Många svenska samhällsforskare har mycket att förklara. De har utnyttjat sin akademiska legitimitet för att underblåsa en samhällsutveckling som lett till ökad kriminalitet och oro. All skepsis mot öppenhet och invandring har brännmärkts som uttryck för en irrationell och primitiv främlingsfientlighet.

Med viss självkritik vill jag framföra tanken att den samlade svenska politiska korrektheten bara är en uppblåst pappersdrake. Självkritiken är befogad eftersom jag ägnat stor ansträngning under många år till att varna för vad draken kan ställa till med. Det är nog så att jag själv varit orolig för vad draken skulle göra med mig om jag retade den.

Tim Schwab gjorde sig omaket att granska närmare 20 000 välgörenhetsbidrag som utbetalats av Bill & Melinda Gates Foundation och fann att hela 250 miljoner dollar riktats till journalistik, vilket närmar sig storleken av de senaste fem årens svenska presstöd.

Man tror att man begriper något och så plötsligt upptäcker man att det kanske ligger till på ett helt annorlunda sätt och så förundras man igen över hur lite man fattar. Åtminstone är det ofta så för mig.

Advokaten Henrik Stolare ondgör sig i Svenska Dagbladet över Migrationsverkets reducering av den ekonomiska ersättningen till biträden i asylärenden. Han anser att det har gått så långt att det är att anse som oförenligt med advokatetiken att fortsätta åta sig uppdrag. I detta är han starkt uppbackad av advokatsamfundets f d generalsekreterare Anne Ramberg som tweetar ”detta är en allvarlig utveckling för den som söker asyl”.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 21/9 2020) pratar Eddie (Mohamed Omar) med amatörhistorikern och bronsåldersentusiasten Daniel Palmqvist, som driver bloggen Brons och blod.

Jag är medlem i en Facebookgrupp som heter Utrotningshotade ord och uttryck. Det är en mycket trevlig grupp som inte bara är underhållande utan dessutom är kulturellt berikande. Under de år som jag varit med har jag blivit påmind om en hel drös gamla ord och uttryck som en gång hade sin självklara plats i språket men som glömts bort genom åren.

Jag tror att jag har framfört det här budskapet tidigare men jag är inte riktigt säker på att jag själv förstod. Sedan skulle jag beskriva saken för min portugisiskafröken och då framstod allt så mycket klarare. Det är inte klokt vad jag begriper bara jag förklarar.

Det känns därför lite som en påminnelse om gångna tider att åter möta en så kallad brunsmetning, om än i en mer sofistikerad form. Det sker i en skrift från Timbro, näringslivets liberala tankesmedja, publicerad så sent som 2019.

Kändisar måste vara av ett släkte för sig. Inte alla förstås, men nog är de överrepresenterade när det gäller dumma uttalanden, korkade ställningstaganden och narcissism.

Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Coronat får bara tjäna som åskådningsexempel. Jag har skrivit alldeles för mycket om pandemin.

På senare tid har två vita akademikerkvinnor avslöjats med att låtsas vara svarta. CV Vitolo-Haddad, lärare vid journalist- och medieskolan vid University of Wisconsin-Madison, lurade sina kollegor och studenter att tro att hon hade afrikanskt påbrå.

Så självklart är vi Sverigevänner. Vi äger nämligen förmågan att knyta an till vår egen livsvärld. Vi bejakar vår livsvärld, vi känner en glädje över dess existens, vi känner tillgivenhet och sympati för Sverige och det svenska. Vi vill inte ha någon aggressiv patriotism för det. Vi tänker inte återerövra Finland. Vi vill låta andra leva. Men vi vill också leva själva. Vi motiveras av en kärlek till allt som är fantastiskt i Sverige, men också av en ömhet mot allt som är vardagligt och vanligt.

Min portugisiskalärarinna, som har en universitetsexamen i historia, hade läst i brasilianska tidningar om koranbränningen i Malmö och de efterföljande kravallerna inklusive förnedringen av svensk polis som valde att retirera. Hur kan ni stå ut med sådant där? frågade hon.

När flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos brann var vi många som började spekulera i när det skulle komma krav på att Sverige skulle öppna famnen för de drabbade. Och vi behövde inte vänta länge.

Det märkvärdiga med den västerländska oikofobin – som jag tror är samma andas barn som 1968 års studentrevolution – är att den endast kan hållas samman med lögner och ett stort mått av hybris. Jag minns hur jag själv på den tiden kunde uttrycka förakt för det välorganiserade, fungerande, tillförlitliga och vänliga Sverige och romantisera kring korrupta och underutvecklade länder som på något vis ansågs mer genuina och äkta ungefär som Mona Sahlin uttryckte det.

Dan Andersson gjorde det fattiga svenska folkets värld till poesi. Han skrev om vår längtan, vårt vemod, vår sorg och vår religion. Han skrev också om ljus och salighet. Allt i en säregen blandning av enkel folklighet och spröd skönhet. I den simplaste timmerkoja bland utarbetade män kunde drömmar och skönhet få plats. Dan Andersson gjorde svenska folket till ett poesiälskande folk. Tack Dan Andersson för allt du gav oss!

I ett nytt avsnitt av podcasten Tankar från framtiden (inspelat 4/9 2020) pratar Eddie (Mohamed Omar) med författaren, poeten och musikern Jeremiah Björkman. Den tryckta poesin genomgår en kris i Sverige idag och skulle inte överleva utan statliga bidrag. Björkman menar att poeterna själv bär en stor del av ansvaret: de skriver dålig poesi. I en debattartikel i tidskriften Opulens skriver han: ”Min grundinställning är att om poesin är död är det välförtjänt. För att vi har så usla poeter”.

FN:s konvention om barns rättigheter – Barnkonventionen – blev svensk lag den första januari i år. Jag skrev om konventionen för första gången för fyra år sedan under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från det Kommunistiska Manifestet.

I delstaten Pennsylvania införde den demokratiske guvernören Tom Wolf en mycket sträng coronanedstängning, vilket ledde till stort missnöje. Nu har en domare i en federal domstol dömt att Wolfs nedstängning strider mot den amerikanska konstitutionen.

På sin blogg skriver rasforskaren Tobias Hübinette att USA:s president Donald Trump ”förklarat krig mot den kritiska rasforskningen”: ”Trump har nu förklarat krig mot den kritiska rasforskningen (och därmed också mot ras- och vithetsforskarna) och mot mångfaldsarbetet (och därmed också mot de antirasistiska mångfaldsutbildarna/konsulenterna) efter sommarens BLM-rörelse…”

Tyvärr har svenskarna numera avfallit från den nyttiga vantro som Gud med så stor list hade pådyvlat människosläktet. Vi tror ånyo på en allvis och allsmäktig gud även om det är en annan än den som ansvarade för Skapelsen och Upplysningstiden, nämligen Politiken och Välfärdsstaten. Vi tror att alla människor är svaga och att endast Politiken och Välfärdsstaten kan hantera våra problem åt oss. Att människan själv skulle vara kapabel till något så magnifikt som att ta hand om sitt eget liv, ansvara för sin försörjning och uppfostra sina barn är en tanke som knappt slår oss. Framför allt anser vi att invandrare är oförmögna till detta. Vi vill att invandrare ska bli integrerade men ansvaret ligger inte på dem själva utan på Politiken och Välfärdsstaten.

Det heter att könet att är en ”social konstruktion”. Det är vem du är på insidan som räknas. Om du är född som kvinna, men identifierar dig som man, så ska du betraktas som man. Människans biologiska förutsättningar bestämmer inte hennes identitet. Gäller det även vår etniska tillhörighet? Vad händer om du är vit, men känner dig som svart?

Statsminister Löfven kom häromdagen med ett yttrande i riksdagen som har tolkats som ett senkommet erkännande av att det finns en koppling mellan invandring och brottslighet.

I den politiska kamp som nu pågår i Sverige heter det ofta att vi nationalister drivs av hat. Det heter att fientlighet får oss att ogilla det främmande: De andra ska bort! De ska inte vara här! Men tänk om det är precis tvärtom! Tänk om det är kärleken till det egna som sporrar människor att engagera sig för sitt land.

Med feminisering menar jag den krystade mjukhet som idag genomsyrar Sveriges alla myndigheter. Det mjuka kvinnliga som i vissa sammanhang – till exempel när kvinnor är hemma med sina egna barn – påstås vara en social konstruktion har blivit till norm i snart sagt alla myndigheter och avsaknaden av människor, som kan fatta vettiga beslut på saklig grund, är förödande.

Den förnyelse Sverige behöver går inte att genomföra utan stöd från de högsta beslutande, nämligen en stark statsminister eller i varje fall justitieminister i en regering som åtnjuter medborgerligt förtroende. Det har vi inte och jag kan inte se hur vi skulle kunna få det. Det har inget med att göra vad slags demokrater enskilda politiker är, till exempel sverige-, social- eller krist-, utan det har att göra med människomaterialet.

Jag läste en trovärdig skildring av hur några ensamma poliser i en förort blivit omringade av ett gäng ilskna ungdomar som hotade att trycka upp en batong i arslet på poliserna om de inte försvann vilket de efter detta hot också gjorde. Den situationen är analog med vad som bekräftats i Rapportinslag där poliser i Rinkeby vittnar om att de inte törs gå ensamma till tunnelbanan för att åka hem efter jobbet. Den sammanfattande observationen är att polisen är räddare för buset än vad buset är för polisen.

Min ambition är inte att framställa mig själv som gudabenådad siare utan bara att gestalta politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i media som framtidsblinda. Under hösten 2015 exploderade invandringen till Sverige. Det var dags att fundera på framtiden. Framtiden är exempelvis idag och framåt. Vad var rimligt att förvänta sig om situationen idag och härefter?

Snart är det dags för den årliga kolarveckan i Granbergsdals hytta strax norr om Karlskoga. Milan tänds, kolbullar steks över öppen eld och serveras med knaprigt fläsk som i forna dagar. Och även om det blir lite glesare med besökare i år, på grund av coronapandemin, så håller man på traditionen.