Invånarna i Beirut rasar, vi ser protester och upplopp, mot myndigheternas slapphänta hantering av ett stort lager explosivt aluminiumnitrat som i åratal förvarades i ett hamnmagasin. För några dagar sedan sprängdes förrådet i luften, och det orsakade stor skada, med hundratals döda, tusentals skadade och hemlösa.

Det finns alltid grupper i ett samhälle som vill bevara och utveckla, och grupper som vill omkullkasta och skapa något nytt. Vi ser det i USA med sommarens urartade kravaller. Idag kallar vi de här grupperna höger och vänster, men företeelsen har i skiftande grad förekommit tidigare i historien.

Vår liberala demokrati är ofta ansedd som något gott och eftersträvansvärt. Och i den mån systemet kritiseras så avslutas debatten ofta med meningen: demokrati är trots sina brister är det bästa vi kan åstadkomma, att inget system är helt perfekt osv.

I praktiken så är det så här världen fungerar just nu. Vi är i praktiken inte lika inför lagen längre, vi har inte lika rättigheter. Det samhälle vi skapade för ca 100 år sedan finns inte längre. I praktiken är demokratin och meritokratin avskaffad, och ersatt med ett pöbelvälde. Utvecklingen mot det här stadiet skiljer sig runt om i världen. Sverige ligger långt fram, och det politiska paradigmskiftet syns ganska tydligt.

Snart har alla gått över till den onda sidan, och blivit mekaniserade automater som raljerar slagord i kör. Blott ett fåtal frihetskämpar återstår, vi börjar känna oss väldigt ensamma. Ska alla drabbas av samma röda febersjukdom? Eller kommer några vettiga människor att stanna kvar och bygga vidare på det egentliga samhällsprojektet, som exkluderar dårarna och deras svagsinta följare? Vi som vill leva på riktigt, i verkligheten, utan vuxna barn som skriker i bakgrunden.

Hur kan ett litet enväldigt furstendöme som Lichtenstein vara friare och framgångsrikare än fina och demokratiska Sverige?

Länge har frihetligt sinnade personer kämpat med begreppet liberalism. Ett ord vars betydelse ändrats genom åren, urvattnats eller misstolkats, beroende på hur vi väljer att betrakta saken.

Ett antal stora företag med Unilever och Coca Cola i spetsen kräver censur av sociala medier som Facebook, men även Youtube. De vill inte att deras annonser ska synas i samband med rasistiskt innehåll. Det här tilltaget borde få den vakne mediekonsumenten att börja fundera, ty vem ska egentligen bestämma vad som är rasistiskt innehåll?

Jag satt och bläddrade i Instagram igår. Det flödade förbi en massa bilder, en tallrik med röda melonskivor, en nystädad veranda, blommor, ett par lår och bakom dem utsikt över en sjö. Den sista bilden var lite sned. Kanske är jag patetisk, jag är knappast den förste att få en känsla av ytlighet och meningslöshet. Att man bara är en i mängden som postar generiska bilder, knappast unika eller kreativa, eller ens meningsfulla för en själv.

Men Ryssland då? Hur är det egentligen att leva under Putin? Är det inte tung terror och övervakning? Vad jag hört från hyfsat trovärdiga källor så lämnas vanligt folk i fred. Oligarkerna gör upp i den övre maktsfären, men medelryssen simmar mellan maskorna i nätet, och han förefaller snart vara mer fri än mången europé. Trots diktaturfasonerna.

Jag ser många goda vänner som postar lustiga saker om USA:s president Donald Trump. Det handlar ofta om att Trump är lite korkad eller gör något dumt. Eftersom dessa vänner inte har en blekaste aning om amerikansk politik så får man kanske vara lite överseende.

Inom frihetliga kretsar pratar man ju allt oftare om republik i jämförelse med demokrati. Där republiken inte nödvändigtvis syftar på avskaffandet av kungahuset, utan beskriver ett statsskick med stark grundlag, konstitutionsdomstol och tjänstemannaansvar.

Det finns egentligen två grundläggande sätt att stoppa smittspridning i ett samhälle, och det är antingen genom isolering eller skyddsutrustning.

När man umgås med hyperkänsliga människor så vet man aldrig när någon kommer att bli upprörd eller kränkt. Och när den progressiva drivande gruppen i samhället blir kränkt av allt hela tiden, då följer till slut censur och nedstängningar.

Förhållandet till USA beror mångt och mycket på dagsformen i Washington. Om demokraterna tar makten med alla sina klienter, nysocialister och rättvisekrigare, då kan situationen bli riskabel. I ett sådant läge framstår Ryssland med alla sina fel och brister som en vettigare allierad.

