaktör!

Europeisk asylpolitik dras med en rad brister, men vilar framför allt på ett grundläggande feltänk: att den som söker asyl gör det på plats i mottagarlandet. Denna ordning är behäftad med så många problem att den måste göras om i grunden. Därför behövs en ny asylpolitik.

Isabella Lövin upprördes över att Ulf Kristersson i årets första riksdagsdebatt, där betoningen låg på trygghetsfrågor, hävdade att den grova kriminaliteten är här för att stanna. Så kan man inte resonera, tyckte hon och fick senare medhåll av Stefan Löfven som påstod att regeringen nu gör någonting åt problemen.

Rossana Dinamarca, känd bland annat för att ha vägrat tilltala Björn Söder som ”herr talman” och med fäbless för politiska t-shirts i riksdagen, lämnar politiken efter höstens val. I sitt besked går hon även till angrepp mot sitt parti Vänsterpartiet, som hon menar lyfter fram vita män i första hand.