Ta ditt samhällsansvar genom att ta första och andra vaccindosen så kan vi snart återgå till det normala, sades det. Nu är budskapet från politiker och myndigheter att om vi bara tar den tredje dosen så löser det sig. Men tänk om det inte gör det? Vad är planen då? En fjärde dos? En femte? En dos om året?

Magdalena Andersson sade att hon ville överrumpla oss med sin nya regering. Nå, särskilt chockad blev få av de namn som presenterades. Det var gamla före detta ministrar som fick komma tillbaka, trogna fackpampar som belönades för mångårig lojalitet till partiet och en rad doldisar som ingen kommer lägga märke till.

Haveriet som var den så kallade superonsdagen kommer gå till historien i svensk politik. Riksdagen valde Sveriges första kvinnliga statsminister, röstade igenom oppositionens budget, såg Miljöpartiet lämna regeringen och statsministern själv begära entledigande efter bara sju timmar. Ett löjets skimmer lade sig över alltsammans.

Magdalena Andersson är nu officiellt Sveriges statsminister. Den första kvinnliga, dessutom, vilket är något vi kommer få höra otaliga gånger de närmaste timmarna och dagarna. Journalisterna var förstås väldigt intresserad av Anderssons känsloliv efteråt.

Jag hittade en gammal propagandabild från omröstningen om ja eller nej till rusdrycksförbud i Sverige 1922, som med nöd och näppe höll på att resultera i ja. Bilden är enkel men illustrativ: vill du ha fulla eller nyktra och ansvarstagande pappor i landets familjer?

Det är inte för inte vi har begrepp som ”polsk riksdag” och ser ned på andra länders politiska processer. De ständiga omvalen i Spanien och Italien kontrasterar lugnet och den upplevda ordningen i svensk politik. Det ger såväl medborgare som förtroendevalda en känsla av överlägsenhet. I Sverige har vi minsann ett system. Denna attityd har märkts ännu tydligare under pandemin.

Vi känner igen det. Organisationer som lever på förekomsten av ett problem och säger sig finnas till för att bekämpa det har i själva verket inget incitament att sakligt beskriva att problemet faktiskt minskar. Tvärtom exploaterar de problemets förekomst och överdriver det i ren självbevarelsedrift.

Coronakommissionen slår i sitt andra delbetänkande fast att den svenska hanteringen av pandemin varit undermålig och präglats av senfärdighet. De inledande skyddsåtgärderna var otillräckliga för att stoppa eller ens kraftigt begränsa smiddspridningen i landet, konstateras det.

Det är ett obestridligt faktum att vi har ett gigantiskt gap i förvärvsfrekvens mellan inrikes- och utrikesfödda. Oftast mäts detta enligt det ökända sysselsättningsbegreppet, men gapet består likväl. Att fler får jobb under en blomstrande högkonjunktur, som den Socialdemokraterna regerat under, är naturligt. Det som är intressant är gapet, ty den säger något som arbetskraftsdeltagandet.

När jag växte upp fanns det saker man bara inte gjorde. Och om man ändå gjorde dem, fick det konsekvenser. Man gav sig inte på äldre eller mycket yngre barn. Och man slog inte en lärare på käften. Detta tycks vara en svunnen tid.

Vi är inte alls lika övertygade om att våra barn kommer få det bättre än vi. Tvärtom vet det flesta att Sverige har förändrats till det sämre under de senaste 30 åren. Vi vet att det kommer bli svårt att bryta den här utvecklingen, att den i hög grad är irreversibel. Den trygghet som gått förlorad går inte att vinna tillbaka över en natt. Kanske inte ens över en generation.

Söndagskvällens partiledardebatt var en dyster påminnelse om hur långt ned i den floskelstinkande gyttjan som svensk politik befinner sig.

Allt oftare händer det: politiker som i åratal aktivt medverkat till en samhällsutveckling som gett oss mångdubblade ungdomsrån, organiserad kriminalitet och framväxande klansamhällen drabbas av förvåning över resultaten av sin egen politik.

Begreppet ”fredsskadat” har länge använts för att beskriva tillståndet hos svenska folket. Betydelsen är bredare än att vi är ett folk som inte varit i krig på flera hundra år. Det rymmer perspektivet att vi under lång tid har haft det lite för bra, inte utsatts för prövningar i tillräckligt hög grad och därför blivit lata, bekväma och naiva. Ett folk oförberett på stora prövningar.

