Ju mer man – i alla fall jag – besvärar sig med att försöka förstå något särskilt, desto mer inser man att samtidens uppfattningar om detta särskilda är en social konstruktion, alltså en intellektuell uppfinning som inte behöver ha så mycket med fakta att göra.

Faktaresistent är ett skällsord som riktas mot personer som tycker annorlunda än talaren. Häromdagen träffade jag en person som med emfas framförde att alla som ifrågasatte vinster i välfärden var faktaresistenta eftersom vinster är tecken på effektivitet och alla som inte uppskattar effektivitet definitionsmässigt är idioter.

Den industriella revolutionen löste problem för människan som Gud eller naturen hade skapat – eller åtminstone underlåtit att rätta till. Människans liv blev bättre, friare och längre. Visst pågår den utvecklingen fortfarande – om än i lägre fart; se bara på hur mycket långsammare BNP per capita växer nuförtiden jämfört med för femtio och hundra år sedan – men mer och mer måste vi engagera oss för att lösa problem som inte skapats av Gud eller naturen, utan av oss själva.

En del läsare har dubier kring teorin att Sverige styrs av det välfärdsindustriella komplexets egenintressen. De menar att människor som jobbar inom komplexet inte i huvudsak drivs av önskemål om att deras arbetsgivare måtte få större offentliga anslag, utan av en drift att vara goda och att ständigt kunna sola sig i strålglansen från de egna dygderna.

Inte sällan när jag hamnar i diskussion med någon vanlig, ”god” människa – inte cyniska hycklande människor som livnär sig på sin förljugna godhet, exempelvis många av politikerna i de traditionella partierna och journalisterna på de etablerade medierna – känner jag att jag inte kan nå vederbörande oavsett hur logisk, verklighetsförankrad och heltäckande jag är i mitt resonemang.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har varit på bio och redovisar sina intryck i form av en huvudledare bakom betalvägg den 17 september. Han har sett Ruben Östlunds ”The Square”. (Det har jag också och kommer med en recension inom kort.)

Bara för att jag inte skrivit om det välfärdsindustriella komplexet på ett tag så ska du inte tro att komplexet har lagt ned verksamheten och bommat igen. Tvärtom. Allt går på högtryck som vanligt, det utvecklas nya slags bidrag och vårdinsatser, det vidunderliga maskineriet ångar på, socialgrottekvarnen mal vidare som aldrig tillförne.

Men det parti jag en gång gick in i är något komplett annorlunda än dagens. Vi som var med då kunde aldrig i vår vildaste fantasi föreställa oss alla de svek och kompromisser som partiet ägnat sig åt för att få regeringsmakt.

En ideologi är en uppsättning färdiga och med varandra väl avstämda tankar som identifierar det mänskliga samhällets grundläggande drag. Ideologin etablerar ett slags förförståelse som gör att människor kan tala med varandra och hantera sina relationer utan att hela tiden behöva fördjupa sig i filosofins grundproblem.

Det fanns en tid när bilbränder, dödsskjutningar och väpnade konfrontationer mellan polis och kriminella gäng fortfarande var stora nyheter. Detta var ovanliga händelser, som avvek skarpt från föreställningar om hur det svenska samhället fungerande. Så är det inte längre.

För många år sedan, på den tiden när det fanns telefonkiosker, träffade jag en höjdare på Brottsförebyggande rådet som sa ha, ha, det mest effektiva brottsförebyggande arbete han själv skulle kunna göra vore om han ställde sig vid en telefonkiosk för att förhindra skadegörelse. Han trodde kort sagt inte på sin egen arbetsgivares förmåga att fullgöra sin uppgift.

Jag skrev nyss om hur västerlandet under den långa perioden sedan andra världskriget har utgjort ett enda långt befrielseprojekt där tidigare förtryckta grupper – enkannerligen kvinnorna – har sluppit ur sin särbehandling och i stället hamnat i en tillvaro med konkurrens på lika villkor med de tidigare härskarna, alltså de vita männen. Min tes var att denna utveckling inte enbart varit behaglig för de nybefriade som i stället kräver skydd mot friheten genom exempelvis kvotering och identitetspolitik.

Det svenska företaget Facit nådde stora framgångar som tillverkare av mekaniska och elektriska kontorsmaskiner. Höjdpunkten nåddes på 1940- och 50-talen som Europas näst största tillverkare av kontorsmaskiner med som mest 14 000 anställda och försäljning i mer än 100 länder. Företagets framgångar tog ett snabbt slut i början av 1970-talet, som en följd av att man inte förmådde ställa om till en ny era, med maskiner baserade på elektronik.

Det är inte bara Donald Trump som valt att rikta strålkastarljuset mot Sverige, som ett exempel på en total misslyckad integrationspolitik. Även i Europa visar populistiska politiker och medier ett allt större intresse för vår allt hastigare marsch i riktning mot avgrunden. Den självutnämnda moraliska stormakten har förvandlats till ett avskräckande exempel, som av våra närmaste grannländer till och med börjat upplevas som ett hot.

Då och då har jag skrivit om det märkliga faktum att den officiella svenska återgivningen av den första satsen i den första artikeln i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skiljer sig från, vad jag har kunnat konstatera, de flesta andra länders.

Om det är sant, som det påstås, att fisken inte ser vattnet för att han är så van vid det, då är jag en fisk. Jag läste till exempel en artikel i Svenska Dagbladet den 2 september som handlade om att det skulle komma nya lagar om hur rektorer ska bjuda in politiska partier till sina skolor. Jag läste texten men märkte inget. Jag såg inte vattnet.

