Partiernas diskussioner om åtgärderna mot gängkriminaliteten har tillfälligt avbrutits för att partierna inte lyckas samtala. Av de morgontidningar jag läser – Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – har jag inte kunnat förstå varför samtalen slagit fel. En liberal förhandlare ska ha sagt att ”samtalen inte höll tillräckligt hög nivå” och att ”en del var blaskigt”.

För hundra år sedan styrdes Sverige liksom andra kapitalistiska länder, om man får tro tidevarvets anhängare av Marx och Lenin, av kapitalistklassen. Det finns mycket som talar för det synsättet. Ett intressant indicium är att staten fram till första världskriget hölls på svältkost

Denna svenska samhälls- och företagskultur har varit en mycket stor tillgång. Den håller på att försvinna. Sverige görs i rask takt om till ett nytt Frankrike. Lärare, läkare och andra kategorier inom den offentliga sektorn blir alltmer regelstyrda, därför att nya regler (vid sidan av mer pengar) är politikernas sätt att styra.

Svarta och araber kan misshandla, råna och våldta etniska européer hur mycket som helst utan att det blir några upplopp. Du ser inga vita ungdomar som drar runt i horder och slår sönder saker, plundrar och bränner bilar för att uttrycka sitt missnöje över den rasism mot vita som faktiskt finns.

Det finns kanske ingen statistik att hänvisa till, men invandrare från buddhistiska länder som Thailand, Vietnam eller Kina verkar sköta det mesta av sin integration själva. Dom verkar heller inte behöva någon jobbcoach eller skräddarsydda sysselsättningsprogram för att få in foten i arbetslivet.

Maud Hemberg är en av flera framträdande personer i kulturföreningen Gimle. I tider av globalism och mångkultur är syftet med Gimle att bevara och förvalta vårt svenska kulturarv. ”Vi behöver ta hand om vår egen kultur, säger Maud Hemberg. Annars försvinner våra traditioner och vi tappar vår identitet. En kultur kan alltid utvecklas, men den ska inte raseras.”

Man ser skillnaderna i sitt eget beteende: man betalar nu mycket oftare med kort än med kontanter. Någon gång har man observerat kunder, som vill betala kontant men nekats det. Samtidigt glömmer vi kanske, att det finns viktiga skäl att överväga, om det som händer i Sverige beträffande kontanter är bra.

Samtidigt växer det fram en ny generation av unga kriminella, som etablerar kontroll över det polisen kallar ”utsatta områden” och utvecklar en kultur av öppet förakt för staten, där inräknat beskyddsverksamhet och att vägran att vittna eller på annat vis bidra till att våldsverkare lagföres.

Det hör till saken att medelklassarna till skillnad från övriga grupper är så hunsade att på det hela taget saknar den självkänsla och självsäkerhet som krävs för att försvara sig i det offentliga samtalet. De törs inte höja rösten av rädsla för att bli nedsmetade med invektiv. Därför saknar de medel att påverka politiken.

Om man – mot bakgrund av det senaste årtiondets sprängningar, skjutningar och attacker med handgranater – ber herr Google att leta efter frasen ”extremt för ett land som inte befinner sig i krig” så kommer han tillbaka med 183 000 träffar.

De som däremot befinner sig på fel plats vid ALLA tillfällen – förutom när de fångats in av lagens långa arm – är de där jävlarna som spränger, skjuter, rånar, våldtar och knivhugger och förstör livet för andra människor. Gärningsmännen.

Svenska samtida skådespelare verkar ha svårt att framställa sina rollfigurer med självklarhet och naturlighet. Man försöker vara äkta och sann, men ofta blir det inte trovärdigt. Kan det vara en spegling av en samhällsutveckling där vi inte längre upplever vår tillvaro som rättfärdig och legitim? Hur gestaltar man en svensk man 2019 som bottnar i sig själv och tar sin existens för självklar?

Nu har jag inte skrivit om huvudmotsättningen i Sverige på så länge att du kanske tror att den har upphört. Det har den inte. Den går fortfarande mellan å ena sidan det makthavande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (och ett trasproletariat med beroende klienter som viktigt väljarunderlag) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på min farmor, Hilda Viktoria, efter att Det Goda Samhället publicerade en gästkrönika av Mira Aksoy om vikten av att klä sig med stil för självrespektens skull. Det var nämligen något som min farmor lade stor vikt vid, och som hon lärt sig av sin egen mor, Emma Persdotter.

