Vi begriper inte att alla inte är som vi. Vi förstår inte hur unikt märkvärdig vår tillitskultur är. Vi inser inte att det är vår hederlighet, ömsesidiga respekt, ovilja att gräla och vår strävsamhet som gjort oss till det föregångsland som vi är – eller åtminstone till nyligen har varit.

Vänstern försöker göra EU-valet till en folkomröstning om ”högerextremism”. Men vem är egentligen extremist? Den som vill se ett Sverige som fungerar ungefär som alla andra länder eller den som bara vill framåt och som dessutom vägrar kompromissa med sina principer och tala med sina motståndare?

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 22/5) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Erik Almqvist om det stora mötet för nationalistiska partier i Milano den 18 maj.

Istället för idealism förordar Oden en praktisk, förnuftig arbetsmoral, ämnad för människor med begränsade resurser och måttliga krav på tillvaron. En liknande inställning hade de flesta som bodde i min småländska hembygd under 1960-talet.

Det fanns en tid när västerlandet var stolt över sig självt och Rudyard Kipling utan självironi kunde skriva dikten Den vite mannens börda som handlar om hyggliga och hjälpsamma västerlänningars insatser till fromma för mindre utvecklade folk i exempelvis Afrika.

Den så kallade vänstern har inte längre problemformuleringsprivilegiet. Det vet den om. Läget i Sverige, med alla dess brister, är uppenbart för var och en. Därför har den så kallade vänstern också förlorat självförtroendet. Den har inga hållbara argument och det vet den också om.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 21/5) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Asasamfundets grundare Stenar Sonevang. Justitieministern Morgan Johanssons har tillsatt en utredning som ska komma fram till om bruket av vissa runor ska anses olagligt. Hur ställer sig Sveriges asatroende till detta? Hur är detta förenligt med religionsfriheten?

Vad vi verkligen behöver är integritet. Det vill säga en tydlig avsikt att inte behöva hantera problem som egentligen inte är våra. Jag har ingen lust att betala skatt för att mängder av yrkeskriminella ska få sitta och prata motivation. Speciellt inte om de inte ens är födda i Sverige och borde sitta i fängelse någon annanstans.

När Sanna inte ville skolstrejka för klimatet blev hon mobbad av sin lärare.

Kristna är världens mest förföljda religiösa grupp. Men du kommer aldrig att få höra vänstern och de så kallade antirasisterna varna för ”kristofobi” eller ”kristendomshat” eller ”antikristianism”. Än mindre är sannolikheten att vänstern skulle erkänna att det finns en islamisk förföljelse riktad mot kristna.

Jag har en stabil och banal marxistisk grundposition när det gäller att försöka begripa varför samhällen gör vad de gör. Jag tror att när samhällena bestämmer sig för att göra något så är det för att inflytelserika grupper anser att de har något att vinna på det.

Själv tycker jag att den svenska klassanalys som jag jämt tjatar om, det vill säga att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan det nettoskattebetalande medelklassen och å den andra politikerväldet med dess allierade i det välfärdsindustriella komplexet och media, funkar ganska bra.

De senaste veckorna har Säpo frihetsberövat flera ledande salafistprofiler som man bedömer utgör ett hot mot rikets säkerhet. En av de frihetsberövade är Abo Raad, verksam som imam vid Rashideen-moskén i Gävle. Han har hyllade Islamiska Statens terroroffensiv i Irak sommaren 2014.

Medan Europas länder funderar på vad som ska göras med de IS-terrorister som kommer tillbaka från folkmordet i Syrien och Irak tampas Storbritannien med den militanta terrorcellen Al Muhajiroun, som var inblandade i Londonbombningarna 2005.

Vi har gjort det för lätt för oss Sverige. Vi trodde att verkligheten skulle fungera enligt våra hemsnickrade principer om allas godhet och lika värde. Vansinne naturligtvis. Men vi ska inte ersätta ett vansinne med ett annat. Vi behöver nykterhet och klokhet.

Med fascister menar vi normalt någon sorts våldsrörelse som växer ur det civila samhället utan direkt kontakt med den kanske demokratiskt tillsatta statliga våldsapparaten.

