Till vänsterns mer karakteristiska egenheter hör nämligen att stora delar av dess tankegods anses vara neutralt, trots att få skulle tveka att peka ut motsvarande högerpositioner som i allra högsta grad politiska.

Oavsett om man kallar sig för liberal, libertarian eller någonting annat bör man därför ha klart för sig att vad som förenklat uttryckt skulle kunna kallas för konservatism är en förutsättning för frihet, och att individualismen, nihilismen och hedonismen effektivt undergräver förutsättningarna för ett verkligt frihetligt samhälle.

Den primära förutsättningen för libertarianism är i själva verket just det homogena, europeiska och kristna samhälle den progressiva politiken på olika sätt har raserat.

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting finner vi oss inte sällan i polemik med liberaler av en sort det vore mer naturligt att räkna som allierade än fiender. Gemensamt för dessa är att de är klassiska liberaler, att polemiken rör vår användning av liberalismbegreppet som ett skällsord samt att deras invändningar mot detta bottnar i att de flesta konservativa ståndpunkter enligt dem är fullt förenliga med den klassiska liberalismen.

Intressant nog öppnar sig här därför möjligheten att den västerländska människans spirituella kris inte beror på kristendomens tillbakagång, som så ofta antas, utan på att den västerländska människans behov av ett faustiskt sammanhang inte är uppfyllt.

Till den gängse samhällsdebattens mer infekterade frågor hör huruvida samhället blivit mer eller mindre våldsamt. Två läger med sinsemellan väldigt olika bilder av situationen har utkristalliserat sig, varav det ena fokuserar på den risk gemene man löper att utsättas för våld, och det andra på aggregerad statistik utan någon hänsyn tagen till de specifika omständigheterna.

I begynnelsen var – åtminstone vad den västerländska människan beträffar – Attika. Såväl människan som högkulturen föregick visserligen den civilisation som växte fram i och runt Aten, men inte desto mindre representerade atenaren någonting nytt.

Till de mer underhållande aspekterna av det uppror som på senare år utbrutit mot den progressiva hegemonin, hör de guldkorn man kan finna bland reaktionerna på händelser som det brittiska julvalet.

När Margaret Hilda Thatcher 1979 valdes till Storbritanniens premiärminister var detta starten på ett paradigmskifte. I det land Thatcher tog över hade den utveckling mot en planekonomisk ordning som redan 1941 hade förutspåtts av James Burnham gått väldigt långt, men till skillnad från vad Burnham förutspått hade resultatet blivit stagnation och kaos.

Den utbredda föreställningen att näringslivet och högern står på samma sida visar sig i ljuset av detta vara en mycket dålig ledstjärna. I en tid då socialismen var på uppgående och samhällsdebatten dominerades av helt andra frågor var ofta en allians mellan högern och näringslivet till gagn för båda parter, men idag är situationen en helt annan.

1494 lyckades en munk vid namn Girolamo Savonarola efter en uppgörelse med den invaderande franske kungen Karl VII överta makten i Florens.

När någon som Fredrik Segerfeldt koketterar med hur han bojkottar svenska jordbruksprodukter, speglar detta både i en abstrakt och en i allra högsta grad konkret mening innerstadsliberalismens värderingar, intressen och föreställningar.

Till de frågor alla borde ställa sig, men som anmärkningsvärt få över huvud taget reflekterar över, hör varför vi arbetar så mycket.

Vad den så kallade åsiktskorridorens geometri i själva verket säger oss, är att vi lever i ett samhälle där i stort sett hela den högra planhalvan i praktiken är förbjuden mark. Vad som kanske mer än någonting annat utmärker det progressiva samhället är dess närmast totala intolerans för allting som så mycket som ens påminner om högeråsikter.

Ju oftare den systemlojala arbetarklassen påminns om att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet belönar dem för deras trohet med högre skatter, sämre välfärd, klassförakt, laglöshet och nöjet att få se frukterna av det egna arbetet slussas till svågerkapitalister och folk som inte vill arbeta, desto bättre.

