I tider av pestilens är det som bekant svårt – för att inte säga omöjligt – att värja sig från tanken att såväl isoleringen som karantänen tydligt representerar en platonisk-spengleriansk grotta. För en guénonian eller mensurärrprydd preussisk esoteriker är detta inte nödvändigtvis av ondo, men för den faustiska människan utgör inte desto mindre en dylik belägenhet många gånger en närmast outhärdlig begränsning, då en sådan tillvaro står i direkt motsättning till hennes mest grundläggande natur och fjättrar henne vid en miljö hon av naturen strävar att röra sig bort ifrån.

De rent praktiskt sannolikt i stort sett meningslösa men i sak inte sällan direkt hårresande åtgärder man nu i land efter land tar till långt efter att smittan redan fått fäste ger en tydlig fingervisning om hur snabbt de sittande etablissemangen är kapabla att föra hela länder i dystopisk riktning, bara de politiska förutsättningarna medger detta.

Två veckor efter att det amerikanska järnmalmstransportfartyget SS Edmund Fitzgerald gick under på Övre sjön under en novemberstorm 1975, publicerades en ovanligt poetisk artikel om förlisningen i tidskriften Newsweek. Av alla som läste artikeln blev en då 37-årig kanadensisk musiker vid namn Gordon Lightfoot så tagen av sjömännens öde att han inspirerades till att skriva vad som blev skulle bli hans mest kända sång – The Wreck of the Edmund Fitzgerald.

I en kaotisk tid då ett paradigm inte bara går mot sitt slut, utan det därtill är högst oklart huruvida det kommer att bli en gyllene högerera eller en teknokratisk dystopi som avlöser detta, finns också goda skäl att fundera lite extra över vad som kunde ha varit.

Den kris som nu utspelas runt omkring oss är en globalismens kris. Den startade i landet dit den globaliserade världen förlagt sin produktion, den spreds snabbt över världen till följd av den globalistiska visionen om fri rörlighet, den förvärrades till följd av att globalismen gjort världens länder beroende av import från andra länder vilka nu visar sig vara allt annat än pålitliga leverantörer, och den globalistiska härskarklass vars ansvar det var att häva krisen förmådde till följd av ideologisk blockering inte vidta nödvändiga åtgärder i tid.

Om att Wuhansjukan säkrat en plats i historieböckerna som vattendelare råder idag knappast längre några tvivel. Den ekonomiska nedgång som virusets härjningar redan börjat utmynna i kommer bli drastisk, och de “stimulansåtgärder” som världens centralbanker inlett kan mycket väl pressa upp inflationen till nivåer som får tvåprocentsmålet att framstå som den gamla goda tiden.

I land efter land har vad som nu utspelar sig i Sverige redan inträffat, och att risken för att utvecklingen här skulle bli snarlik hur den varit där varit överhängande har därför också varit uppenbart. Att de enda som inte sett detta har varit makthavare och experter säger väldigt lite om “alarmisterna”, men desto mer både om vilka ovärdiga eliter vi begåvats med och hur begreppet “vetenskap” alltmer kommit att bli synonymt med en socialliberal världsåskådning.

Till vår samtids mer utbredda missuppfattningar hör att vad som skiljer högern från vänstern i stort sett endast är de båda lägrens respektive syn på ekonomiska frågor. Denna uppdelning bygger en föreställning om att man längst ut till vänster på en höger-vänster-skala hittar en kommunist, och att man längst ut till höger återfinner en nyliberal.

När så Europa i detta läge faktiskt blir föremål för en storskalig påverkansoperation, därtill en sådan orkestrerad av en i allra högsta grad fientlig makt, väljer de liberaler som år ut och år in gastat sig hesa om hur utländska regimer försöker destabilisera Europa inte bara att vara knäpptysta om detta, utan också att lägga allt sitt krut på att misstänkliggöra sina något mindre naiva politiska motståndare.

Kristendomen är för åtskilliga troende i första hand en religion, och bland dessa (och då i synnerhet bland medlemmar av församlingar som folk i gemen älskar att göra sig lustiga över) återfinns många hårt arbetande kristna vilkas barn växer upp till att bli högst civiliserade, disciplinerade, belevade och intelligenta människor.

Till de böcker man i allmänhet måste ha läst för att förstå hur världen faktiskt fungerar hör James Burnhams Suicide of the West från 1964. Till skillnad från många andra standardverk av samma dignitet är boken anmärkningsvärt lättläst, varför den också tjänar utmärkt som inkörsport för den som vill inleda sin frigörelseprocess från liberal indoktrinering och hjärntvätt.

Kort sagt, det enda som nu kan rädda Europa från en okontrollerad epidemi komplett med en lamslagen vårdapparat är turen. Den handlingsförlamning – eller rättare sagt, den beredvillighet att sätta globalismen framför människoliv – makthavarna nu uppvisar får i jämförelse till och med det medeltida smittskyddet att framstå som sofistikerat, vilket givet den gängse bilden av vilken nivå läkekonsten höll under denna period i sig är tillräckligt för att avslöja den för progressivismen så centrala myten om Framsteget som den bluff den är.

