Står allting verkligen rätt till i konungariket Sverige? Har vi inte drabbats av ett anmärkningsvärt stort antal missöden de senaste 35 åren? Det började med ett statsministermord och fortsatte sedan med finanskris, JAS-krasch, Estonia-katastrof, mordet på Anna Lind, nedläggningen av försvaret, Thomas Quick-haveriet, de fallande skolresultaten, gängkriminaliteten, terrorattentaten, skogsbränderna, massimmigrationen och nu senast de anmärkningsvärt höga dödssiffrorna till följd av corona-epidemin. Varför ser inte våra eliter att något är fel i Sverige? Saknar de perspektiv? En filosofisk dialog av klassiskt snitt kan kanske reda ut frågan.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Eddie (Mohamed Omar) med författaren Jeremiah Björkman om feminiseringen av litteraturen. Tidigare denna månad publicerade Björkman en debattartikel i nättidskriften Opulens om hur kvinnorna håller på att ta över skönlitteraturen.

Sverige har hittills haft många många fler döda av covid-19 än de övriga nordiska länderna. Det beror, enligt Folkhälsomyndigheten, på att viruset så snabbt tog sig in på äldreboendena. Men hur gick det till? Min teori är att smittspridningen på äldreboendena har att göra med att äldreomsorgen i flera år använts som en plattform för integration. Jag tror att många som arbetar där har så dåliga språkkunskaper att de sannolikt inte kunnat ta till sig kunskap om de rådande hygienföreskrifterna.

Det finns både likheter och skillnader mellan proffsepidemiologer och amatörepidemiologer. Den största likheten är kanske att det föreligger vitt skilda uppfattningar och åsikter inom vardera grupp. Men om man räknade ut den genomsnittliga uppfattningen i de två grupperna så skulle de kanske inte ligga så långt från varandra.

I en artikel på sajten Projekt Allmogen, ”All kultur härstammar från Sverige” (30/4 2020), hävdas att urgermanskan eller protogermanskan uppstod i det nuvarande Sverige under bronsåldern 1700-500 f. Kr.

A dark horse är en ny spelare som dyker upp och otippat vinner och därmed förändrar förståelsen och kanske till och med reglerna för spelet, lite som Donald Trump. Den mörka hästen påminner om ”den svarta svanen”, alltså en helt oväntad händelse som kastar allt över ända. När sådana dunkla djur uppträder tvingas man till förnyad tankeverksamhet.

En ny undersökning bland muslimer i Danmark visar att en stor av dem menar att det borde vara förbjudet att kritisera islam. Undersökningen är utförd på uppdrag av det danska Justitiedepartementet och visar att hela 76 procent av de muslimska invandrarna av första och andra generationen anser att det bör införas ett förbud mot islamkritik.

Det var då jag började misstänka att den svenska coronapolitiken kanske inte fanns. Jag började tänka som en deist på sjuttonhundratalet som trodde att Gud visserligen fanns och hade skapat världen men att han hade slutat gripa in i dess öden. Det var nog likadant med den svenska coronapolitiken, resonerade jag, den finns men den hade bestämt sig för att inte intervenera i människornas liv.

Samhällsförändring är det vi traktar efter. Vi kan ha lite olika åsikter om vilka förändringar som är mest angelägna och hur samhället helst bör utvecklas. För min del är jag övertygad om att det är särskilt viktigt att vi värnar om en samhällsutveckling som främjar goda relationer människor emellan, samhörighet och kompetens.

Landar man med flygplan i Sverige en ljus och ljummen sommarkväll efter två veckor vid Medelhavet slås man alltid av hur grönt det är. Vår svenska natur är som en gåva från Gud. Och det har vi svenskar alltid förstått att uppskatta.

Förr firades första maj bland annat genom att man anställde ett festtåg anfört av en man som var prydd med löv och blommor, kallad majgreve. Man uppförde också spel där majgreven och hans knektar fick kämpa mot en vintergreve klädd i pälsar – en personifikation av vintern. Majgreven segrade alltid.

Antingen kan jag inte räkna eller också är världen, särskilt statstelevisionen och det övrig svenska etablissemanget, galen. I denna galenskap ingår, verkar det, en pervers ambition att skrämma det svenska folket för coronat.

Igår den sista april skrev jag om att dansa runt vårelden. Jag berättade om att jag skulle tända en brasa, gå runt den och sjunga ”Så gå vi runt om en valborgsmässoeld” efter melodin ”Så gå vi runt om ett enerissnår”.

Man kan också se det som exempel på statsfinansierad ideologisk konst, av samma skrot och korn som i det gamla Sovjet. Den gången byggde man habila monument för att visa hur lyckliga folk blir under kommunismen, idag målas fasader som visar hur bra vi kommer att få det i mångkulturen.

Så kanske det här finns en förklaring till den svenska linjen. Vi är alla innerst inne lika och vi är allt för vana att vara i samklang med vår överhet även när den har fel. Att leva i disharmoni med vår omgivning är allt för krävande och upplevs som något mycket värre.

Ibland piggar jag upp mig själv genom att läsa Bibeln. Predikaren är min favoritbok men profeterna är inte så dåliga de heller. De skräder inte orden och bitvis kan man känna igen sig. Så här säger exempelvis Jesaja:

PODCAST I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/4 2020) pratar Eddie (Mohamed Omar) med författaren och debattören Pär Ström om världen efter coronaviruset. Är vi på väg mot ett dystopiskt samhälle? Övervakningen ökar.