Nästan allt man säger, framför allt om samhällena och de historiska förloppen, är förenklingar eftersom det inte existerar någon slutgiltig och stabil sanning (annat än i diktaturer som fastställer sin sanning med våld om det behövs). Men eftersom människan måste orientera sig i tillvaron måste hon bestämma sig för något slags provisorisk sanning i frågor som angår henne.

Det är inte första gången Vänsterpartiet byter avantgarde. Redan på 60-talet dumpade man arbetarklassen till förmån för medelklassen. När inte heller medelklassen ville göra revolution dumpade man männen till förmån för kvinnorna. När inte ens kvinnorna förmådde dyrka upp låset till maktens portar, vände man sig till invandrarkulturerna.

Den fråga jag ska försöka besvara är följande. Om det en vecka anländer ett hundra afrikanska migranter till Sverige, hur många av dessa kommer inom en femårsperiod att ha begått brott? Svaret är ungefär fyrtio. Är det mycket eller litet? Det vet jag inte, det får du bestämma själv.

Arvid Nikolausson, 25 år, från Alvesta skriver att det mångkulturella experimentet är dömt att misslyckas. Vi människor söker oss nämligen till dem vi känner en naturlig samhörighet med.

Det är något som skaver med människor som Skoog och andra politiskt korrekta personer. De ser sig som medborgare i en humanitär stormakt med ett världssamvete och vurmar för 1970- och 80-talen då Palme och Carlsson odlade goda kontakter med diktatorer som Castro, Mugabe och Arafat.

Forskare drabbas allt oftare av hot om våld och repressalier. Fenomenet ska inte försvaras, men det kan förklaras. Det svenska forskarsamhället har nämligen inte ställt sig utanför den i vår moderna tid så framträdande ideologiska trend som säger att kamp och förändring har ett egenvärde.

Min inställning befinner sig i den nordsydliga dimensionen och är motsatsen till den avståndstagande minoritetsmarkering som hijabkvinnorna själva demonstrerar. Nord är som Syd fast tvärtom. Jag är en medlem av den svenska majoritetskulturen och jag gillar inte att det kommer hit minoriteter som, om jag tolkar det rätt, särskilt poängterar att de inte vill ingå i den svenska gemenskapen om man dit även räknar seder, kulturarv och sedan länge intränade beteenden och värderingar.

Man, inte så få, påstår att verkligheten hunnit ifatt våra politiker och andra makthavare. Tro inte på dessa utsagor. De är följden av rent önsketänkande eller också är de regelrätta lögner.

Det räcker med tre stora filosofer för att begripa västerlandets tänkande: Platon, Aristoteles och Jesus.

Det är när tilltro, god vilja, gemenskap och vanligt hyfs inte länge räcker till för att få ett samhälle att fungera som vi blir tvungna reglera och kontrollera allt vi gör. När vi gör det svårt för oss blir verkligheten svårare att hantera.

Enligt den islamiska kalendern befinner vi oss nu i årets första månad, muharram. I år börjar muharram den 31 augusti och slutar den 29 september. Den här månaden är framför allt viktig för shiamuslimerna.

Vi kan räkna med att Sverige kommer att bevilja minst en halv miljon uppehållstillstånd fram till och med 2022. Det är slutsatsen av Migrationsverkets senaste prognos från juli.

Alla människor har inte denna självsvåldiga inställning till heliga texter. Troende muslimer har det inte, om jag förstått rätt, ty i Koranen måste varje ord tolkas och åtlydas efter bokstaven. Ola Larsmo är sannolikt lika trogen FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Jag har genom åren ägnat rätt mycket ansträngning åt att avslöja och avhåna den patriarkaliska sociala ingenjörskonst som den svenska välfärdsstaten iscensatt sedan 1930-talet.

Richard Sörman efterlyste här på DGS fler äventyrsfilmer på temat svensk historia. De kunde exempelvis handla om Gustav Vasa, Dackefejden, Vikingatiden eller varför inte om något ur den nordiska mytologin?

Bernard Nordh är en av 1900-talets Sveriges mest lästa och älskade författare. Han tillbringade sina första år hos morföräldrarna, men togs senare om hand av sin mor som bildat en familj tillsammans med lantarbetaren Johan Nordh.