I Kafkas roman Processen häktas huvudpersonen Josef K utan att veta varför. På detta sätt beskriver Kafka ett av det allra kusligaste som kan hända nämligen att bli anklagad för något som man inte känner till, kanske glömt bort eller som kanske aldrig har hänt. Det finns domstolar på alla vindar säger Josef K i romanen för att på detta beskriva den allsmäktiga makten som alltid finns närvarande och som ingen kan skydda sig emot.

De jihadistiska terrorattackerna kommer så tätt att mainstreammedierna knappt ägnar dem någon uppmärksamhet längre. Och när de gör det blir det ytligt. Därför behövs det alternativa medier som försöker förstå och förklara vad som händer.

I juli 2016 skapade en alternativ prideparad i invandrartäta Järva rubriker i gammelmedia. Paraden var ett bra grepp av pedagogen Jan Sjunnesson för att påvisa en motsättning inom vänstern – man är för både massinvandring från islamvärlden och hbtq. De öppna gränsernas politik betyder i praktiken islamisering.

I början på sextiotalet började radannonser av denna lydelse dyka upp allt oftare i svensk press, och blev snart allt vanligare.

Dikotomierna när det gäller att indela svenska folket står som spön i backen. Där finns GAL mot TAN, somewheres mot anywheres, höger mot vänster, globalister mot nationalister, alliansanhängare mot rödgröna väljare, socialister mot borgerliga samt förstås min favorit politikerväldet mot medelklassen. Vilken soppa.

Som du vet var Thomas Thorild författare till inskriptionen ovanför aulan till Uppsala universitet som lyder ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. När jag för länge sedan för första gången läste det där trodde jag att de obildade stenhuggarna hade skrivit fel eftersom fritt självklart är bättre än rätt. Rätt är trist, kolla i facit liksom, lita på auktoriteter. Jag har helt ovetenskapligt frågat några av dagens trettioåringar och de tycker också att Thorild fått det där om bakfoten.

I en debattartikel i Dagens Nyheter (27/5) varnar Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén tillsammans med fem företrädare för det så kallade ”civilsamhället” för att ”den organiserade intoleransen vinner terräng” i Sverige. Jag skriver ”civilsamhället” inom citattecken eftersom dessa organisationer är till stor del tvångsfinansierade med skattepengar. Organisationerna i fråga är Rädda barnen, Riksidrottsförbundet, Röda Korset, Sveriges stadsmissioner och Forum idéburna organisationer med social inriktning.

De flesta ekonomier producerar mer än det minimum som behövs för att befolkningen ska kunna överleva och fortplanta sig. Några ekonomier, exempelvis den svenska, producerar oerhört mycket mer än detta minimum. Frågan är vad olika samhällen gör med detta överskott. Det kan vara väldigt olika.

Livet i Sverige har, bortsett från eventuella privata berg- och dalbanor, varit en lugn och behaglig resa för oss som fötts efter andra världskriget. De största hoten, till exempel löntagarfonderna, har det inte blivit något av. Svenskarna har bekvämt färdats genom tiden som i business class i en Airbus A350-900.

Så diktade Pink Floyd i en av sina mest lyckade sånger, Another brick in the wall, och det ligger mycket i det.

Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

En av de mest fascinerande men samtidigt svårbegripliga fenomenen i vår tid är relationen mellan å ena sidan politikerväldet (inklusive det välfärdsindustriella komplexet) och å den andra PK-ismen. Å ena sidan en organisatorisk apparat, å den andra ett tänkande. Hur hänger de ihop?

Jag tittar på en bild som jag väljer att inte länka till. Dels för att det finns många liknande bilder på nätet, dels för att den gör mig illa till mods, av skäl som jag återkommer till senare. Bilden föreställer i alla fall en mörkhyad man i 25-årsåldern, flankerad av två blonda småkillar. Mannen har just vunnit en idrottstävling för elva- till tolvåringar.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)

Hon som klipper mitt hår är en kristen invandrare från Syrien. Hon har bott i Sverige i flera årtionden och försörjer sig som hårt arbetande småföretagare med egen salong.

Igår skrev jag en text som gick ut på att staten, i det här fallet Sida och UD, ger pengar till PK-ister, i det här fallet Svenska FN-förbundet, för att PK-isterna ska säga PK-istiska saker eftersom PK-ism definitionsmässigt är saker som staten gillar att höra (vilket jag försökte leda i bevis här).