Min portugisiskalärarinna alltid haft en instinktiv motvilja mot Brasiliens president Jair Bolsonaro ungefär som många amerikaner ogillar president Trump för att Trump på många sätt kan anses vara en anstötlig typ. Jag har varit mer positivt inställd än lärarinnan till Bolsonaro, som tillträdde i januari förra året, framför allt sedan den nye presidenten utsåg två hjältar – hjältar även i lärarinnans kritiska ögon – till justitieminister respektive ekonomiminister.

Ibland undrar jag om det är något allvarligt fel på svenska folket, rent generellt. Det bär mig verkligen emot att antyda det, för jag älskar mitt kulturarv och min historia, men faktum är att jag ser ytterst lite av den gamla stammens förnuftiga människor när jag ser mig omkring i samhället idag. Och ännu värre verkar det ha blivit sedan coronaviruset smög sig hit från Kina.

– Den här förfärliga sjukdomen, de säger att den är väldigt smittsam. Det är så man börjar bli orolig …
– Ja, men man har försäkrat att det är högsta prioritet att skydda våra äldre, så de har nog koll på läget.
– Tillåt mig tvivla, jag ser inte att hemtjänsten har vidtagit några åtgärder. Vad skulle det vara? De har ju inte ens munskydd de som kommer.

Fredagen den 24 april inleddes muslimernas fastemånad ramadan. Det har varit svårt att missa: i medierna är det mycket prat om hur jobbig ramadan kommer att bli i år på grund av corona. Det känns som man tycker synd om muslimerna som inte kan samlas i moskéerna i år. Jag såg inte samma typ av snyftreportage om hur synd det var om kristna som inte kunde fira påsk.

Under de senaste veckorna har liknande tester genomförts på andra populationer i USA. Dessa tycks visa ungefär samma sak som dessa två studier. Den försiktiga slutsatsen är att coronat vad gäller dödlighet är mer likt den vanliga flunsan än vad vi tills nu haft anledning att frukta.

Vid den tid då jag konverterade till katolska kyrkan, och ofta åkte till USA för att hälsa på vänner (jag konverterade i New York), lärde jag känna en man som hade en mycket sällsam bakgrund. Han var nämligen född på fartyget Andrea Doria.

Vi tänker oss gärna att livet i det gamla bonde-Sverige mest bestod av slit och fattigdom. Det gjorde det säkert på många sätt, men dåtidens människor hade sina glädjeämnen i livet precis som vi har våra. Ett sådant var den gemenskap som fanns mellan människor som levde i samma socken. Det finns en evolutionspsykologisk teori idag enligt vilken vi människor trivs bäst i sociala sammanhang som motsvarar våra ursprungliga flockar och stammar. Socknarna verkar på många sätt ha fungerat som ett sådant idealiskt sammanhang.

Sveriges kristna råd – där bland annat Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, och Equmeniakyrkan ingår – vill se ett skattefinansierat stödpaket till människor som uppehåller sig illegalt i Sverige och som arbetar svart. Det framgår i en artikel i tidningen Dagen.

Jag undrar om det inte beror på att vi blivit ömtåligare människor än för kanske femtio år sedan. Och skillnaden från tidigare är att överheten bejakar människornas ängslan. Medierna uppmuntrar ömtåligheten genom att göra snyftreportage om drabbade människor. Igår såg jag ett inslag i ett av statstelevisionens nyhetsprogram där en sjuksköterskas i Gävleborg fick gråta ut under flera minuter under journalistens hulkande deltagande för att hon kanske inte skulle få så lång sommarsemester i år. Hon ville ju vara med barnen!

När jag häromdagen vandrade i Hågadalen i Uppsala såg jag och min vandringskamrat flera fina rådjur. I området finns en gravhög från bronsåldern som brukar kallas Kung Björns hög. Den är alltså omkring tre tusen år gammal.

Ungefär följande budskap har jag framfört tidigare men jag säger det igen, dels därför att jag för varje gång blir mer övertygad om observationens relevans, dels därför att man kan lära av kyrkan hur viktigt det är att under mycket lång tid oavlåtligt upprepa betydelsefulla saker, exempelvis Fader Vår och Ave Maria.

Vad diskussionen handlar om är kanske bilden av det gamla bonde-Sverige som en ”sörgårdsidyll”. Har människor någonsin levt i små röda stugor i en grönskande natur? Har kyrkklockor ringt till gudstjänst från vitmålade kyrktorn? Har fridsamma mjölkkor betat mellan gårdarna på blomstrande betesmarker? Svaret är ja! ja! ja! ja! Precis så har det varit. Visst kunde människor lida av fattigdom, psykisk ohälsa och missbruk. Visst var hygienen bristfällig och många sjukdomar potentiellt livsfarliga. Men så var det överallt i världen. Det var inte unikt för Sverige. Det var som var unikt för Sverige var vår svenska natur och vår svenska kultur och det samspel som fanns mellan de båda.

När jag en gång för länge sedan läste ett uttalande av filosofen John Stuart Mill (tror jag) på temat att ”en nations kvalitet bestäms av kvaliteten hos dess folk” (eller något ditåt) ryste jag av kränkt jämlikhetsnit och skrev genast av Mill (om det nu var han) som en viktoriansk reaktionär. Men jag har genom åren fått tillfälle att försiktigvis, lite pö om pö, revidera det avståndstagandet.