“Åh Solon, Solon, ni senfaustiska västerlänningar är den kartesiska dualismens fångar, och det återfinns inte längre ett fritt sinne i era led”, svarade den gamle prästen på mycket kultiverad koine.

När den typiske liberalkonservative debattören argumenterar mot något av de många groteska missförhållanden som utmärker den barbariska moderniteten, sker detta inte sällan i form av att vederbörande mycket artigt – om än emellanåt också i ett röstläge som röjer spår av irritation – påpekar att den ogenerade korruptionen, de totalitära metoderna och det faktum att man under årtionden flagrant ignorerat befolkningsmajoritetens åsikt, riskerar leda till att demokratin undergrävs.

Ett av de sätt den för progressiva så centrala föreställningen om Framsteget yttrar sig på, är den som whighistoria. Med detta avses inte bara en historieskrivning enligt vilken allt ständigt blir bättre, utan också en sådan enligt vilken politiken ständigt blir mer upplyst, människor ständigt mer förståndiga och institutionerna ständigt mer moraliska.

Annorlunda uttryckt, när en hårdför och intolerant amerikansk minoritet inledde ett uppror mot kronan inte bara saboterade ledande whigs försöken att slå ned detta, utan lyckades därtill dra ekonomisk vinning av det faktum att den misslyckade krigsinsatsen blev både långvarig och kostsam som en följd av att de aktivt undergrävde den.

Som spegel av sin samtid gör sig inte desto mindre den moderna arkitekturen utmärkt, då moderniteten är precis så steril, andefattig, anemisk och dekadent som de byggnader den ger upphov till. Detta förklaras dock inte av att arkitekter genom sitt värv försöker uttrycka den Weltschmerz moderniteten framkallar inom dem, och inte heller av att de har välutvecklade känselspröt, utan av att de är i allra högsta grad medskyldiga till samma modernitet.

Efter att Rhodesia 1965 förklarat sig självständigt från Storbritannien, försatt rhodesierna själva sällan en chans att likna vad de gjort vid den amerikanska oavhängighetsförklaringen 189 år tidigare. Mellan de båda revolterna fanns både uppenbara paralleller och påtagliga olikheter (inte minst demografiska sådana)

Annorlunda uttryckt, varje till synes överdriven nidbild av den progressiva ståndpunkten kommer – förutsätt att man bara väntar tillräckligt länge – med stor sannolikhet att förvandlas till den hållning som utgör den faktiska progressiva positionen. Undantag från regeln finns, emedan den progressiva ideologin är så skadlig att inte ens den progressiva eliten själv går säker från dess följdverkningar.

Kort sagt, den klassiska liberalismen är en ideologi omsorgsfullt utformad för att tillgodose de mycket speciella behov en specifik klass på uppgång hade vid en specifik och mycket omvälvande tidsperiod. Att denna ideologi (som i sin ursprungliga form för många idag ter sig som närmast en fullbordad samhällsåskådning) förändrats med tiden är en direkt konsekvens av att villkoren för den urbana medelklassen förändrats sedan dess.

År 2020 har nämligen föreställningen att samhällets funktion är att tillhålla en spelplan för internationella storföretag, karriärister, högavlönade världsförbättrare, rotlösa individualister och hedonister inte bara blivit en vänsterståndpunkt, utan därtill en så förhärskande sådan att den som i stället menar att samhället bör förstås som en ödesgemenskap utmålas som “högerextrem”.

I den strid som pågår finns inget hopp om vapenvila, inget sätt att nå fram till motståndaren, inget utrymme för kompromisser och inga utsikter till samsyn. Det samhälle progressiva drömmer om är ett totalitärt sådant, och så länge motståndet inte bygger på en insikt om, förståelse för och acceptans av detta, kommer samma motstånd förbli meningslöst.

Vad som pågår är ingen gräsrotsrevolt, eller ens någonting som har särskilt mycket med svarta människors upplevelser att göra, utan att det liberala etablissemang som påstår sig vara garanten för tolerans, pluralism, frihet och rationalitet har kastat masken.

