Ny teknik används av många länder för att hålla koll på folket under coronakarantänen.  Mobiltelefoner används för att registrera medborgarna och lokalisera dem. De otaliga övervakningskamerorna har fått nya uppgifter, att identifiera de som bryter mot karantänen. Och statschefer och politiker över hela världen har gett sig själva extraordinära rättigheter, där undantagstillstånden tillåter dem att göra nästan vad de vill, i virussmittans namn.

Nu sitter de flesta Européer hemma och väntar. Regeringar i många länder har infört karantän och restriktioner. Vår frihet har kringskurits rejält. Många EU-medborgare kan enbart lämna hemmet för att köpa mat, mediciner, eller om man har ett samhällskritiskt viktigt arbete.

Det är något märkligt med EU och just gränser, eller hur? Det här är andra gånger på några få år som öppnandet och stängandet av gränserna spelat en avgörande roll. En union som verkar för gränslöshet har inga vapen i kampen mot massmigration och inte heller mot virus.

Redan i januari visste vi ungefär hur cononaviriset / COVID-19 betedde sig, ungefär hur stor dödsrisken var för olika åldersgrupper, samt att många sjuka behövde intensivvård, ibland med respirator.

Det är dags att prata om etnonationalism. Om att sätta det egna folket först. I tider av oro, misär och kaos så föds ofta tanken om att det var bättre förr, när vi kunde lämna dörren olåst, när bilen stod parkerad på uppfarten med rutorna nerdragna, barnen sprang in och ut och lekte.

Att “preppa” var länge den naturliga ordningen, folk hade eget skafferi med rökt, saltat och torkat kött, potatis, olika inlagda produkter, samt ofta egen brunn. Klarade man inte kriser, så var man dömd att gå under, tillsammans med barn och familj. Det är först på senare tid (50-100 år) som vi köper allt utifrån, och livsmedelsaffären är vårt egentliga skafferi.

Vi återupplever den bysantinska eran; himlen förmörkas, pesten härjar, barbarerna står vid gränserna, ledarskapet lever i sin egen värld, och låter meddela att skatterna ska fördubblas, medan kejsaren inviger sin nya gyllene bro.

Sverige var ett av världens rikaste länder redan 1945, med de påföljande rekordåren fram till 1968, vilket resulterade i ännu högre standard. Därefter började det knaka i fogarna med oljekris, varvsnedläggningar, arbetslöshet och högskattesamhällets tillkomst.

Grekerna stänger gränserna mot Turkiet med anledning av den nya migrationskrisen i området. Tusentals nya migranter (mestadels unga ensamma män från Mellanöstern) är på väg mot Europa via Turkiet. Samtidigt som krigen i området upphört, och USA skrivet fredsavtal med Talibanerna i Afghanistan.

Andelen av befolkningen som arbetar inom den offentliga sektorn har ökat över tid. 1970 var det ca 20% och idag är det ca 28%. Under några år på 1980-talet så överskred vi 30%. Och det är ju givetvis en enorm mängd människor som försörjs av skattebetalarnas pengar. Många av dem arbetar emellertid med viktiga saker, de är läkare, vårdpersonal, lärare, poliser och militärer. Andra som arbetar i det byråkratiska maskineriet uppskattas kanske inte lika mycket.

Allt fler söker sig bort från samtidens förvrängda världsbild. Allt fler känner sig inte hemma. Det är framförallt folk utanför systemet, de som noblessen och klienterna parasiterar på, dvs plebejerna. Vanliga människor som arbetar och betalar skatt. De är inte nödvändigtvis intresserade av politik, men de vet när en gräns ska dras, och när de fått nog.

När vi börjar inse att våra tre mest firade ideologier alla drivs av diverse rädslor, och att alla dessa farhågor bör beaktas, då kan vi gå vidare och undersöka åskådningarnas respektive svagheter och misslyckanden.

Våra politiska strömningar består i princip av tre drivkrafter, och de är alla viktiga och värda att beakta. Jag vill på förhand utfärda en varning, det här kan vara en artikel som punkterar en och annan benhård politiskt ståndpunkt, eller åtminstone mjukar upp den. Vill ni behålla era käpphästar, sluta läsa här.

De nordiska kulturerna skulle jag vilja placera i hyllan för de mer säregna. Jag har varit inne på detta tidigare, och pratat om den starka svenska kulturen, med inslag av benhård pliktkänsla, laganda, hårt arbete, enkelhet och asketism. Listan kan säkert göras längre och mer omfattande. Men alla som har spenderat längre tid utomlands – och återvänder – inser hur annorlunda vi är i Norden.