Svenska myndighetschefer har enligt lång svensk tradition varit tillsatta för att med oväld utföra det uppdrag myndigheten har ålagts. Det har förutsatts att myndighetsutövningen sker i enlighet med gällande lag, utan hänsyn till personliga politiska preferenser eller försök till yttre påverkan. Detta utgör en synnerligen väsentlig del av rättsstaten i sig.

Sokrates förklarade att demokratins högsta dröm och begär är friheten och att det är den drivkraften som bereder demokratins undergång.

Under den för mänskligheten – i varje fall för västerlandet – unikt framgångsrika period som vi fått uppleva sedan andra världskrigets slut har, vill jag påstå, ingen längtan varit starkare än den efter friheten. Vad var bilen annat än en frihetsmaskin?

Att den svenska skolan är i kris vet alla. Det är bevisat i noggranna internationella undersökningar. Men hur är det med universitet och högskolor? Det vet man inget säkert om, för det finns inga motsvarigheter till TIMMS och PISA. (Det finns visserligen ett antal kommersiella rankinglistor, men vad dessa mäter olika saker på sätt som inte verkar alldeles tillförlitliga.)

Allt oftare grips jag av den isande känslan av vårt land befinner sig bortom kontroll, strömmen mot vattenfallet går nu fortare än skutans motorer förmår driva oss bakåt mot räddningen. Det är stadiet före det fria fallet.

I serien förklaringar till nationens tillstånd vill jag gärna presentera en kompletterande pusselbit. Alla förklaringar sönderfaller i två huvudgrupper, nämligen a) att det är något fel på nationens politiska ledning och b) att det är något fel på folket som väljer att inte bruka sina demokratiska rättigheter att rösta på andra partier eller att bilda nya partier om det inte finns någon annan att rösta på.

Det är lite genant när man inte förstår varför en del av nationens mest betydelsefulla intresseorganisationer tycker som de tycker. Jag har Svenskt Näringsliv i tankarna. Jag kan inte förstå att detta tunga intresse är så positivt till migrationen. I en krönika för inte så länge spekulerade jag lite om möjliga förklaringar.

Vi människor, i varje fall jag, har en allmän föreställning att vi är ganska genomtänkta och har en hyggligt solid och sammanhängande bild av hur tillvaron, framför allt samhället, bör ordnas. Av bekvämlighet drar vi oss för att rota bland våra idéer för att upptäcka eventuella konstigheter, i varje fall drar jag mig för det. Vi stämmer hela tiden av vår läsning av världen med andra människors motsvarande tolkning och om det inte skorrar för illa så nöjer vi oss. Om det skorrar för illa kan vi alltid skriva av den andre som rasist, socialist, djurrättsaktivist eller allmänt puckad.

Eftersom jag hade tänkt att mina texter gradvis ska inlemmas i Sveriges litterära kanon och med tillfredsställelse kunna läsas även om trettio och rentav hundra år vill jag inte fördjupa mig i dagsaktuella struntfrågor som avhandlas exempelvis på Svenska Dagbladets debattsida. Men även på den debattsidan kan det finnas texter med lite bredare räckvidd såsom ministrarna Strandhälls och Shekarabis inlägg om New Public Management den 18 augusti.

Antag att det kommer ett slagregn när du sitter i sommarstugan. Plötsligt upptäcker du att det sipprar vatten från innertaket. Då kanske du säger till sambon att du ska gå och hämta en hink och ställa under droppet. Men sambon gillar inte den lösningen, utan ser det hela mer i stort. Det hjälper väl inte, säger sambon irriterat, du ska alltid göra det lätt för dig. Vi måste gå upp på vinden och se vad det beror på. Vi kanske måste lägga om hela taket. Lägg av med dina quick fixes.

Finland fyller hundra år. Det ger anledning till många aktiviteter och reflektioner. För ett par veckor sedan såg jag Väinö Linnas ”Okänd soldat” spelas på svenska mitt i skogen vid Harparskog utanför Hangö. (Har ni inte varit i Hangö har ni missat en underbar liten stad, omgiven av havet och fortfarande präglad av att ha varit en rysk badort för inte så länge sedan).

Häromsistens skrev jag en krönika – som väckte en hel del mothugg – där jag sa att jag inte tror på att finanskapitalisten George Soros et consortes har ett avgörande inflytande över världens öden. En vänlig kommentator hade grävt fram något jag skrivit ”som SAF-konsult” år 1984, alltså för 33 år sedan:

Jag tror på allvar att högkultur på något vis måste subventioneras. Den klarar sig inte på en vanlig marknad. Det behövs mecenater för kulturens och konstens blomstring.

Mecenater kan vara vem som helst som har mycket pengar och gillar konst och annan högkultur. (Från och med nu skriver jag bara kultur men menar hela paketet. Kanske är detta oklart för någon inklusive mig själv, men det struntar jag i.)

Sveriges härskare politikerna fattar nog ungefär hur det ligger till med Sveriges olika problem, till exempel den fortsatta migrationen och svårigheterna att inlemma dessa människor i den svenska verkligheten, men de har inte initiativet, beslutsamheten och dådkraften att göra något åt problemen. Kanske har det gått för långt för att någon över huvud taget skulle kunna åstadkomma en ”lösning” där ”lösning” betyder fysisk trygghet, kontrollerad brottslighet, god kvalitet på offentliga tjänster, traditionell svensk ordning på infrastruktur och myndigheter samt en allmän känsla av tillförsikt, medborgerlig tillit och framtidstro.

Det står och väger nu. De senaste månaderna har vi översköljts av en så stor svallvåg av viktig information att det blivit näst intill övermäktigt att greppa hur illa ställt det faktiskt är för det svenska samhället. Det blir helt enkelt för mycket.