I skrivande stund gör en brokigt skara av aktivister, bidragsentreprenörer, juridiskt varierade, asylbedragare och neurotisk medelklass vad de kan för att importera den senaste tidens amerikanska protester, upplopp och narrativ till de länder i vilka de själva verkar och vistas.

För att förstå en given föreställningsvärld är det ofta till stor hjälp att isolera de antaganden – eller om man så vill, premisser – som denna vilar på. Dessa premisser är ofta gäckande, emedan de i regel både är outtalade och i breda kretsar tas för så självklara att få ens är på det klara med att de utgör just premisser.

Skall någonting i grunden förändras till det bättre behöver dock högern först flytta fram sina positioner betydligt mer. Detta kommer inte bara kräva insatser på många områden, utan också att man skingrar de många missförstånd som omgärdar vad en högerposition faktiskt består i, och som fått till konsekvens att högern ofta får klä skott för vad de liberaler som avskyr den ställt till med.

Enligt ett ofta upprepat påstående daltar svenska politiker med brottslingar. Att detta blir den spontana reaktionen när även bestialiska brott utmynnar i mycket lindriga straff är förståeligt, men uppfattningen förtjänar inte desto mindre att nyanseras.

Enligt det progressiva samhällets medielogik anses även det triviala brottet äga stort nyhetsvärde, om detta kan kopplas till rasistiska motiv. Resultatet blir inte sällan att det banala ges betydligt större medialt utrymme än brott som mord, grov misshandel och bombdåd mot bostadshus.

I Oswald Spenglers kategorisering av den västerländska civilisationen som faustisk finner vi inte bara ett mycket användbart begrepp, utan också ett sådant som väldigt väl fångar vari samma civilisations särart består. I begreppet “faustisk” finner vi inte bara ett adjektiv som för tankarna till det moraliskt tvetydiga, utan också ett sådant som förebådar den dekadens Spengler gjorde sig ett namn på att härleda ur sin skapelse.

Efter att världen en tid faktiskt hade gått mot mer av den ekonomiska jämlikhet ideologier som socialismen så länge förfäktat, fick ord som “sinekur” under 1900-talet något daterat över sig. Idag är vi emellertid på många sätt tillbaka där vi startade, då den kast som går under namn som “den nya klassen”, “the managers” och “den djupa staten” med tiden utvecklats till det progressiva samhällets frälse, med allt vad detta innebär av inofficiell makt, utmärkelser, titlar, status, karriärmöjligheter, en rik flora av välavlönade chefsbefattningar, särskilda förmåner och återkommande miljardregn över de redan rika.

I den kristdemokratiske politikerns medgivande av att hans perspektiv är ett religiöst sådan finner vi därmed en förhållandevis ärlig hållning, medan vi i den socialliberale ledarskribentens övertygelse om att vad som med ett icke-religiöst förhållningssätt bara kan förstås som en högst godtycklig utgångspunkt skulle vara en universell och rationell hållning finner fanatismens alla kännetecken. Att det trots detta är den senare som anklagar den förre för att göra politik av sin tro, bidrar inte till att nyansera denna bild.

Oviljan att få bukt med tiggeriet har i själva verket hela tiden haft en mycket enkelt orsak, nämligen att företeelsen tjänat den progressiva elitens intressen alldeles för väl för att man skall vilja bekämpa den. När utlänningar plötsligt börjar resa till Sverige för att tigga, ökar också drastiskt efterfrågan på de tjänster mången professionell välgörare med sexsiffrig lön och titeln “generalsekreterare” på visitkortet tillhandahåller.