Så länge man inte förmår se liberalismen för vad den faktiskt är, och så länge man inte förmår se i vilken utsträckning man själv har internaliserat denna ideologi, förblir dock sannolikheten överhängande att man också förblir en av liberalismens många nyttiga idioter.

Här finner vi intressant nog att ateismen och traditionsfientligheten inte bara är de progressiva ståndpunkter sprungna ur en rationalistisk idétradition de vid en första anblick kan framstå som, utan också utgör kraftfulla vapen i händerna på den omättliga härskarkast som ständigt letar nya aspekter av samhället och den mänskliga existensen att underställa statlig kontroll.

Striden mellan högern och vänstern är idag i grund och botten ingenting annat än en strid mellan å ena sidan de som tycker ett avskuret öra är ett symptom på barbari, och å den andra de som tycker ett avskuret öra är ett symptom på civilisation. I denna kraftmätning är sanningen högerns bästa vapen.

När den självstyrande brittiska kolonin Rhodesia för på dagen 54 år sedan gjorde allvar av hotet att utropa sig självständig, blev moderlandets svar sanktioner.

Liberalismen måste i ljuset av detta förstås som en neurotisk och självdestruktiv ideologi. Man tror sig ingå i en naturlig åsiktsgemenskap med vad man uppfattar som den måttfulla högern, men drivs samtidigt av en neurotisk aversion mot den egentliga högern.

När graden av korruption uppges vara låg betyder detta med andra ord att antalet mutor som betalas är få, men det säger ingenting om huruvida politikerna använder skattemedel för att köpa röster eller i vilken utsträckning staten avlönar människor för att utföra tjänster väljarna aldrig har efterlyst.

Vänsterpartiet har de senaste dagarna diskuterat hur man skall bredda sin väljarbas, och i samband med detta kommit fram till att man bör lägga mindre fokus på arbetarklassen och i stället vända sig till tjänstemän.

Begreppet “populism” saknar exakt definition, rymmer i sin användning många motsägelser och säger ofta mer om den som yttrar det än om måltavlan för anklagelsen.

Sekularismens grundtanke var visserligen redan från början att separera kyrka och stat, men syftet var inte att främja ateismen utan tvärtom ofta att anpassa samhället till de som var mest nitiska i sin tro.

Annie Lööf hävdade nyligen under en riksdagsdebatt att Sverige de närmaste åren behöver tillsätta 80 000 tjänster inom vården, och att detta utgör ett slående bevis för att den sverigedemokratiska politiken är orimlig.

I själva verket är det faktum att rasism utmålas som någonting av det värsta man kan göra sig skyldig till direkt patologisk, givet omständigheterna. För att 2019 kunna ta del av det svenska nyhetsflödet utan att tänka i termer av vi och dem, och utan att lägga väldigt annorlunda värderingar i vi respektive dem, behöver man antingen vara empatistörd eller lobotomerad.

I en artikel i Sidas publikation med det krystade namnet OmVärlden kunde man nyligen ta del av sex högt uppsatta biståndsbyråkraters syn på ett politiskt utspel om att minska biståndsmyndighetens budget.

Sölvesborg har det senaste året beskrivits som ett sverigedemokratiskt skyltfönster så många gånger att detta närmast blivit en kliché. Påståendet är i sak långtifrån osant, men då Sölvesborg bara är en av flera sydsvenska kommuner som leds av Sverigedemokraterna, bör rapporteringen snarare förstås i termer av att kommunen utsetts till symbol för det upplevda hotet från Sverigedemokraterna.

Vana läsare har måhända noterat att vi i denna publikation vid något tillfälle liknat andra världskriget vid modernitetens skapelseberättelse. Inte ens de så historielösa liberalerna själva förnekar dock att världen faktiskt existerade redan så tidigt som till exempel 1923, varför denna metafor också har sina begränsningar.

På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting låtsas vi ibland att vi är Pontius Pilatus, greppar våra tankeskägg och ställer oss själva frågan: Vad är kapitalism?