Tänk om de västeuropeiska politikerna var mer som de i Polen eller Ungern? Om det satt monarkister som Janusz Korwin-Mikke i det tyska parlamentet eller i det franska? Är det helt otänkbart?

Därför blir det märkligt när svarta personer (i exempelvis Sverige) startar upplopp inspirerade av de amerikanska kravallerna. I Europa finns det inget slaveri att referera till, inga orättvisor att lyfta upp. Istället har de svenska skattebetalarna gett dessa människor möjligheterna till en ny framtid i ett fredligt land, något som uppenbarligen inte uppskattas. Istället får de svenska medborgarna djup otacksamhet tillbaka, bilbränder, våld och förstörelse.

Har ni tänkt på att under de senaste åren så har det blivit viktigare vilken ton man har, än vad som egentligen sägs? Känslor och tankar värderas allt oftare högre än fakta och statistik. Det är också viktigt vem som säger vad, en medelålders vit man är inte lika intressant som en ung svart kvinna, oavsett budskapet.

Det är totalt förkastligt att en polisman trycker sitt knä mot en misstänkt persons hals tills denne dör. Oavsett om den misstänkte är svart eller vit. Dylikt beteende underminerar statsmaktens förtroende och dess nyttjande av våldsmonopolet. Om vi medborgare börjar misstänka polisen, och inte tror att de kan skydda oss och skipa rättvisa, då kanske vi själva måste ta lagen i egna händer och beväpna oss? Detta är den yttersta konsekvensen av gravt statligt maktmissbruk – revolution.

Den nya klasskampen är den mellan rika globalister, deras godhjärtade följare och den stora fula massan.

Det blir en fullständigt medieexplosion när en av landets kändisar ertappas med en prostituerad. Tangentborden snattrar så det ryker i slott och koja. Alla har en åsikt. Och krav på strängare lagstiftning vädras från politiskt håll.

Coronakrisen är en utmaning för näringslivet. Nedstängda samhällen konsumerar mindre. Företagen och deras anställda drabbas hårdare ju längre krisen pågår. Statens motmedel handlar nästan alltid om att hälla pengar på problemet. Fast först måste ju dessa pengar tas någonstans ifrån. Från dig och mig. Givetvis handlar det om skattepengar.

Tyskarna skjuter hela unionen i sank. Och det har länge förutspåtts att när någon av de stora EU-länderna själva hamnar i en kris, då kommer de att lämna samarbetet därhän, och själva lösa sina problemen efter eget huvud. Allt det man tidigare bestämt, alla beslut, samarbetsavtal, konventioner åker ut med badvattnet. Åtgärderna skulle gälla de andra, men inte dem själva

Sverige skulle förmodligen utgöra ett slags bevis på att skatt inte är priset vi får betalar för ett civiliserat samhälle. Då ökningen i skatt knappast ökat graden av civilisation i vårt land, utan snarare bidragit till att urholka den.

Netflix vill ha så många prenumeranter så möjligt, oljebolagen vill maximera sin oljeproduktion, medan Google vill att du spenderar all din tid på nätet. Det är så här vi inbillar oss att saker och ting fungerar, men för stora vinstgivande företag så finns det givetvis problem utmed vägen. Deras väg till vinst är kanske krokigare än vad vi tror.

Vulgärdebatten som pågår i sociala medier är lite annorlunda. Där handlar det mer om man är en antivaxxer och foliehatt – eller en politiskt korrekt välinformerad person. Det verkar det inte finnas utrymme för att prata om viktiga och oviktiga vaccin, mening och mål, orsak och verkan. Nej, här är man antingen en foliehatt eller klok som en uggla.

Jag har under åtskilliga år – men långa pauser emellan – skrivit på något som till slut blivit en bok. En slags eskapistisk rymdopera och skröna, med ett och annat filosofiskt nedslag, utan att missleda läsaren alltför mycket, och ta fokus från själva äventyret.

Västvärlden nådde sin politiska och demokratiska höjdpunkt runt 1920. Då enades många länder om att införa fri och allmän rösträtt för både män och kvinnor. Tidigare hade enbart personer med en viss förmögenhet eller samhällsstånd haft möjlighet att delta i det politiska livet. 1921 kunde alla myndiga medborgare gå till valurnorna i Sverige.

Många undrar varför dagens arbetare drar åt höger, och överger socialismen och kommunismen. Istället vurmar de för nationalism, regionalism, protektionism och gräsrotskapitalism. Den röda ideologin verkar i allt större uträckning tilltala storstädernas myndighetsanställda, kulturarbetare, lärare etc. Det är småborgarna som är röda, och inte arbetarna.

Min inställning till Ungerns premiärminister är förvisso delad, men jag gillar inte den gängse mediebilden av honom, där han mest beskrivs som en makthungrig diktator. Den bilden är en karikatyr och ordentligt överdriven.