Det är marknadens fel! Alla privatiseringar har lett oss hit! Tongångarna från många vänsterdebattörer ekar väldigt välbekant nu när alla söker förklaringar till Sveriges bristande krisberedskap. Men som vi tidigare konstaterat, och som även Erik Helmerson har noterat, handlar det inte primärt om för många privatiseringar utan om politiska prioriteringar över lång tid. I stor samsyn över blockgränsen.

Regeringen har begärt befogenheter att fatta långtgående beslut utan riksdagens godkännande. Moderaterna var tidigt ute och kritiserade förslaget, Vänsterpartiet likaså.

Stefan Löfven kritiserade bara häromdagen den ungerska regeringen för beslutet att ge Viktor Orbán rätt att styra med dekret. Nu begär hans socialdepartement alltså något liknande, och det är så djupt skamligt. Den stolta socialdemokratin som säger sig stå ”på rätt sida av historien” vill runda riksdagen och i praktiken styra enväldigt.

Bombdåd och skjutningar har inte tagit paus. Vi står inte ett enda steg närmare en lösning på vare sig integrationsfiaskot eller hela migrationspolitiken. Kriminalpolitiken har regeringen valt att begrava i en trygghetsberedning som ska presentera sina resultat i oktober 2024. Ja, du läste rätt. Känsliga frågor ska bort från agendan i god tid före valet.

Plötsligt satt han där. Allvarstyngd, med knäppta händer, en svenska flaggan-nål på kavajen och en stor svensk fana i bakgrunden. Detta, skulle vi förstå, var Landsfadern. Stefan Löfvens femminuterstal var en appell till svenska folket: snälla lita på oss, vi vet vad vi gör.

Vad än regering och riksdag hittar på måste hela svenska folket förbereda sig på att läget i landet kommer att bli väldigt bekymmersamt framgent. De flesta av oss har sannolikt aldrig upplevt något i närheten av det som väntar.

Risken är emellertid stor att coronakrisen 2020 inte blir den varningssignal som den hade behövt bli. Att det politiska etablissemanget inte tar chansen att lägga om politiken. Längtan tillbaka till en tid när feministiska maktteorier, normkritik och identitetspolitiskt dravel dominerade det politiska fältet är säkerligen stor. Många kan ju inget annat.

Det går fort nu. Land efter land utropar nationellt nödläge till följd av smittspridningen, land efter land stänger sina gränser. I Sverige fortsätter allt ungefär som vanligt frånsett att idrotten och kultursvängen har tvingats ställa in. I likhet med migrationskrisen 2015 kan det komma att innebära panikåtgärder när det redan är för sent.

Jag är inte rädd för coronaviruset. Men jag är påtagligt orolig för att vi i detta läge leds av den sämsta regeringen i mannaminne med två verklighetsfrämmande mittenpartier som underlag. Risken för att fel beslut fattas, eller att viktiga beslut inte fattas, är alarmerande hög.

Internationella kvinnodagen firades världen över den 8 mars. Som brukligt skrevs debattartiklar med en argumentation baserad på feministiska maktanalyser, rena missförstånd och kompletta felslut. Det allvarligaste med dessa utspel, som ingalunda är begränsade just till den 8 mars, är den enögda synen på vad kvinnoförtryck är.

Det är talande att varken Centerpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna eller Liberalerna har stöttat SD:s förslag. De vågar fortfarande inte stöta sig med Socialdemokraterna alltför mycket av rädsla för att åter utmålas som högerspöken.

Ingen kan tveka om var regeringens sympatier finns. De finns inte hos den unge pojke som misshandlas, rånas och förnedras. De finns inte hos den unga tjej som brutalt sparkas och stampas på av ett antal adidasgeneraler (varning för starka bilder, men folk behöver faktiskt få veta vad det är som händer). Nej, sympatierna finns hos de unga som begår brotten. Det är dessa som rättssystemet värnar. Det är dessa som barnrättsperspektivet gäller. Det är dessa som ska få upprättelse för upplevda oförätter från majoritetssamhället.

Finns det något mer svenskt i dag än att påstå att det inte finns något typiskt svenskt? SAS reklamfilm har hyllats av såväl socialister som vänsterliberaler och en och annan förtappad så kallad nyliberal.

De problem vi nu ser med ungdomsrån, förnedringar och hot som ger barn som inte ens nått tonåren dödsångest är resultatet av en politik som förts under de senaste 30 åren och kan inte förändras i en handvändning. Det är lätt för ministern att peka finger åt socialtjänst och skola när det primära ansvaret vilar på regering och riksdag, dominerad av hans eget parti under lång tid.

”De rånade barnen förlåter oss aldrig”, skriver Anders Lindberg. Vi är många som aldrig förlåter det politiska och mediala etablissemanget för att de möjliggjort denna utveckling och försökt dölja dess värsta konsekvenser.