Känner du till någon moské i något islamiskt land som endast kallar till bön på fredagar? Nej, alla moskéer, förutom de shiitiska, kallar till bön fem gånger om dagen. Shiiterna har liksom sunniterna fem böner, men de slår ihop två av dem, så de har tre bönetillfällen.

Du betalar skatt till staten. Staten använder en del av sitt anslag för att betala en konsult som skriver en rapport om att svenskarna är rasister och att staten själv är medskyldig eftersom den inte agerar tillräckligt kraftfullt för att få stopp på rasismen. Konsulten ska lobba så att Förenta Nationerna – ja, United Nations – antar resolutioner som kritiserar Sverige för rasism.

EU kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kallade Viktor Orban, Ungerns superpopulära premiärminister, för diktatorn. Orban vann i april en tredje mandatperiod efter storseger i senaste parlamentsvalet. Hans vallöften handlade om att försvara nationalstaten, hålla gränsen och tacka nej till invandring från muslimska länder. Kalla honom vad ni vill, men som politiker i ett demokratiskt land verkar Orban förstå de ungerska väljarna väldigt bra.

År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.

Vad är infokalypsen? Som ni vet så är det redan idag möjligt att göra väldigt realistiska fejk-bilder med hjälp av program som Photoshop, men den som har tid och energi kan ändå avslöja en äkta bild från en fejkad genom att zooma in tillräckligt mycket.

Dagens Nyheter har startat en artikelserie vars namn återfinns i rubriken ovan. Tidningen undersöker sådant som ”Ökar inkomstklyftorna?” och ”Hur bra är den svenska sjukvården?”. Svaren levereras med diagram och tabeller och resonerande text. Den vetenskapliga ambitionen understryks av att två nationalekonomiska forskare – Laura Hartman och Lars Calmfors – engagerats för att ”minska riskerna för felaktiga slutsatser”.

Många svenskar gruvar sig inför framtiden. Jag är en av dem. Ibland träffar jag personer som säger att jag inte ska vara så pessimistisk eftersom problem som skolan och migrationen går att lösa. Sverige är bra på att lösa problem, säger de.

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.Här hamnar politikerna emellertid i ett fundamentalt dilemma. Hur ska de veta vilka av tusentals äskanden som riktas mot dem som representerar det värsta lidandet? Hur ska de vara säkra på att de satsar pengarna rätt?

Även om jag personligen oroar mig för Sveriges framtid – och tjatar en hel del om denna oro – så är det nog ett faktum att världen som helhet historiskt sett går från framgång till framgång. Det är i alla fall huvudbudskapet i boken Factfulness, utgiven av Natur & Kultur och skriven av Hans Rosling samt hans son Ola och svärdotter Anna.

För femtio år sedan, den 2 april 1968, visades Stanley Kubricks science fiction-mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey) för första gången. Filmen bygger på den brittiske författaren Arthur C. Clarkes roman Vaktposten (The Sentinel, 1951).

När betydelsefulla tänkare säger saker som man inte förstår eller inte instämmer i så känner man sig ofta dum. Det beror troligen på att man inte anser sig vara en auktoritet även om man, som jag, har gått på alla möjliga universitet.

Om man inte förstår det här med var huvudmotsättningen i samhället går, säger jag för femtioelfte gången, så har man ingen chans att förstå vad som händer runt omkring oss. Jag tar det från början och fyller sedan på med belysande exempel.

Onsdagen den 25 april 2018 kan vara ett bra datum att lägga på minnet för den som intresserar sig för tidsandan och dess uttryck. Då sände Sveriges Television en uppgörelse i Uppdrag Granskning mellan den framstående journalisten Janne Josefsson och den uppburne scenpersonen Özz Nûjen. Inslaget är 17 minuter långt.

En av de platser där mångkulturen verkar fungera som bäst är spårvagnen. Känslan att varje morgon trängas med ett 50-tal främmande personer, ofta inkluderande ofrivillig kroppskontakt, representerande ett dussin olika språk och nationaliteter är egentligen ganska märklig. Jag kanske just den här morgonen delar säte med någon som i djupet av sitt hjärta föraktar min kultur, tycker att jag roffat åt mig för mycket av världens resurser eller anser att mitt politiska parti, min religion eller min sexualitet borde förbjudas. Ändå gör vi sällskap till jobbet, under respektfull tystnad. Ber jag att få låna hans Metro svarar han vänligt.