Till det progressiva samhällets mest omhuldade myter hör föreställningarna om den oförvitlige byråkraten, de självständiga domstolarna, principen om armlängds avstånd och de statsägda mediernas oberoende.

Efter att Samhällsnytt i veckan publicerade ett suddig film i vilken vad som synes vara en blond flicka utsätts för en brutal misshandel av personer vilkas vokabulär kretsar kring orden “fucka”, “mannen” och “wallah”, har många uttryckt stor upprördhet över att andra valt att dela detta klipp.

Nyliberalen utgör dock inte en naturlig allierad. Nyliberalen företräder en radikal och särdeles omedgörlig gren av den liberalism som alltid varit besjälad av att motarbeta högern – och det märks. I en tid då man hade en gemensam fiende och de brännande frågorna till sin natur var ekonomiska var visserligen en osäker allians mellan högern och nyliberaler möjlig, men i en tid då i stort sett alla relevanta konfliktytor rör kultur finns inte längre någonting som förenar högern och nyliberaler.

Vad som dock mer än någonting annat kommer få etablissemanget att visa sitt rätta ansikte är vad som sker den dag det faktiskt brister för folk. Den dag allmänheten får nog kommer det inte råda polisbrist. Den dag allmänheten får nog kommer talet om att fängelse inte hjälper mot brott vara som bortglömt. Den dag allmänheten får nog kommer man i en samlad vänster stå helhjärtat bakom hårdare tag.

I kulturen finner vi inte bara konst, musik och litteratur, utan också en mycket användbar värdemätare på civilisationens dagsform. I den på en och samma gång både suggestiva och dekadenta centraleuropeiska 1920-talskonsten finner vi till exempel inte bara alla kännetecken på hur de sista resterna av feodalismen dukar under för att ersättas av en liberal ordning, utan också en fingervisning om vad som komma skall.

Att man på SAS i dagarna lyckats skjuta sig i foten medelst en herostratisk reklamfilm har sannolikt inte undgått någon som läser denna text. Vad som är intressant i denna fas av nyhetscykeln är dock vare sig filmen som sådan (alla relevanta analyser av denna var för länge sedan redan skrivna när den nu aktuella filmen släpptes) eller de reaktioner den gett upphov till, utan framför allt reaktionerna på reaktionerna.

En fråga som många både ofta och på i allra högsta grad förekommen anledning ställer sig är varför arkitekter brinner för att rita byggnader som för tankarna till Stasihögkvarter, interneringsanstalter, reaktorsarkofager och hastigt uppförda betongelementkonstruktioner tänkta att temporärt husera offren för en förödande jordbävning.

Den gängse narrativet – och med detta avses nyhetsredaktionernas, den nya klassens, managersamhällets och makthavarnas narrativ – om företeelsen “näthat” är någonting så oväntat som ett narrativ om ädla alver.

Trots att de flesta idag vuxna svenskar fått lära sig i skolan att ordet demokrati betyder majoritetsstyre, är detta någonting man från etablissemangets sida på senare år börjat förneka.

Curtis Yarvins utlovade serie om fem essäer i The American Mind har i skrivande stund inte kommit längre än till del två, men parallellt med detta har en Yarvin som till mångas glädje tycks ha återfunnit skrivlusten inte desto mindre också i två texter utöver de utlovade fem redan hunnit med att kommentera ämnen mer dagsaktuella än spörsmålen tänkta att avhandlas i artikelserien.

Under tilltagande amerikansk hegemoni har en uppsättning instinkter inympats i det europeiska psyket som, trots att dessa på pappret varit moraliskt normativa, haft till funktion att bevara och stärka kontinentens underordnade ställning.

Varför avskyr egentligen liberaler så instinktivt sin egen skapelse nationalismen så mycket? Frågeställningen kan vid första anblick framstå som ointressant för den som till äventyrs mest skakar trött på axlarna när en nervklen liberal för tionde gången under en och samma dag sträcker sig efter luktsaltet

Att en naturlig slutsats av detta är att högern varken bör se liberaler eller näringslivet som allierade behöver knappast påpekas. Intressant nog finner vi dock att detsamma gäller den som faktiskt värnar liberalismen så som denna traditionellt har uttolkats.

Kombinationen av formell frihet och en väldigt långtgående konsensuskultur möjliggjorde därför någonting tämligen unikt i världshistorien, nämligen att stora, snabba och omvälvande framsteg kunde ske utan att detta gick ut över samhällets stabilitet.

I grund och botten handlar det inte så mycket om att vetenskapen slutat producera vetenskap som att den blivit politiskt lyhörd och servil. Detta sammanfaller med att vetenskapen som begrepp knutits nära den progressiva politiken, och att gränsen mellan vad som brukade vara två väldigt skilda världar därför också luckrats upp.

I ett Sverige präglat av utbredd otrygghet och rå brottslighet väljer inte desto mindre många att dra slutsatsen att det är rasism och “islamofobi” som utgör de problem det är mest angeläget att bekämpa.

LO har i dagarna släppt en propagandafilm, som trots såväl det plattityddrypande namnet Ta tillbaka jämlikheten som det faktum att den nu hånas av “högern” är väldigt välgjord.