Jag drar mig till minnes hur Gudrun Schyman, då ledare för Feministiskt initiativ, i en valrörelse sade att hennes parti skulle möta högerns knutna näve med en kärleksfull öppen hand. Det lät så vackert för många. Fi var kärlekens och toleransens parti, skulle vi förstå. Vi vet förstås att det inte var sant. Få partier är så intoleranta mot oliktänkande som just Fi. Vill de inte förbjuda något vill de reglera det. Inget ska undkomma den feministiska maktanalysen, och den stora fienden är förstås mannen.

”Some men just want to watch the world burn.” Det klassiska citatet från Christopher Nolans The Dark Knight gör sig ånyo påmint när vi ser förödelsen i amerikanska städer och det växande kaoset även i svenska till följd av urspårade BLM-demonstrationer.

Det är svensk nationaldag och jag funderar med en kopp kaffe i handen över vad vi egentligen firar, om vi firar, och vad Sverige har blivit. Det är inga särskilt roliga tankar i dessa dagar.

Håll distans till andra. Jobba hemifrån. Handla helst när det inte är rusning. Men kom för all del till en demonstration med några tusen andra i huvudstaden!

Under en kris handlar det för en regering inte bara om att lösa själva krisen utan också att tänka på sitt eget eftermäle. I den rödgröna regeringens fall är strategin tvådelad: dels försvara och stärka Sverigebilden hemma och utomlands, dels lägga ansvaret för begångna misstag utanför regeringskansliet.

I en gammal Hassan-ringning utsätts en Pressbyrånkiosk för ett skämt av det djupare slaget. En kille hade nyss varit inne och köpt Aftonbladet, ett paket Marlboro och en dubbel-Daim, berättar ringaren. Men det, får kvinnan bakom kassan veta, var bara på skoj. Tidningen hade han redan läst, någon Daim ville han inte ha och han röker inte ens! Den där gamla sketchen dyker upp i mitt huvud när jag betraktar den politiska debatten i Sverige. Inget känns som att det är på riktigt. Lever vi kanske i en Hassan-busringning?

Anders Danielsson förklarar att den nya myndigheten är ”ett sätt att värna det öppna samhället”. Självfallet. Det är ju trots att ”Låt Anders vara Anders” vi talar om här. Men han säger även något om metoderna. Enligt den statlige utredaren ska otillbörliga informationskampanjer bemötas med ”motberättelser”.

Det finns vissa brott och beteenden som bär ett särskilt stort socialt pris. Sexköp hör till dem. Det faktum att det förhåller sig på detta vis säger något om oss som land och samhälle. Låt oss titta ett ögonblick på dubbelmoralens Sverige.

Sverige blev unikt när den socialdemokratiska regeringen med stöd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet i maj 1998 röstade igenom ett förbud mot köp av sexuella tjänster.

En dödad 15-åring blev droppen. Nu skulle skjutningarna och sprängdåden stoppas. Polisen drog därför igång Operation Rimfrost, en nationell kraftsamling i de mest skjutglada områdena. Många, inklusive undertecknad, trodde nog att det skulle ge åtminstone en kortsiktig effekt. Ett halvår senare kan vi konstatera att så inte blivit fallet, och det i sig gör att vi måste omvärdera situationens allvar.

Jag hade inte tänkt kommentera Paolo Robertos avslöjade sexköp eftersom jag anser att det i grunden är en privatsak och inget media eller någon annan bör lägga sig i. Men jag inser att detta handlar om något större.

Det går att begripa varför alltfler ropar efter trygghet just nu snarare än frihet. När bombdåd och skjutningar härjar, när kvinnor våldtas och små barn rånas på sina tillhörigheter på väg hem från skolan är det inte rätten att handla alkohol på ICA eller en något lägre marginalskatt som engagerar människor. Frihet och trygghet behöver emellertid inte vara dikotomier, även om det ofta låter så i debatten.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har i debatt efter debatt i riksdagen skrutit med att antalet asylsökande som kommer till Sverige är det lägsta på tio år. Slutsatsen han vill förmedla är att problemet är löst.

Jag ser mig visserligen fortfarande som en sorts livsstilslibertarian som vill ha en helt annan narkotikapolitik, kraftigt begränsa statens massövervakning av oss medborgare samt reformera välfärdsstaten i grunden. Ungefär som för 20 år sedan. Frågor som berör på riktigt i dag är emellertid betydligt mer jordnära. Som om min sons förskola är rimlig och inte hbtq-indoktrinerande. Sådant som känns i magen är frågor om huruvida din dotter kan gå trygg hem från innebandyträningen – men också om landet vi bor och verkar i ens går att känna igen längre.

Den som följer presskonferenser, politiska utspel, tal till nationen och de maktnära mediernas rapportering om allt detta kan lätt få intrycket att allt politikerna vill är att skydda och värna dig och mig. De vill alltid vårt bästa, särskilt just nu.

