När man någon gång i en avlägsen framtid, eller kanske inte så avlägsen framtid, kommer att behandla de första decennierna av det 21 århundradet, vad är det då man kommer att få läsa i historieböckerna? Vad kommer en framtida generations Dick Harrisson ta upp som det viktigaste och mest intressanta?

Det pågår, påstår jag, en ideologisk kamp i Sverige. Två ideologier står i harnesk mot varandra, den ena stark och dominerande, den andra liten och svag, ungefär som Goliath och David.

Den starka, dominerande ideologin är PK-ismen. Den företräds av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med dessas allierade härolder i media. Detta är en jättelik propagandamaskin. Tänk på alla myndigheter, till exempel Skolverket, med horder av anställda som på daglig basis utvecklar och pumpar ut nya människosyner och politiskt korrekta doktriner över Sverige.

Mitt under den deprimerande, eländiga samhällsutvecklingen har det varit en stor tröst att min tidigare krönika Jag valde fel land varit så uppskattad, trots att jag framförde hård kritik mot svenskars historielöshet.

En byråsekreterartjänst på SIDA var mitt första riktiga jobb. Jag hade visserligen tidigare varit brevbärare, pommes frites-kokare och lottförsäljare, men dessa uppgifter var mer påhugg medan anställningen vid SIDA var fast och lönegradsinplacerad. Jag tror till och med att jag var med i facket.

För drygt 15 år sedan skulle min dåvarande fru fylla år. ”Vad vill du ha till present?” frågade jag. ”Jag vill dansa tango på min fest!”, svarade hon.

Det var en gång en profet som hette Jesus. Han hade tolv polare. En gång när Jesus satt och chillade med polarna kom det en Strategikonsult.

Väljarkollektivet i välbärgade, demokratiska samhällen accepterar aldrig, på goda grunder, radikal förändring. Sådana samhällen ramlar därför bara in i radikalism genom det ackumulerade resultat av hundratals små – mer eller mindre smygande – expansionssteg. Precis på det viset har det en gång så sunda Europaprojektet gått överstyr.

En dam från Värmland följer mig på Facebook. Ibland skriver hon och tycker det är tragiskt att jag blivit så invandrarfientlig. Hon berättar att hon lärt känna många asylsökande, ofta ungdomar i 17-årsåldern och det har varit fantastiska människor. Hade jag bara träffat de här underbara killarna, är hon säker på att jag skulle ändra uppfattning.

Dagens Nyheters kulturbilaga är som ett nyhetsbrev från en av PK-ismens propagandacentraler. Man får inte bara reda på vilket slags tankar som just nu är de mest korrekta, utan också en uppfattning om stämningsläget i bunkern. Just nu är PK-isternas situation så svåruthärdlig att de begär polisassistans.

En staty av Jesu mor jungfru Maria har hittats halshuggen i Växjö, rapporterar Smålandsposten den 22 januari. Även händerna är avhuggna. Statyn stod vid Sankt Mikaels katolska kyrka. Församlingens diakon Oddbjörn Andreassen tror att det handlar om en medveten attack mot kyrkan och ett hatbrott riktat mot kristna. Det är ännu inte känt vilka som ligger bakom.

För mig kommer Paolo Roberto alltid att vara värstingen i Stockholmsnatt (1987). De som på den tiden kallades värstingar, skulle kallas änglar idag. De senaste sju åren har, bara i Sveriges tre största städer, 131 människor skjutits till döds och 520 har skadats i 1500 skjutningar. Och inget tyder på att det kommer att bli bättre.

Sverige är ett av världens rikaste och mest välmående länder. Vi har råd. Det vet alla. Vi har råd att inte bara åka till Thailand – förut, när vi inte var så rika åkte vi till de sunkiga Kanarieöarna – på semester utan vi har också råd att släppa in en massa utlänningar som vill ha hjälp med försörjningen, vården och omsorgen och sådant som vi har i överflöd. Allt är mycket begripligt.

Somliga dagar, de flesta numera, är samtiden så tramsig att man bara vill checka ut. Men som allt möjligt annat är tydligen också detta en populistisk hållning. Det finns ingen väg ut ur det här samhället, för att parafrasera Göran Greider.

Det är fint att vara revolutionär. Jag kan inte direkt komma på någon pågående eller historisk konflikt där sympatierna inte har legat på de upproriskas sida. Ingen film skulle kunna göras som framställde Salvador Allende som ideologisk galning och Augusto Pinochet som Chiles frälsare.

