Glädjande nog finns helt motsatta åsikter representerade bland läsarna av den här bloggen. Det märker man på kommentarerna. Just nu handlar det förstås om kriget i Ukraina. Kan man med hedern i behåll säga något till Putins försvar eller åtminstone försöka skapa något slags förståelse för hans bevekelsegrunder eller kan man inte det?

Jag läser på SVT att staten nu sätter nu in ett av sina främsta vapen mot koranupplopsmakarna: socialtjänsten. Det kan låta som att jag är ironisk. Det är jag inte. Många invandrare i Sverige, särskilt muslimer, är livrädda för socialtjänsten.

Jag har haft intrycket att de ekonomiska sanktioner som Ryssland under USA:s ledning utsatts för har varit kraftfulla verktyg som gjort stor skada på den ryska ekonomin. En kunnig läsare har anfört ett antal kommentarer som kanske inte motsäger mina föreställningar men ställer dem i ett intressant kontrasterande perspektiv.

Om jag hade haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt.

Jag är förmäten nog att anse att den svenska samhällsdebatten för det mesta är förutsägbar, tråkig och naiv. De flesta debattartiklar i de fina tidningarna handlar om att någon viss avdelning av det välfärdsindustriella komplexet eller dess mångtusenfaldiga undervegetation av statsfinansierade NGO:er har upptäckt att de behöver påfyllning av mer statsfinansiering om inte jorden ska förintas eller någon särskild människogrupp kränkas eller någon skalbagge hotas.

Miljontals nya idéer uppstår troligen varje dag. Turligt nog blir det för det mesta inget av dem vilket oftast beror på att de är dåliga och någon gång på att ingen tar hand om dem. Idéer är nämligen ännu hjälplösare än människobarn när de föds.

Han menar att upploppen, våldet och härjningarna beror på att grabbarna har blivit ”avhumaniserade” av svenska myndigheter. De är arga eftersom de har blivit bemötta på ett ”misstänksamt sätt”.

Den stora frågan är inte om Liljevalchs nya konsthall är en vacker eller ful byggnad ty det går inte att svara på. Den stora frågan är vad folk tycker, ty det gör de. Närmare bestämt tycker nästan alla att huset är skitfult.

Det morras en del, och med rätta, mot slöseriet och ineffektiviteten i den svenska offentliga sektorn som numera tar nästan precis halva bruttonationalprodukten.

Hittills har världen varit mest upptagen av de mänskliga lidanden som kriget i Ukraina medfört men ju längre kriget fortsätter desto större anledning får vi att fundera på de ekonomiska konsekvenserna. Några saker vet man redan från början, för det första att det kommer att bli dyrt och för det andra att det till stor del kommer att bli länder som Sverige som får betala, dels för att vi skryter med att vi har råd, dels för att vi gillar vår godhet.

Ibland pratar jag i minnet med de människor som jag kände när jag växte upp under 50- och 60-talet. De är borta nu, men jag försöker att förklara för dessa ”gammelsvenskar” (och för mig själv) vad som har hänt med vårt gemensamma land.

Alldeles för sent börjar man, det vill säga jag, se det allmänna mönstret i Sveriges sönderfall. Jag tror att den onda mekanismen över allt varit densamma: en ny härskarklass – politikerna – träder till makten och grips på nittonhundrafemtitalet av ett sedermera tilltagande högmod.

Vad handlade egentligen påskkravallerna om? Muslimer startade upplopp för att de blivit kränkta av att herr Paludan från Danmark avsåg att bränna koraner i ett halvdussin svenska städer. Av raseri brände de religiösa bilar och kastade sten på poliser som försiktigt drog sig tillbaka för att inte provocera de förolämpade muslimerna.

Under påskhelgen har vi sett förfärande scener, då polisen drog sig tillbaka medan pöbeln tog över gatorna i flera svenska städer.

När folk talar om marknadsekonomin eller till och med försöker förmå den att bli effektivare så att överskottet blir ännu större glömmer de ofta ett omistligt element.

Igår repeterade jag nationalekonomins grundkurs om inflation.

Sverige är en nation som verkar vilja fungera som ett imperium. Våra universalistiska ambitioner är obegränsade. Vi ska leda den globala klimatomställningen. Vi ska vara en feministisk och humanitär stormakt. Alla nationer ska rymmas innanför våra gränser.

Som jag till en och annan läsares leda ofta påpekat har det mänskliga samhället en tendens att kräva av sina ledare att de har övermänskliga krafter och att de ska bruka dessa krafter för att göra underverk till sitt folks fromma.

Innan politikerna bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt borde de ha lärt sig några grundläggande saker om de kulturer som skulle bli en del av detta Nya Sverige.

Någon insiktsfull tänkare, en skotte tror jag det var, observerade ungefär att ”folk blir tokiga i grupp men endast återfår förnuftet individuellt, var och en för sig”. Det gör att det utbredda och allmänna samhällsvansinnet blir desto mer iögonenfallande eftersom det tenderar att snabbt bli ett normaltillstånd medan det sunda förnuftets återkomst sker så diskret att betraktaren måste var synnerligen observant för att missa tecknen.

Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”.

Den svenska integrationspolitiken och dess hantlangare i det välfärdsindustriella komplexet, till exempel poliser och socionomer, har alltså förstört stora grupper fina ungdomar och förvisat dem till kriminalitet och prostitution.

Allt oftare talar man om konspiration. Svenska statsmedias sätt att använda ordet påkallar en liten utredning.

I samband med presidentvalet i Frankrike kan det vara intressant att backa bandet 65 år. Detta eftersom jag hittade en artikel i veckotidningen Se (#25/1957), då landets största tidning för bildreportage. Den handlade om det som är ett centralt tema i kampen mellan Macron och Marie Le Pen: invandringen och det muslimska (då sade man ”arabiska”) inflytandet på landet.

Eftersom jag inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet – det svenska politikerväldets stolthet – på länge så kanske du tror att komplexet är nedlagt. Hahaha, säger jag bara.

Här i Sverige rådde bland många länge uppfattningen att Sverige alltid kommer att fortsätta vara Sverige, oavsett hur stor invandringen är. Det var liksom någon slags religiös övertygelse. Ungefär som att någon naturlag garanterade Sveriges fortsatta existens. På samma sätt som solen går upp varje morgon kan man vara säker på att Sverige kommer att finnas kvar när man vaknar.

Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida.

Jag misstänker att de är på gång igen med skadliga projekt som många av dem tycker är så ädla att de inte får avbrytas. För det första ska tyskarna, säger de i alla fall, sluta köpa fossila bränslen från Ryssland för att slippa finansiera Putins krig. Där ryker sextio procent av Tysklands energibehov och det ska gå fort (se bilden).

Turbulensen inom liberalpartiet ger en betraktare myror i huvudet. Det hela går inte att förstå med de normala intellektuella verktyg som vi brukar använda för att tolka politiken, till exempel att det skulle vara något fel på partiledarens personliga utstrålning eller att partikonflikterna skulle ha med synen på sverigedemokraterna att göra.

En Facebookvän ställde en fråga om hur stor försvarsviljan bland det svenska folket kan tänkas vara. Intressant fråga. Spontant tänkte jag att de som är över 50 har en högre försvarsvilja än de yngre, vilket visade sig stämma.