Svenskar är enkla offer, sägs det. Vi blir nämligen så oerhört rädda. Vi klarar inte av våldets språk, det är inte så vi är fostrade. Men det är en ny värld nu, ett nytt land, nya förutsättningar.

Vi minns alla vad vi gjorde och var vi befann oss just då. Förmodligen också vad vi tänkte när vi nåddes av nyheten att ett flygplan kraschat in i World Trade Center i New York.

Vi känner igen upplägget från filmens värld: den som förefaller ha allt sätter det på spel och förlorar. Den som hade kunnat gå därifrån som vinnare beslutar sig för att stanna och förlorar därmed hela stycket. En sista stöt, ett sista dåligt beslut med ödesdigra konsekvenser.

Sedan millennieskiftet är Svenska kyrkan skild från staten. Det betyder emellertid inte att staten har upphört med att ha synpunkter på vad kyrkan ska vara. Tvärtom har politikens intresse för att styra kyrkan och dess verksamhet snarare ökat.

I Stockholmsområdet ställs fotbollsträningar in eftersom risken att vistas ute i vissa områden anses för hög. En rektor på en förskola i Järvaområdet berättar att personalen lyssnar efter polishelikoptrar för att kunna avgöra om de vågar gå till skogen med barnen eller inte. Böcker och filmer har skapats för att bemöta förskolebarnens oro över det grova våldet. Hit har vi kommit.

Inför valet 2018 utgick jag från att Stefan Löfven skulle sitta kvar som statsminister. Men inte riktigt så här länge. Kriserna avlöste dock varandra och kanske fanns det inget bra tillfälle för Löfven att lämna förrän nu. Därför väljer han att göra det i höst, ett år före valet.

Sedan kommer domen. Den andra kränkningen. Exempel saknas knappast. I början av året sänkte Svea hovrätt straffet för en man som dömts för 49 våldtäkter och 153 fall av grovt sexuellt övergrepp mot barn. Tingsrättens dom på 12 år var för mycket, tyckte hovrätten, och sänkte straffet till 7,5 år. Det motsvarar en dryg vecka per övergrepp med inräknad två tredjedels frigivning.

Samtidigt som landets justitieminister fortsätter att bete sig som ett aggressivt troll på Twitter, pågår verkligheten där utanför.

Vi hör det hela tiden. ”Vi måste stå upp för det öppna samhället!” Det har blivit ett slags mantra. Ibland används ett annat begrepp för detta så kallade öppna samhälle – ”den liberala demokratin”. Men vad är egentligen detta, och hur vet vi ens att den är värd att försvara?

Tilliten mellan människor, myndigheter och institutioner brukar beskrivas som en svensk styrka. Här litar vi inte bara på statliga tjänstemän utan också på varandra.

Ju högre moralisk svansföring du har, desto tyngre blir fallet när du avslöjas med att hyckla och bete dig illa. Men den som tillhör den officiella Värdegrunden kommer alltid klara sig betydligt bättre.

Någon har uttryckt det ungefär så här: när stater går till fräna motangrepp mot all form av kritik, är det ett tecken på att de är på dekis.

Just nu sker något historiskt. Kubaner går ut på gatorna och protesterar mot regimen. Kräver frihet. Häcklar kommunismen och regeringen.

Om jag begår stölder, våldtäkter och mord, är jag då en belastning? Eller är jag en tillgång, kanske rent av en vinst på sikt? Dessa imbecilla frågor dominerar just nu den politiska debatten i ankdammens Sverige.

Det är inte sådana perifera frågor som avgör Sveriges framtid – det är hur vi sätter stopp för det stora migrationsexperimentet, tar fajten mot den systemhotande kriminaliteten och skapar någon sorts sammanhållning i landet igen.

Snart kan Sverige stå inför ett extra val. I andra europeiska länder är detta inget ovanligt, men i föregångslandet i norr beskrivs det som politiskt kaos och ett skäl för stor oro. Detta är förstås en del av ett politiskt spel, säkert delvis förklarat av påtaglig nervositet hos både partier och anhängare just nu.