Allt tätare inträffar de extrema händelser som får tiden att stanna upp och ansvariga politiker att utbrista att det är oacceptabelt. Sedan lägger sig bestörtningen och allt är som vanligt igen. Låt vara på en ny nivå vars tröskel passerades. Nu senast i form av att två små barn blir beskjutna när de leker i sin närmiljö.

Svante Nordin är en av Sveriges främsta idéhistoriker. Hans arbetsinsats har under årens lopp varit enorm med en produktion som omfattar bland annat biografiska verk om svenska filosofer och kulturpersonligheter, filosofihistoria avsett för studenter, samt en rad verk som på ett eller annat sätt berör politisk filosofi.

Alexandr Solsjenitsyn lär ha sagt “För att kuva ett folk måste man först kapa dess rötter”. Romarnas metod var divide et impera – söndra och härska. Ja till och med i Bibeln läser vi att “ett hus som strider mot sig själv kan inte bestå”.

Ett uttalande av Sveriges justitieminister Morgan Johansson (s) har fått många att reagera. Han säger till Aftonbladet om våldet: ”Kan vara 5–10 år av skjutningar kvar”. Vidare menar han i samma artikel att – ”det här är strukturer som har bitit sig fast i Sverige i 20–25 år och det tar tid att rycka upp sådana här strukturer.”

Den sortens naturkultur är vad som gör allemansrätten möjlig i norden. Visst kom den till som ett sätt för överheten att kunna förhindra de alienerade stadsborna från att bli helt psyksjuka framför de löpande banden men det finns en underliggande och äldre sedvänja som grund för allemansrätten.

Om det geografiska område vi kallar Sverige ursprungligen hade varit befolkat av ett annat folkslag, hade det då utvecklats svensk kultur, svenska seder och bruk och ett svenskt kynne?

Under coroneriet har vi tydligt sett hur vissa storföretag som Amazon och stora köpcentra har expanderat kraftigt medan små butiker, restauranger och andra småföretag tvingats slå igen.

När moderatledaren Ulf Kristersson den 7 juli i en intervju påtalade det helt självklara att ”invandring har blivit en belastning för Sverige” brast fördämningarna. Känsloargumenten lät inte vänta på sig utan forsade fram som aldrig förr. Och i samma stund öppnades också dammluckorna till den reservoar av sådant tankegods som hittills varit tabubelagt och förenat med mycket stor risk att yppa.

Efter polismordet i Biskopsgården så hör man det överallt, ropen skallar att nu är det dags för konstaplarna att sluta fika och sätta hårt mot hårt mot buset. Inge fler bullkalas med saft för nu är det hårda bud i Mellerud som gäller för hela slanten. Problemet är absolut inte invandringen som sådan får vi höra, problemet är att vi inte tuktar de som missköter sig.

Feminismen har under senare år begått det misstag som ofta brukar tillskrivas postmodernt tänkande: man sågar av grenen som man sitter på. För postmodernismens vidkommande innebär det att man slår undan grunden för alla anspråk på kunskap – inklusive de egna.

Det har ju länge hävdats att det i svensk politik bara handlar om pajkastning. Ingen i den politiska klassen har egentligen på allvar framfört visioner och konstruktiva lösningar, utan ägnat all tid åt att, just, smutskasta sina motståndare. Men kan det vara så att det nu ”äntligen” blir en förändring?

Det kastas sten på bilar längs Europaväg 65 mellan Ystad och Svedala. Sedan maj månad har det rapporterats in över hundra fall enligt polisen.

Den korporativa tanken om att hela folket utgör en samhällskropp – corpo är en grundläggande princip i det som i folkmun benämns som klassfred. Utan att för den sakens skull hänge sig åt semantiska hårklyverier kan vi utan att anamma den socialistiska klasstanken istället tala om folkfred. Alltså fred inom folket och i förlängningen fred mellan de svenska folken.

När vi nu tar ett nästa kliv av, vågar jag gissa, många kan det vara på sin plats att stanna upp ett ögonblick och låta denna första ledare bli en markering på den väg vi anträdde i april månad.