Under alla dessa år då den fanatiska och militanta salafismen befunnit sig i tillväxt har vi inte sett något motstånd från moskéerna. Tvärtom har salafismen sitt hem i moskéerna.

De flesta moderna svenskar känner till irländska Saint Patricks Day, men hur många har hört talas om svenska Sankt Eriks dag? Inte många, skulle jag tro. Och det är synd för Sankt Erik, eller Erik den helige, har haft stor betydelse i vår historia. Han var den ende svenske kung som kallades landsfader, pater patriae, före Gustaf Vasa.

Hela detta andliga landskap ligger i träda i vårt samhälle. Det är ett slöseri och ett vansinne och ett tecken på vårt högmod. Vi tror att vi kan lägga skyldigheterna och plikterna på hyllan och som paschor bara odla våra njutningar och rättigheter.

Terrorsekten ”Islamiska Statens” uppgång och fall har erbjudit intressanta inblickar i den svenska vänsterns djupt rotade vurm för blodsudlade totalitära regimer.

”Den Tyska Blicken” är ett begrepp med bakgrund i Tyskland under 30-talet. Den innebar att man snabbt såg sig omkring innan man sa något de styrande kunde ogilla och som kunde uppfattas av främmande avlyssnare – angivare fanns det gott om.

Artikeln handlade om att den tyska polisen var mer eller mindre chanslös mot de muslimska klanernas kriminella aktiviteter. Klanerna kunde, med hjälp av sms och internetappar, snabbt få ihop hundratals personer som i varje givet ögonblick skulle kunna övermanna polisstyrkorna. Detta medgav vissa polischefer inofficiellt.

Kan man bli annat än imponerad när man studerar den tidiga socialdemokratins historia? Ur folkdjupet reste sig en helt ny politisk rörelse trots kraftigt och beslutsamt motstånd från ett motvilligt etablissemang. Självlärda och intelligenta människor från arbetarklassen upptändes av idén att de själva, av egen kraft, skulle kunna organisera sig och göra samhället bättre och rättvisare.

Det är lätt att glömma bort att tiderna kan göra helt om marsch. Historien är full av reaktioner på makt och förtryck, på ensidighet och indoktrinering. Man vänder sig bort från det gamla och söker något nytt. I Sverige har vi under 20 år plågats av den progressiva politiska korrekthetens fogdar och lakejer. Kan 2020-talet ge oss något annat?

Skolchefen Abdel-Nasser El Nadi har blivit frihetsberövad efter en ingripande Säpo. Det är glädjande att säkerhetspolisen äntligen börjar ta tag i det växande hotet från den salafistiska miljön i Sverige. El Nadi, 54, har länge funnits på radarn hos oss som granskar denna miljö.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/5) samtalar Eddie (Mohamed Omar) med den konservative poddaren och USA-kännaren Ronie Berggren.

Vad de riktigt oroar sig för vet jag inte. Kanske är det bara att de räds grannarnas ogillande mummel. Fast jag misstänker att deras ängslan har djupare psykologiska rötter. De fruktar att de själva egentligen är strukturella fascister och att det där med flaggan bara är ett första symtom ungefär som den första kittlingen i näsan förebådar en förkylning som kan övergå i lunginflammation och kanske något ännu värre.

Jan Björklund, Liberalernas partiledare, hävdade i sitt vårtal i helgen att ”nationalismen som politisk rörelse är livsfarlig. Det är det som gång på gång i Europas historia lett till katastrofer” (Expressen 11/5). Vad han kanske borde lägga till är att det också är nationalismen som vid flera tillfällen räddat länder och kanske Europa från ”katastrofer”.

När den fina borgerligheten ska diskutera konservatismernas återkomst verkar den inte vilja ta i immigrationsfrågan. Tydligt avstånd markeras till ”populism” eller ”ful konservatism”. Borde inte konservativa lära av sina misstag? Det tog 50 år för 68-vänstern att ta över våra institutioner. Vilket Sverige har vi 2069?

Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.