Skamlösheten ligger i socialdemokratins DNA. Därför kommer vi få se fler lögner, överdrifter och halvsanningar ju närmare valet vi kommer. Avsändaren kommer naturligtvis hävda att den står för ärlighet och anständighet.

Sverige väljer alltså att dels prioritera illegala migranter framför personer med rätt att vistas i landet, dels personer från bland annat Mellanöstern och Afrika framför etniska svenskar.

Frågan vi bör ställa till Stefan Löfven är densamma: kommer du lämna Sagerska palatset vid en valförlust? Innan ni sätter kaffet i vrångstrupen av skratt, betänk följande:

Riksdagspartierna är skilda från folket de säger sig arbeta för och har blivit egna små stater i den stora staten. En del av ett gigantiskt kotteri. Inte att undra på att de inte vill ha verklig förändring, framför allt inte nya partier som kan störa symbiosen mellan stat, media och det kulturella etablissemanget.

Det talades väldigt mycket om försoning och enighet. Biden själv återkom till detta flera gånger i sitt tal. Men märk väl: detta är en president som talade bakom barrikader, en nedstängd stad och 20 000 soldater. Detta var en elitens, inte en folkets röst.

Vilket ansvar bär den svenska högern för händelserna i den amerikanska kongressen? Den frågan tycks uppta mycket tid på både DN:s och Aftonbladets ledarredaktioner och få många liberala skribenter att lägga pannan i djupa veck. Själva problemställningen är emellertid lika försåtlig som den är absurd.

Om ett halvår ska Sverige få en ny migrationspolitik. Då ska den tillfälliga lagen ersättas av något som regeringen beskrivit som ”långsiktigt hållbar”. Det var också namnet på den promemoria som regeringen kokade ihop av den parlamentariska kommitténs arbete efter en del miljöpartistiska modifieringar.

Nu är den eran över, åtminstone för denna gång. Trots att Trump fick fler röster än någon annan sittande amerikansk president förlorade han valet. Efter fyra år med en icke-politiker i Vita huset gör etablissemanget nu storstilad comeback. Joe Biden är en representant för politikereliten precis som Hillary Clinton var.

2020 har varit ett märkligt år. För mig personligen har det innehållit allt från vattenläckor till en stegvis vandring till en kristen gemenskap i en lokal församling.

Samme statsminister som hållit grötmyndiga tal till svenska folket har alltså mage att själv bege sig till huvudstadens mest välbesökta galleria för ett allt annat än akut ärende. Det är en ynkedom. Ett pinsamt spektakel. Och naturligtvis just vad vi kan vänta oss av detta gäng högt uppe i sina elfenbenstorn.

Det många liberaler har missat är emellertid hur viktig en gemensam kultur, traditioner och referensramar är. Jag hade själv svårt att ta till mig denna kunskap när det gällde migrationen. Den allenarådande tesen i svensk politik har länge varit att den som invandrat och fått ett arbete, är integrerad. Vi vet att det är struntprat. Likväl är det fortsatt den idé som är förhärskande inom centerliberalismen.

I praktiken säger Brå följande: ”OK, vi gör studien då. För att ni ska sluta tjata. Men resultaten kommer inte bli tillförlitliga eller heltäckande, vilket är vårt bästa sätt att försöka tysta en pågående debatt om både migrations- och kriminalpolitik kopplad till härkomst.”

Fem år har gått sedan statsministern och ett gråtande grönt språkrör inför den samlade pressen uppmanade asylsökande att välja andra länder i sin jakt på ett bättre liv. Sverige var fullt, var det fram tills då helt förbjudna budskapet. Då hade det svenska mottagandet hunnit kollapsa och människor bussades runt i väntan på att Migrationsverket skulle hitta någonstans att inkvartera dem för natten.

Frankrike har fått nog. Dess liberale president Emmanuel Macron har fått nog. Landet har drabbats av så många islamistiska ill- och terrordåd att vi tappat räkningen. Nu har Macron beslutat sig för att det räcker. Radikala moskéer stängs, åtminstone tillfälligt, och landets muslimska ledare ombeds att skriva under på republikens värderingar.

De socioekonomiska faktorerna. De är den bärande och ständigt återkommande förklaringen till allsköns problem i Sverige. Gängkriminalitet, inte minst. Människor som växer upp under ekonomiskt sämre förutsättningar än flertalet löper en större risk att, som det brukar heta, ”hamna snett”.

