Idag är det den sista oktober och Allhelgonaafton. Den 31 augusti startade Det Goda Samhällets kulturredaktör Richard Sörman en artikelserie under rubriken ”svensk renässans”.

Tänk dig att du sitter tillsammans med ett antal bekanta i en båt som makligt rör sig längs en flod. Det är en varm, skön och behaglig dag. En härlig båttur.

De liberaler och socialister som känner att marken börjar gunga under fötterna kan behöva lite hjälp med att omorientera sig i tillvaron. Det kanske inte är så lätt att tänka nytt när motståndarna identifierats med det onda och man själv med det goda.

I min serie om tonårsfilmer från 80-talet har jag nu kommit till The Lost Boys från 1987. Jag går inte i kronologisk ordning, utan skriver bara om den film jag känner för att skriva om.

Den 28 oktober var en stor dag ty Dagens Nyheters ledarredaktion, som är en tillförlitlig indikator på stämningsläget bland PK-isterna, förnekar inte längre Sveriges problem med brottsligheten:

Odalbonden är en av mina favoritdikter. Den skrevs år 1811 av Erik Gustaf Geijer. Dikten är en hyllning till den strävsamme medelklassaren, i det här fallet en jordbruksföretagare, som får nationen att fungera trots överhetens missgrepp och vansinniga infall.

Allhelgonafirande – eller Halloweenfest? Bruket att fira just Halloween blir alltmer utbrett i Sverige och för många kanske den känns som ett stort avsteg från den mer stillsamma Allhelgonahelgen, då vi tänder ljus på våra kära anhörigas gravar och iakttar lugn vördnad för dem som lämnat oss.

Jag kan ju bara spekulera, men jag antar att revolutionen i Ryssland 1905 av många uppfattades som ”den sista striden”. När arbetare och bönder väl besegrat tsarens lakejer skulle väl vägen ligga öppen för det klasslösa samhället.

Michael Diamant från Arkitekturupproret skriver att vi behöver bygga vackert och harmoniskt igen. Modernismen inom arkitekturen måste utmanas och helst bli till en parentes i historien.

När man tänker tonårsfilmer från 80-talet, tänker man The Breakfast Club från 1985. Det är den mest ikoniska tonårsfilmen från perioden och John Hughes mästerverk.

Hösten 1918 drabbades stora delar av Sverige av Spanska sjukan. Bland de många som insjuknade fanns min mormor Elin, 33 år gammal – maka, tvåbarnsmor och gravid med barn nummer tre. Morfar Carl var ett år yngre.

En skeptisk människa som jag misstänker alltid fejk news, inte i första hand i de små sammanhangen som när folk förklarar hur många unika besökare de har på sin blogg eller följare på Facebook – där kan man alltid göra ett standardavdrag på några tiotals procent – utan framför allt i de stora sammanhangen där man själv inte har någon specialkunskap att lita till utan bara tidningsreportage och kanske en och annan forskningsrapport.

Snusförnuftiga människor säger att man inte kan vrida klockan tillbaka. Då menar de inte rent bokstavligt att man inte kan föra visarna motsols, för det kan man, utan att man inte kan återskapa något som tidigare fanns men gått förlorat. Jag tror att det är fel.

Är vi fortfarande mottagliga för den högstämda och idealiserade skönhet som finns i äldre konst och litteratur? Eller har vi påverkats så mycket av modernitetens upptagenhet av det vardagliga och banala att vi inte längre förmår uppskatta det sköna och sublima?

Uppdrag Granskning berättar i reportaget “Tysta vittnen” om småbarnspappan som Johan blev misshandlad av ett ungdomsgäng när han firade valborg med sin familj. Det hände förra året i Bro. Massor av människor såg vad som hände, men ingen ville vittna.