Vi är på väg att få en diskussion om skolan igen. Regeringens utredare har sett över det nuvarande systemet med fritt skolval och kommit fram till en rad förslag på förändringar i syfte att skapa, som det kallas, ”en mer likvärdig skola”. Politikerna har nämligen reagerat för att vissa skolor i vissa områden levererar elever som inte klarar gymnasiebehörigheten.

”Nu lever vi vår ideologi”, konstaterade Joseph Goebbels i sin dagbok under Tredje rikets sista dagar. Kampen på liv och död, kaos och undergång var alla djupt förankrade teman i den nationalsocialistiska ideologin. Att befinna sig i undergångens epicentrum när den skedde var således något wagnerskt och eftersträvansvärt.

I gårdagens Studio Ett diskuterades den svenska beredskapen vid omfattande skogsbränder. Redan 2014 framgick att Sverige har problem att hantera stora och omfattande bränder, och en statlig utredning tillsattes. Under de stora bränderna 2018 hamnade den bristande beredskapen definitivt i strålkastarljuset när polska brandmän nästan paradera genom svenska städer på väg till undsättning.

Hur bra är egentligen Sverige på att integrera invandrare? Den frågan borde vara tämligen genomdiskuterad vid det här laget efter att debatten pågått i 30 år, visserligen med varierande intresse och intensitet.

”När såg vi senast en svensk statsminister samla folket kring ett gemensamt projekt med samma framgång som Stefan Löfven?” frågar sig Expressenkrönikören Jens Liljestrand, synbart begeistrad av landsfaderns prestation under coronakrisen.

”En riktig dålig lag”, tyckte Centerpartiet. ”Det är inte så här det ska gå till”, tycker DN. Ändå valde C att släppa igenom gymnasielagen och DN föreslår nu en ”coronaamnesti” för de unga afghanska män som omfattas av den märkliga lagstiftningen men vars möjligheter att få uppehållstillstånd försvåras av coronapandemin då både vuxenutbildningar och arbetsmarknad påverkas.

Det är marknadens fel! Alla privatiseringar har lett oss hit! Tongångarna från många vänsterdebattörer ekar väldigt välbekant nu när alla söker förklaringar till Sveriges bristande krisberedskap. Men som vi tidigare konstaterat, och som även Erik Helmerson har noterat, handlar det inte primärt om för många privatiseringar utan om politiska prioriteringar över lång tid. I stor samsyn över blockgränsen.

Regeringen har begärt befogenheter att fatta långtgående beslut utan riksdagens godkännande. Moderaterna var tidigt ute och kritiserade förslaget, Vänsterpartiet likaså.

Stefan Löfven kritiserade bara häromdagen den ungerska regeringen för beslutet att ge Viktor Orbán rätt att styra med dekret. Nu begär hans socialdepartement alltså något liknande, och det är så djupt skamligt. Den stolta socialdemokratin som säger sig stå ”på rätt sida av historien” vill runda riksdagen och i praktiken styra enväldigt.

Bombdåd och skjutningar har inte tagit paus. Vi står inte ett enda steg närmare en lösning på vare sig integrationsfiaskot eller hela migrationspolitiken. Kriminalpolitiken har regeringen valt att begrava i en trygghetsberedning som ska presentera sina resultat i oktober 2024. Ja, du läste rätt. Känsliga frågor ska bort från agendan i god tid före valet.

Plötsligt satt han där. Allvarstyngd, med knäppta händer, en svenska flaggan-nål på kavajen och en stor svensk fana i bakgrunden. Detta, skulle vi förstå, var Landsfadern. Stefan Löfvens femminuterstal var en appell till svenska folket: snälla lita på oss, vi vet vad vi gör.

Vad än regering och riksdag hittar på måste hela svenska folket förbereda sig på att läget i landet kommer att bli väldigt bekymmersamt framgent. De flesta av oss har sannolikt aldrig upplevt något i närheten av det som väntar.

Risken är emellertid stor att coronakrisen 2020 inte blir den varningssignal som den hade behövt bli. Att det politiska etablissemanget inte tar chansen att lägga om politiken. Längtan tillbaka till en tid när feministiska maktteorier, normkritik och identitetspolitiskt dravel dominerade det politiska fältet är säkerligen stor. Många kan ju inget annat.

Det går fort nu. Land efter land utropar nationellt nödläge till följd av smittspridningen, land efter land stänger sina gränser. I Sverige fortsätter allt ungefär som vanligt frånsett att idrotten och kultursvängen har tvingats ställa in. I likhet med migrationskrisen 2015 kan det komma att innebära panikåtgärder när det redan är för sent.

Jag är inte rädd för coronaviruset. Men jag är påtagligt orolig för att vi i detta läge leds av den sämsta regeringen i mannaminne med två verklighetsfrämmande mittenpartier som underlag. Risken för att fel beslut fattas, eller att viktiga beslut inte fattas, är alarmerande hög.