Staten i sin ursprungsform tillhandahöll militär, domstolsväsende samt rikets styre. Aristokratin samlade in skatt från allmogen och lovade försvar i händelse av krig. Med tiden förvandlades staten allt mer till ett slags försäkringsbolag, där merparten av budgeten går till socialt skydd, som arbetslöshetsersättning, föräldrapeng, barnbidrag, socialhjälp etc.

Det hade gått åtta timmar sedan hon delade ett citat av Paulo Coelho på Facebook, och hon hade inte fått en enda like. Citat löd enligt följande:

När jag startade den här bloggen så omfamnade jag fullhjärtat framtidens löften om ny och bättre värld. Och det är ju inte så konstigt, många delar den uppfattningen. Fast med tiden blev tanken om framstegsoptimism och progressivism alltmer befläckad och kritiserad.

Vi är alla vana vid att staten hjälper till när något går snett. När vi blir sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Fast det är inte en självklarhet att staten finns där. Vi inser alltmer att staten inte längre kan lösa alla de här uppgifterna, och att civilsamhället kanske måste hjälpa till.

Jag besökte konsthallen Louisiana utanför Helsingör i Danmark 1991. I baren så noterade jag att ölen var ganska dyr, den kostade lika mycket som i Sverige. Dessutom var den danska kronan högre värderad den den svenska. Det blev en pinsam överraskning.

De tidiga klassiska liberalerna (whigs) på 1600-1700-talet stred framförallt mot enväldet. Dåtidens allenarådande monarkier påminde starkt om socialistiska diktaturer. Näringslivet var starkt reglerat och statsmaktens byråkrati bredde ut sig. Maktens ärftlighet och oförtjänta privilegier bidrog till dekadens, verklighetsfrånvändhet och förfall.

Skattehöjningar är politikernas mirakelmedicin, oavsett om det rör sig om klimathotet eller andra problemområden. Statskassan sväller ständigt, samtidigt som man struntar i grundläggande funktioner, som rättssäkerhet, skola, vård och infrastruktur.

Kommer vi se mer splittring i framtiden, en slags uppdelning av samhället? Där olika intressen baserade på etnisk, kulturell och religiös grund kommer att kräva särlagstiftning, privilegier samt uppdelade bostadsområden och åtskillnad?

Artikelserien om butiksdöden fortsätter. Fram till nu har jag inte nämnt elefanten i rummet, näthandeln. Många tycks vara ense om att ökad handel på internet bidrar till färre fysiska butiker. Låt oss betrakta detta i ett lite större perspektiv.

I flera decennier har handlare klagat på butiksdöden i landets stadskärnor, särskilt i de stora städerna. Det handlar om att mindre butiker inte kan få ihop ekonomin och tvingas att stänga, vilket lämnar allt ödsligare gator och torg efter sig.

Sjukvården i Sverige lider inte bara av överbelastningsproblem, utan även av strukturella problem, som har att göra med planekonomi, socialistiskt tänkande etc. De flesta är nog överens om att det vore bra med lite fler privata influenser inom vården, men man är rädd för kostnader och vad som ska hända ifall man blir allvarligt sjuk etc.

Inom konservatismen brukar man ibland prata om en naturlig ordning, med hänvisning till människans förmåga, hennes förutsättningar, hennes släkt och kultur. I slutänden är det religionen och dess etik som skapar ordning i samhället.

När liberalismen och socialismen sviker så är det många som vänder sig till konservatismen. Att värna gamla ideal, bygden, folket, familjen och sederna känns naturligt och organiskt. Sunt förnuft brukar man ofta prata om i dessa sammanhang, och det är ju något som vi lider stor brist på i dessa tider.

Det skylls förvisso på dåliga, naiva och inkompetenta politiker. Aldrig någonsin har vi haft ett så värdelöst ledarskap. De är så usla att ingen fattar hur de kan ha tilldelats sina uppdrag.

Jag har på flera håll hört folk förringa den senaste tidens bombdåd. Man tar upp exemplet med nattklubben Fontainebleau i Stockholm som sprängdes på 1980-talet. Det hände minsann sånt här förr i tiden också, menar man. Medan andra menar att Sverige är ett av de tryggaste länderna på jorden oavsett bombdåden.

Borgarna har i princip accepterat hela den socialistiska världsbilden, och där står vi nu. Det bidrar ju inte direkt till någon klarhet den dag det blir riksdagsval. Vilka man än väljer så bidrar vi till samma världsbild, även om somliga alternativ givetvis är sju resor värre och accelererar utvecklingen.