Stunden är äntligen kommen. I dag lämnar Storbritannien officiellt den europeiska unionen, även om de i realiteten kommer vara kvar i unionen året ut. Ett land återfår därmed sin självständighet under fredliga former efter ett demokratiskt fattat beslut genom folkomröstning. Det kan knappast bli vackrare än så.

Den rödgröna regeringen noterade i den senaste Ipsosmätningen ett stöd på sammanlagt 27 procent. Socialdemokraterna har nu halkat under den nivå som tvingade Håkan Juholt att avgå. Ett viktigt skäl till detta krisläge för Stefan Löfvens parti och regering fick vi ett smakprov på i tisdagskvällens Aktuelltsändning.

Jag har nämnt det i förbifarten vid några tillfällen, men det är kanske dags att komma ut ur garderoben på riktigt denna gång. Jag har nämligen en synd att bekänna. Ett misstag, skulle kanske någon lite överslätande säga. Men nej, det begicks i berått mod. Jag har röstat på Centerpartiet.

Det nya året har börjat som det gamla slutade: i eld och damm. Först en explosion på Östermalm i Stockholm. Sedan två separata explosioner vid fastigheter i Järvaområdet. Därefter omfattande bilbränder i Gävle och en explosion i ett bostadshus i Norrköping. Och januari är inte slut än.

Fråga mig inte varför, men jag har för vana att följa alla partiledardebatter, såväl dem som utspelas i TV-studio som i riksdagen. Det är en sorts självplågeri, men samtidigt är det viktigt att hänga med i vad som faktiskt sägs och jämföra det med vad som görs. I synnerhet när landets statsminister står och gör bort sig i debatt efter debatt.

Dessvärre är kostnaden för Sverige ännu högre. Priset för den sittande regeringens tillkortakommanden betalas av vanligt folk varje dag. Det betalas i vårdköer, rånade barn, våldtagna kvinnor och livrädda boende som ser sina kvarter tas över av tonårsgangsters utan minst respekt för vare sig polis eller människoliv.

För den som skjuter raketer på poliser och kastar sten på räddningstjänst så att de måste ringa på polisförstärkning kommer således fängelse vara ett extremt undantag. Snarare kommer det bli fråga om böter, skyddstillsyn och villkorlig dom. Signalen detta sänder är rätt uppenbar: vi tar avstånd i retoriken, men i praktiken är det fritt fram att fortsätta som tidigare.

Att politiska partier har olika utgångspunkter i sin beskrivning av verkligheten är varken ett nytt fenomen eller särskilt konstigt. Men när landets ministrar sitter i sociala medier och beter sig som i värsta fall skolgårdsmobbare, i bästa fall charlataner, säger det något om såväl vår samtid som den politiska maktens desperation.

Det är bara timmar kvar av 2019 och av 10-talet. Snart kliver vi in i 20-talet och lämnar ett decennium bakom oss som jag bara vill beskriva som ett förlorat sådant. Förlorat i storslagna misstag, galna felprioriteringar, grandiosa misslyckanden och rent trams.

Julen står för dörren och svenska folket håller som bäst på med de sista förberedelserna. Det är klappar som ska inhandlas, granar som ska pyntas, hem som ska städas och mat som ska lagas. Själv har jag varit i kyrkan (tack och lov att det finns andra än Svenska kyrkan) för att få en liten stund av den frid som vi ofta pratar om i juletid men så sällan lyckas finna.

En moderatledd regering med aktivt stöd av Sverigedemokraterna skulle under dessa förutsättningar löpa stor risk för myteri och rent sabotage från såväl myndigheter som inom den egna statsförvaltningen. Detta kommer kräva att en blågul regering blir betydligt skarpare i sina direktiv. De tjänstemän som inte accepterar direktiven kan förstås inte jobba kvar.

I sitt jultal ägnade Stefan Löfven en hel del tid åt att försvara det förhatliga januariavtalet. Han ingick det enbart för att få behålla makten, men det kan statsministern inte säga högt.

Det blev en rungande storseger för konservativa Tories i det brittiska parlamentsvalet. Boris Johnson gick därmed i land med det som hans företrädare Theresa May misslyckats med – att säkra en konservativ majoritet i parlamentet. Efter flera års frustration kan Brexit äntligen genomföras.

När såväl den miljöpartistiska kulturministern som den socialdemokratiska statsministern går över alla gränser och använder Förintelseöverlevare som slagträ för att komma åt en moderat partiledare visar de hur desperat och pressad regeringen är.

Spekulationerna om Stefan Löfvens förestående avgång fick inte mindre näring av att ännu en av hans ministrar nu hotas av misstroende i riksdagen. Denna gång utgörs hotet av den udda kombinationen Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna.