Två dagar efter attentatet i Vetlanda avslöjade Joakim Lamotte att ett av offren hört av sig till honom och bland annat berättat att Tamim Sultani skrek ”Allahu Akbar” innan han högg. Men trots att alla ”fina” journalister har stenkoll på Joakim Lamotte så har ingen, mig veterligen, ännu återgett detta i något av de större medierna.

En rimligare historiebeskrivning är för det första att välfärdsstaten i enlighet med föreskrifterna i grundlagen har invaggat medborgarna i föreställningen att deras hälsa är en statlig huvuduppgift, för det andra att staten delvis misslyckats med denna huvuduppgift samt, för det tredje, att Wiman nu vill skjuta skulden på den privatiserade vårdindustrin och förmå sina läsare att bli förbannade på en oskyldig.

En del framstående företagare, till exempel riskkapitalisten Christer Gardell, har kommit ut som klimatalarmister eller åtminstone miljöivrare.

När en fanatisk muslim skriker Allahu akbar och spränger sig själv i Stockholm, då har det ingenting med islam att göra. Och när en invandrare hugger ner folk med kniv i Vetlanda, då har det ingenting med invandring att göra.

Ju mer jag tänker på den historiska tid jag kan överblicka desto mer övertygad blir jag att Tocqueville hade rätt i att det största hotet mot demokratin är att staten genom en kombination av härsklystnad och patriarkalisk välvilja och omtanke gentemot medborgarna uppmuntrar dem i deras ständigt ökande oro i syfte att beröva dem deras frihet och i stället ge – åtminstone ett sken av – trygghet (se exempelvis här).

Jag ser det framför mig. Jag ser hur en välmående svensk barnfamilj åker till Polen, Ungern, Tjeckien eller kanske till Finland eller Norge och till sin förvåning märker att allt känns så tryggt och ombonat. Det kan vara 2021, men det kan också vara 2025, eller 2030.

Redan när det blev känt att gärningsmannen i Vetlanda är av utländskt ursprung började jag fundera över vem av finrummens skribenter som skulle hinna först med ett deltagande tweet, där inte bara offren beklagas utan även gärningsmannen. Jag behövde inte vänta länge innan Göran Greider tog till orda:

Inom EU pågår en ”extraordinär återhämtningsinsats” i syfte att ”hjälpa medlemsländerna att hantera de ekonomiska och sociala konsekvenserna av coronapandemin och samtidigt se till att deras ekonomier genomför den gröna och digitala omställningen och blir mer hållbara och motståndskraftiga”.

Sverige uppfyller nu, och sedan rätt länge, kriterierna för vad Vilhelm Moberg 1965 kallade en ”demokratur”. Begreppet har rätt nyligen diskuterats på DGS av Carl Johan Ljungberg, men här följer åter Mobergs formulering:

Att toppolitiker i Sverige ofta har låg utbildning, få akademiska poäng och bristfällig arbetslivserfarenhet är ingen nyhet. De politiska ungdomsförbunden är inte bara rekryteringsbas för politiker, utan också en möjlig karriärväg för ungdomar utan tillräckliga betyg för en akademisk bana

Här ska du få en nationalekonomisk nöt som inte jag har lyckats knäcka på mer än trettio år.

Snart ska det bli förbjudet i Sverige att delta i rasistiska organisationer. Men blir inte detta ett problem när vi inte är överens om vad som är rasism? Många verkar tycka att alla former av generaliseringar när det gäller människor är “rasistiska”. Det är rent vansinne. Vi måste klara av att göra skillnad mellan hur vi bemöter individer och hur vi ser på grupper av individer som bortom alla individuella variationer faktiskt tenderar att uppvisa vissa handlingsmönster.

Även en cyniker som jag – där cyniker betyder luttrad idealist – kan ibland höja ögonbrynen över med hur mycket falskhet svensk politik kan bedrivas. Genom tiderna har det brukat vara England som anklagats för politiska, framför allt utrikespolitiska, nedrigheter (se bilden) – ofta med det kränkande epitetet ”det perfida Albion”. Sverige må vara litet i jämförelse med England men är ändå naggande gement.

Vartenda koncept i dagens i Sverige dominerande ideologi – PK-ismen – har, hävdar jag, uppfunnits i USA, framför allt inom humaniora på de fina universiteten vid kusterna. Detta utvecklingsarbete har pågått i minst femtio år men det har inte förrän på sistone tänt någon ideologisk präriebrand i ursprungslandet. I Sverige har de från USA importerade PK-istiska idéerna däremot krupit in i statsapparaten och i lagomt sävlig svensk takt förankrat sig i myndigheter och regelverk.

Jag uppfattar ett bibliotek som Kunskapens tempel. Dit går jag för att bli upplyst. Nu för tiden besöker jag inte bibliotek lika ofta. Internet har tagit över. Men då och då går jag. Och då ser jag något jag inte gillar: bibliotekspersonal med hijab, en islamisk huvudduk.

Det finns två slags mänskliga rättigheter. Den första sorten artikulerades på 1700-talet och dokumenterades i aktstycken som den amerikanska konstitutionens rättighetskatalog. Den andre sorten lanserades på 1900-talet i dokument som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Senast ett rejält sammanbrott inträffade i Sverige var nog efter Karl XII:s död. Allt säckade ihop. Det vore som om hela vår tids samlade maktsfär omfattande politikerväldet och ledarskapet för det välfärdsindustriella komplexet – vilket på den tiden motsvarades av den karolinska krigsmakten med tillhörande administratörer – klubbades med elchockbatonger och räknades ut. Staten skulle ligga utslagen och varken kunna betala löner, bidrag eller pensioner. Medborgarna fick greja sina liv bäst de kunde.

Ayaan Hirsi Ali är något så ovanligt som en somalisk ex-muslim. Jag minns att när jag först hörde talas om henne trodde jag inte att hon var äkta. Hur kunde en somalisk kvinna lämna islam? Det verkade ofattbart för mig som hade bott i Östafrika och som kände många somalier både i Afrika och i Sverige. Islam satt så djupt – somalierna var så stolta muslimer.

Vi människor har alltid behövt hantera vår vetskap om vår framtida död. I det korta perspektivet undviker vi den så gott det går. I längden finns dock inget att göra. Kanske har vi alltid lyckats lindra vår existentiella smärta något genom att uppgå i sammanhang som är större än oss själva. Om vi identifierar oss med ett kollektiv (familjen, yrkeskåren, nationen) som äger en beständighet bortom vår egen livshorisont kommer nämligen något av det vi är att finnas kvar även efter att vi själva är borta.

En fördel med att få vara med när tiden går, det vill säga bli äldre, är att man har upplevt förändringar och vet hur olika saker och ting kändes för några decennier sedan. Kanske kan folk i framtiden förstå äldre tiders tänkesätt genom att läsa böcker i idé- och beteendehistoria fast sådan kunskap kan nog aldrig mäta sig med den självupplevda.

Den oikofobiska depression som många svenskar tycks lida av är obefogad. Svenskar är duktiga på många saker och har mycket att vara stolta över.

I en ny rapport presenterar stiftelsen Academic Rights Watch (ARW) aktuell statistik från Universitetskanslerämbetet (UKÄ). Resultatet visar på en kraftig nedgång i akademiska publikationer som lagts fram vid svenska universitet och högskolor sedan 2015/16.

Lenin sa klarsynt och föraktfullt att kapitalisterna är så profitlystna att de sista av dem kommer att konkurrera om att få tillverka det rep varmed de ska hängas. Det ligger mycket i den observationen. För kapitalisten har kunden alltid rätt. Kapitalisten tillverkar det som kunden vill betala för.

Tesen om alla människors lika värde är mycket farlig. Rätt tillämpad kan den ge ett samhälle väldiga framgångar medan den feltolkad och missbrukad kan leda till sönderfall.

Undertecknad är med och startar upp en svensk kulturstiftelse som ska stödja svenska kulturarbetare vars verksamhet bidrar till att stärka den svenska kulturens och det svenska språkets ställning i Sverige.

USA hade till skillnad från de europeiska länderna ingen aristokrati. En av aristokratins viktigaste funktioner i ståndssamhället var att förhindra suveränen att ta all makt och bli despotisk. Adeln var bildad och mäktig och kunde som ingen annan samhällsgruppering stå emot en härskare med anspråk på envälde. Tocqueville visste vad som hade hänt under den franska revolutionen när adeln krossats. Genast införde centralmakten diktatur och tyranni hur demokratisk den än förklarade sig.

Jag blev själv adopterad som barn – av min styvfar. Jag kan känna igen mig i adoptivbarnens sökande efter sina rötter. För mig var det oerhört viktigt att veta vem min far var. Det måste vara ännu svårare när både mamma och pappa är okända.

Den moderna välfärdsstatens filosofi bygger på två besläktade doktriner, dels att människan är svag och för det mesta i behov av någon sorts beskydd, dels att staten med sina magiska verktyg kan lösa människornas problem. Denna tankefigur inspirerar statens tänkande. Ett exempel är kriminalpolitiken.

I veckotidningen Allers FamiljeJournal från 1959, när Folkhemmet var intakt och Sverige en förebild för övriga världen på riktigt, låter artikelförfattaren, skådespelaren och författarinnan Karin Juel, sin moderliga medkänsla med en kåkfarare strömma ur ett ymnighetshorn av mjölk och honung.

Det som möjligen är oroväckande är att myndigheterna nu när de talar så ödesmättat om att viruset kommer att finnas kvar under flera år – utan att nämna att detta tydligen är rutin för epidemier – verkar sugnare än i samband med Asiaten och Hong Kong-influensan att utnyttja situationen för att – möjligen av omtanke om den smitträdda befolkningen – skaffa sig maktmedel, drakoniska lagar och rätt att styra med dekret.