Många, de flesta, anser att “samhället”, dvs den offentliga makten ska träda in och hjälpa de svagaste i samhället. Jag tillhör inte längre denna skara, och tror mig kunna visa att alla former av välfärdsstat är likt en sax som klipper banden mellan människor och i slutändan förstör samhället. Hjälp till de som har det svårt borde ske på frivillig basis, på “kristelig eller humanistisk grund”, som det tills helt nyligen hette.