Hur blev modernismen postmodern? Beror det på Nietzsche, marxismen, Bilderberggruppen, eller är det moderniteten själv som i ett stadium av mognad ”vänder ut och in på sig själv”? Frågan har ventilerats bland annat här på DGS. Själv misstänker jag ett visst inflytande från Indien, närmare bestämt den tradition som kallas ”Vedanta”.

Välkomna ska ni vara till dagens ”Djuplodare”, programmet där alla lyssnare kan skicka in synpunkter och frågor som sedan diskuteras av dagspanelen som består av två framstående svenskar.

SvT, SR, DN och SvD ska med statens hjälp identifiera och motverka ”fake news”. Man vill ”förebygga att falska nyheter får stor spridning och spelar en avgörande roll i valet”, enligt ett pressmeddelande från statliga Vinnova som delfinansierar projektet. Det kan synas lovvärt, men är inte så oproblematiskt som det kan verka.

Det här en vardagsinteriör från det välfärdsindustriella komplexet, den svenska makthavare som vi inrättat för att lösa svaga människors problem men i verkligheten skapar svaga människor och, i just det här fallet, ”arbetsmiljöproblem” hos sig själv.

Det här med att skriva en krönika om dagen har nack- och fördelar. Nackdelen är att man måste upp och mjölka korna varje dag. Sidan står där som en råmande kossa. Det är visserligen jag själv som skaffat korna, det vill säga bestämt att skriva en text per dag, men på något perverst sätt gillar jag denna milda plåga. Den ger styrsel åt livet.

Många är upprörda över det där med att en del människor vill kallas ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. De tycker att förslaget är stötande. Jag tror att de beror på att de aldrig sett någon ”hen” i verkligheten och att de tycker att det är orättvist att några ska få upphöja sig till ”hen”-värdighet bara sådär.

En Facebookbekant skrev nyligen att kriget i Bosnien på 90-talet delvis bröt ut, därför att alla visste att det inte kunde hända. Jag vet inte så mycket om Bosnien, men känner igen inställningen från Sverige.

Du kanske trodde att metoo-kampanjen handlade om könen och deras beteende mot varandra. I varje fall har jag trott det och skrivit några krönikor på det temat. Jag har haft fel. Jag ber om ursäkt ifall jag oavsiktligt lagt ut falska spår och därmed vilsefört dig.

Ibland får jag aha-upplevelser av de mest banala observationer. Nyligen slog det mig att alla de som förfäktar åsikter som jag ogillar är statsfinansierade medan knappt någon av dem som har samma uppfattningar som jag får en spänn av det offentliga. Sedan denna vågade tes väl är framförd finns det anledning att för det första ta lite tillbaka och för det andra att förklara.

Det finns en utbredd och lättbegriplig föreställning av innebörd att svenska politiker, eller i varje fall kvaliteten på deras beslut, skulle ha blivit sämre under de senaste årtiondena. Själv tror jag att det ligger till på det viset, men tro är tro och säger inte nödvändigtvis något säkert om sakförhållandena. Däremot så kan man nog på rent logiska grunder komma fram till att en försämring av politikens kvalitet varit att vänta under perioden.

bland säger jag att i valet mellan att leva av eget arbete eller av andras, allt annat lika, så väljer de flesta att leva av andras. Då är det alltid någon som blir upprörd och anklagar mig för att ha en nedlåtande människosyn. Skulle människor inte föredra att arbeta för brödfödan framför att leva på bidrag?

Om du har tid så läs gärna om Inger Enkvists artikel om hur det går till att bli medborgare i Schweiz. Det råder slående skillnader mellan schweizisk och svensk praxis.

frågan om huruvida det är den fria fantasin eller den empiriska verkligheten som bör styra mänskligt tänkande så har jag redan sagt att jag tror att den fria fantasin är nödvändig för de stora genombrotten men att människan är rökt om hon glömmer bort empirins diktat. Jag har också framfört att jag tror att västerlandet nu för tiden är näst intill rökt av just detta skäl på grund av de postmodernistiska tänkandets dominans i vår tid (se mitt tidigare inlägg ”Thorilds ord”). Om du inte vet vad jag menar med postmodernism så läs i stället PK-tänkande. Jag tror att det är ungefär samma sak.

Jag har ett helt stall med käpphästar som jag gillar att exercera då och då. Idag är det särskilt en, han som heter ”Socialtanterna har ockuperat polismyndigheterna”, som står och frustar och sparkar i spiltan och vill ut på banan.

Att vara fördomsfull anses förkastligt. Ingen vill förtjäna denna benämning. Ändå är vi alla, naturligtvis – och lyckligtvis – fördomsfulla.

Utan fördomar skulle vi nämligen inte kunna fungera.