I de senaste opinionsmätningarna är Sverigedemokraterna ungefär lika stora som Socialdemokraterna. Det är ett unikt scenario som tornar upp sig i svensk politik, för det är knappt någon nu levande människa har sett ett Sverige där Socialdemokraternas ställning som största parti varit hotad.

Detta handlar inte om en uppfinning som gjorts utan om en uppfinning som borde göras och då skulle få revolutionerande effekter, lite som Johan Gutenbergs tryckpress på 1400-talet.

James Garrabrant, översättare och författare, funderar över skapelsen av det nya Sverige. Utan ursprung och historia, och dessutom utan gränser, blir landet ett ingenmansland: ett land för alla, men ett hem för ingen. Vilka kommer vilja bo i denna abstrakta skapelse?

Jag blir rätt tagen av den väldiga kraften i den pågående klimatpaniken. De statskontrollerade media är helt upptagna med frågan, partiledardebatter har klimatet som viktigaste tema, Dagens Industri deklarerar att tidningen framöver inte ska koncentrera rapporteringen på hur mycket pengar företagen tjänar utan också redovisa deras klimatavtryck.

För att förstå konflikterna i Mellanöstern bör man känna till maktkampen mellan Saudiarabien och Iran.

Barnkultur har traditionellt speglat vuxenkulturen, fast i mer lättsmält form. Vuxna vill av naturliga skäl indoktrinera barnen medan de är små, så att mödosamt hopsamlade livserfarenheter inte ska gå till spillo. Först i ungdomen eller tidig vuxenålder brukar den nya generationen våga sig på att göra uppror.

Den grekiske skalden Archilochos som föddes på 700-talet före Kristus gjorde en fruktbar observation om två helt olika mänskliga personligheter som han förlade till djurriket. Han hävdade att räven kan många saker, men igelkotten bara en enda.

En gammal rektor hade just pensionerat sig. Han ville träffa sina kära lärare för att ta farväl.

Först Arne Weise och nu Bengt Feldreich. Han blev 94 år och, liksom Weise, personifierade han den svenska julen. Han var den första julvärden 1959 och är berättarrösten i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”.

Jag minns turkupploppen i Rotterdam i Holland i mars 2017. Tusentals turkar (flera av dem sannolikt holländska medborgare) viftade med turkiska flaggor och skanderade Allahu akbar medan de drabbade samman med polisen. Man skulle kunna tro att scenerna var inspelade i Egypten eller Syrien under den så kallade “arabiska våren”, då upphetsade massor tågade ut från moskéerna och krävde regimernas fall. Vem kan idag förneka att Europa allt mer börjar likna Mellanöstern?

Att strävandena efter integration är den självklara utgångspunkten tror jag beror på den humanitära stormaktens självbild som är att ingen högre lycka kan vederfaras en människa än att hamna under den svenska statens beskydd och inflytande.

Jag kan lätt förstå att syriska kurder är arga, ledsna och förtvivlade över att USA drar hem sina trupper med allt som därav följer. Men jag kan inte förstå den berättelse om händelserna som svenska media presenterar. Låt mig återge vad jag tror mig ha begripit och sedan kan du, som kanske vet bättre, förklara på vilket sätt jag har fel.

I ett nytt avsnitt av podcasten Tankar från framtiden (inspelat 16/10) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Magnus Fermin som är musikproducent, kompositör och grafisk formgivare. Tillsammans med Jonas W.E. Andersson driver han nu reklambyrån Etablissemanget

Det Goda Samhället fortsätter påminna om ord som gått förlorade. Vem talar idag om ”reda” och ”redlighet”? Finns det några redlige män och kvinnor i Sverige som klarar av att reda ut våra problem och bringa reda i vårt land?

I den här krönikan framförs ingenting som du inte redan vet. Men ibland är det välgörande att få bekräftelse på att världen ser ut som man trodde. Kyrkan har överlevt i tvåtusen år genom att ständigt upprepa samma sak hela tiden, Fader vår, till exempel. Upprepning är lärdomens moder.