Tänk om någon som blivit rånad och kissad på kanske blir främlingsfientlig? lyder den underförstådda oron. Ingen skulle ifrågasätta om en kvinna som misshandlats av sin man i många år börjar känna ett agg mot män, trots att det egentligen är fråga om samma känsla.

År 2020 kommer bli hågkommet som ett riktigt skitår. Det var året när alla problem vi tampas med i Sverige förvärrades. Det var året när coronan slog till och lamslog ekonomier, satte människor i husarrest och fick livsverk att falla samman.

Stefan Löfven har agerat Landsfader och besökt stökområdet Tjärna Ängar i Borlänge (eller ”riskområde” som det heter på värdegrundska). Besöket är i sig vare sig konstigt eller oväntat. Desto mer anmärkningsvärd är public services rapportering om det.

Efter gårdagens debatt i SVT måste alla och envar fråga sig vad den här typen av tragiska skådespel egentligen tjänar för syfte. Inte en enda människa kan nämligen ha blivit klokare av att lyssna på åtta partiledare leverera inövade oneliners och floskler.

Fem år har gått sedan den där dramatiska hösten 2015 när asyltrycket tvingade svenska myndigheter ned på knä och skakade om svensk politik.

Skälet till att så få etniska svenskar flyttar till områden som Rinkeby, Tensta och Rosengård är inte bara kriminaliteten utan att dessa områden inte känns som Sverige. De är extremt segregerade områden som helt domineras av invandrare från Mellanöstern.

För inte så länge sedan debatterade Polisförbundets ordförande Lena Nitz med den vänsterpartistiska lokalpolitikern Veronica Stiernberg i Studio Ett angående att poliser som arbetar i det nybyggda polishuset i Rinkeby behöver poliseskort till arbetet.

Men det beteende som Sveriges styrande elit uppvisar är ett symptom på något mer. Det är en bristande förståelse för själva grundfundamenten i ett starkt och välfungerande land. Vad som är viktigt på riktigt och vad som faktiskt är helt onödigt att den offentliga politiska makten sysslar med.

Ulf Kristersson gjorde en viktig poäng när han tilläts utveckla vad förslaget egentligen handlar om: det är ingen mänsklig rättighet att vistas i Sverige. En stat har naturligtvis rätt att skicka ut den som vistas inom landets gränser och inte sköter sig. Till och med diplomater utvisas emellanåt.

Det har hållits riksdagsdebatt om gängvåldet. Igen. Det är inte länge sedan partiledarna debatterade, nu var det inrikesministern samt partiernas kriminalpolitiska talespersoner som drabbade samman.

I grund och botten handlar det om rätten att känna igen sig i sitt eget land. Vår värld är stadd i konstant förändring, så det handlar inte om det. Det handlar om innehållet. På vilket sätt vårt land förändras och även om huruvida vi tillfrågats.

Motsättningen är förstås konstlad eftersom ytterst få har krävt nollinvandring de senaste 30 åren. Men låt oss leka en tankelek och för den sakens skull köpa denna uppfattning rakt av. Hur hade Sverige sett ut om vi inte haft någon som helst asylrelaterad invandring under det nya millenniet och 90-talet? Vilka för- och nackdelar hade detta inneburit?

Intressant nog greps flera personer för att ha sparkat på koranen. Misstanken gäller hets mot folkgrupp. Detta är talande, för det betyder att våldsmonopolet anser att det är hets att ge sig på en bok. Onekligen vore det intressant att se om samma bedömning gäller andra heliga skrifter, exempelvis Bibeln.

Hur ska vi komma tillrätta med den eskalerande grova kriminaliteten i Sverige? Den danska domen mot gängledarna häromdagen är en fingervisning om vilken väg vi måste ta om vi ska ha en chans att reda upp denna situation. Den börjar nämligen bli farligt nu. Sverige befinner sig i ett allvarligt läge med en kriminalitet som samhällets institutioner bevisligen inte klarar av att hantera. Vi har inte råd att sitta med armarna i kors längre. Ändå är det förstås precis det som görs.

Samtidigt som regeringen och dess stödtrupper vill grundlagsskydda det vänsterdominerade public service bedriver alltså Skatteverket en sorts jakt på oberoende röster. Skatteverktyget är vid sidan om statens våldsmonopol det mest effektiva för att tvinga in människor i ledet – eller krossa dem. Så har det varit i århundraden.