I en artikel publicerad i nättidningen Politico redogjordes nyligen, närmast i förbigående, för de politiska realiteter Joe Biden (eller rättare sagt de personer denne har anlitat för att tänka åt honom) har att ta hänsyn till när han skall utse sin vicepresidentkandidat. Med en tämligen ödesmättad formulering påminns läsaren om att Hillary Clinton 2016 gjorde en vit man till sin parhäst, varpå artikelförfattaren i inte särskilt förtäckta ordalag antyder att detta skulle ha varit ett ödesdigert misstag:

Efter att en offentlig utredning i dagarna landat i slutsatsen att staten medelst tvångsåtgärder bör minska skolsegregationen, har frågan om vad som på modern svenska kallas för “kuddbarn” fått förnyad sprängkraft.

I den mån ens inre liberal alltjämt utövar ett ohälsosamt stort inflytande över en, är idag sannolikt också en dag då man skadeglatt konstaterar att första maj 2020 är en ledig fredag utan de rituella demonstrationer som normalt förknippas med detta datum.

Att så är fallet bottnar i en ytterst sällan synliggjord omständighet, nämligen den outtalade och i grund och botten också synnerligen godtyckliga premissen att rasism skulle utgöra en alldeles särskilt diabolisk form av ondska, därtill en sådan väsensskild från alla andra former av generaliseringar. Att denna premiss är just outtalad har fått till följd att den i stort sett aldrig vare sig förklarats eller motiverats, varför hela rasismdiskursen också är att betrakta som ett fuskbygge som för sin fortsatta existens är helt beroende av att människor redan från späd ålder indoktrineras till att missta vad som är såväl ett högst subjektivt värdeomdöme som en för flockdjur mycket främmande föreställning för en obestridlig sanning.

Det legalistiska synsättet blir, annorlunda uttryckt, i förlängningen normernas fiende, och undergräver därför också ett av civilisationens grundfundament. Varje debattinlägg om huruvida till exempel bruket av droger bör vara lagligt eller inte är därför till syvende och sist – och detta oavsett vilken position som företräds – ett uttryck för en sådan legalistisk syn, och därmed i förlängningen också en del av problemet. Vad som i stället utgör det centrala är samhällets normer kring drogbruk, och ett exempel på en sund uppsättning sådana är i det aktuella fallet att droger med fördel kan brukas öppet av vagabonder, bohemer, dekadenta aristokrater, shamaner och profeter, men att samhället bör ha en tämligen oförlåtande syn på företeelsen när det kommer till de flesta andra.

Vad som mer än kanske någon annan enskild faktor gör Kina till en uppenbart destruktiv kraft är någonting helt annat, nämligen att landet inte har några som helst problem med att identifiera vad den röta som angripit västerlandet består i, och såväl mer än gärna som mycket skickligt använder denna kunskap för att underminera den västerländska civilisationen.

Att ett sjukdomsutbrott i Kina tillåtits störta ned vår civilisation i djup kris, är i mångt och mycket en direkt konsekvens av uselt ledarskap, ideologisk blockering samt institutioner som på en och samma gång är både gigantiska och anemiska.

Frigörelsen från kejsaren blev till träldom under den ansiktslösa men mycket klåfingriga byråkratin. Frigörelsen från familjen blev träldom under fyrkantiga och empatilösa myndigheter. Frigörelsen från religionen blev träldom under konsumismen, nihilismen och den rörliga bilden. Frigörelsen från bygemenskapen blev till träldom under den globala finansbranschen, och den utlovade frigörelsen från nationen blev till träldom under en mångkulturell anarkotyranni.

Vi finner därmed att förutsättningarna för frihandel inte bara är guldmyntfot och frånvaron av såväl demokrati som fackföreningar, utan också en garanti om att ens handelspartners i skarpt läge inte kommer att prioritera den egna befolkningen framför utlänningar.

Den som själv sett till att i förväg förbereda sig på den ekonomiska kris vi nu gått in i, kan kosta på sig att hoppas på att alla kvartalskapitalistiska företag som blivit tagna på sängen av utvecklingen skall gå i konkurs. En sådan konkursvåg skulle på sikt också vara väldigt välgörande, eftersom den skulle skuldsanera ekonomin och därmed möjliggöra framväxten av ett mycket mer sunt och välfungerande näringsliv