Hösten 2019 hölls en konferens och workshop där några av världens mäktigaste personer och institutioner deltog. Det kallades Event 201 och organiserades av John Hopkins Center for Health Security tillsammans med World Economic Forum samt Bill and Melinda Gates Foundation. Syftet var att simulera och dra upp riktlinjer för samarbete i händelse av en pandemi med ett nytt coronavirus. Och som av en händelse blev det ett utbrott av ett nytt virus bara månader senare.

Att tänka korporativt börjar med att högakta sin kultur, känna samhörighet med sina egna och se det större sammanhanget, snarare än den nutid vi lever i. En politiker som inte förstår sin historia kan heller inte förstå sin samtid och är därför inte värdig att skapa andras framtid. Det ligger otroligt mycket visdom i den enkla meningen.

I dagens avsnitt av Radio Folkungen talar Urban och Klaus om artiklarna Sverige behöver inte invandring och Bättre fäkta än illa fly. Lyssna där du vanligtvis hittar dina poddar eller via den inbäddade spelaren nedan.

I din tankevärld just nu finns en ohygglig mängd gallimatias som planterats där av din kultur.

Härom dagen tog Ulf Kristersson bladet från munnen och påpekade att den typ av invandring som svenska politiker utsatt befolkningen för har varit en belastning för landet. För detta har han fått löpa medialt gatlopp.

Det är många som av en eller annan anledning funderar på att flytta från Sverige.

Så långt kyrkklockan hörs, så långt sträcker sig mitt land. Det skulle kunna beskriva begreppet lokalpatriotism, det vill säga kärleken till hembygden eller socknen. I Italien finns ett specifikt begrepp för denna audiovisuella beskrivning: kampanilism, vilket etymologiskt kommer från just kyrktornet (’campanile’ = kampanil).

Poängen med den demokratiska staten sägs ju vara att den gör det möjligt för folk att ta vara på större intressen än rent monetära. Men det visar sig att den trots allt högtidligt prat inte är mer sentimental än den ”rovkapitalism” den påstår sig skydda oss ifrån.

Det är ju inte direkt händelsefattigt för alla som är intresserade av samhället och hur det fungerar och styrs. Samtidigt orkar man ju inte kommentera allt som sker. Satte mig ändå ner nu på söndagsförmiddagen. Tillåter mig att tänka högt.

Detta med ord är inte oviktigt. Att förstå dem och att dess innehåll och värde över tid kan skifta.

Det verkar vara ett oundvikligt faktum att allt strävar efter att utvecklas och expandera. Inte bara den egna kroppen och personen är stadd i förändring. Det verkar också finnas ett samband mellan expansion genom hårt arbete och expansion genom bekvämt stillasittande.

Att som människa få bli lämnad ifred och sköta sig själv borde vara lika genomförbart som det är moraliskt rätt. Priset för att i Sverige bli lämnad i fred och att få ägna sig åt sitt eget liv är högt.

Nyligen satte jag tänderna i en tämligen obskyr liten bok med titeln Where Are We Now: The Epidemic as Politics¹ skriven av den italienska filosofen Giorgio Agamben.

Många vill göra något för att rädda landet men vet inte var de ska lägga kraften. Rösta på Kristersson eller Lööf? Här är ett bättre konkret förslag: Organisera en egen folkungarote!

Frågan om kontanter i förhållande till elektroniska betalningsmedel är ett mycket belysande exempel på flera nutidsfenomen. En minsta gemensam nämnare är bekvämligheten eller lättjan, kanske rent av. Så länge det, så att säga, flyter på är man helt enkelt mindre benägen att se principer och konsekvenser.

”Bort rida Smålands ryttare. Det förflutnas skuggor jaga förbi. Kvar står ministären Sandler och myser i solskenet.”, skrev Torgny Segerstedt i högerpressen år 1925 efter att försvarsminister Per-Albin Hansson under statsminister Rickard Sandler genomfört omfattande nedskärningar i försvarsmakten.