Det klankas en hel del på regeringen just nu beträffande corona, på att långt fler dör i Sverige per capita än i andra länder. På att myndigheterna gick ut med rekommendation om att inte använda munskydd, på att gamla människor får besök av ett tjugotal olika människor via hemtjänsten under en månad, som om man från regeringens och kommunernas sida verkligen ville försäkra sig om att alla skröpliga äldre ska få corona.

Vad som följer är lite spridda tankar kring (klassisk) liberalism, konservatism och deras inbördes relation. Med liberalism avser jag här den ideologi, och än mer den emipiriska världsbild och de modeller av verkligheten som tänkare som David Hume, Adam Smith, James Madison, Alexis de Tocqueville, Friedrich Hayek och också Edmund Burke stod för.

Också en ytlig betraktare kan ha lagt märke till att allt inte står rätt till i den självutnämnda moraliska supermakten Sverige. Till att börja med verkar våra politiker nyligen ha överraskats av det enorma inflödet av utomeuropeiska migranter och av de konsekvenser detta fått för samhället. I skrivandets stund famlar de också efter svar på vad de bör göra åt situationen. Ett närmare studium visar dock att vad den politiska klassen anbelangar är situationen än mycket värre än den verkar och att en stor del av orsakerna till detta står att finna i hur det politiska systemet är konstruerat.

I regeringsformen står det:

Kapitel 1, §1: “All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Kapitel 9, §1: “Riksdagen beslutar om skatter och avgifter till staten samt om statens budget.”

Jag har tidigare argumenterat för familjepolitikens avskaffande och att denna skulle kvittas mot momsens avskaffande, eftersom momsen, som en medvetet dold skatt, är bland de oärligaste skatter vi har. Men kanske är det enklare att försöka se hur skatterna kan sänkas om man istället börjar med att ge sig på inkomstskatterna och arbetsgivaravgifterna. Här kommer därför lite idéer som kanske förefaller extrema idag, men som ur ett historiskt perspektiv är tämligen normala. Jag finner det fascinerande hur mycket man snabbt bör kunna sänka skattetrycket, bara man begränsade det offentligas utgifter till saker som det faktiskt kan utföra.

Många, de flesta, anser att “samhället”, dvs den offentliga makten ska träda in och hjälpa de svagaste i samhället. Jag tillhör inte längre denna skara, och tror mig kunna visa att alla former av välfärdsstat är likt en sax som klipper banden mellan människor och i slutändan förstör samhället. Hjälp till de som har det svårt borde ske på frivillig basis, på “kristelig eller humanistisk grund”, som det tills helt nyligen hette.

580 000 personer står i bostadskö i Stockholm i augusti 2017, ett fullständigt absurt antal. Vad borde antalet vara? Ifall våra politiker inte brydde sig om oss och våra bostäder skulle det vara noll, 0, zéro, nul, nada. Hur många personer står i kö för att få köpa falukorv i Stockholm? Hur många står i kö för att få köpa en bil?

Men när det offentliga organiserar något så blir det köer. Milton Friedman sade att ifall staten tog över Sahara skulle det bli brist på sand inom fem år. Det låter rimligt.

Jag som skriver detta är inte arkitekt, är inte utbildad som snickare eller målare. Jag har sett otaliga hantverkare i arbete på mitt eget hus, men även om jag lyckas reparera och skapa vissa saker själv hävdar jag absolut ingen expertis på området att bygga hus. Vad jag beskriver är dock baserat på fundamentala principer som är lika tillämpliga på husbyggandets område som på t ex skolans område.

Hur vi hamnade vi i ett Sverige med, för det första, till exempel Dan Eliasson som rikspolischef och Transportstyrelsens hemligheter i Serbien, Ryssland, etc? För det andra, hur fick vi en politisk klass som i efterhand inte förstår vad som hänt, och som lök på laxen tillsätter en ny person utan särskilt kunnande, Jonas Bjelfvenstam, som generaldirektör? Och hur kommer det sig att vi har en opposition och en press som inte, likt en flock blodhundar, kastar sig över detta?

En viktig sak till att börja med: När det talas om skolreformer diskuterar man ”barn” som om det gäller något abstrakt. I själva verket är barn levande varelser. En offentlig skolreform tar 10-20 år att förbereda. De tar sedan 10-20 år att utvärdera den. Ofta, oftast faktiskt, går sådana reformer snett, precis som alla andra försök att uppfinna eller förbättra något. Tyvärr gäller detta dessutom för skolreformer, som regel i synnerhet när de främsta experterna är inblandade. ”Experter” får sina doktorsgrader för att de hittar på något nytt, men vad som fungerar och inte fungerar på utbildningsområdet har i princip redan utvisats av 2500 år av praktisk erfarenhet. Och i övrigt gäller på detta område att trial and error ger oerhört mycket snabbare resultat än decennier av forskning.

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat vad jag förstår skulle krävas för att återgå till den gamla skolan och varför jag anser att det vara omöjligt. I min bok Education Unchained (bokus, adlibris) och i en artikel i Kvartal.se diskuteras dels hur god den gamla skolan verkligen var, dels det faktum att dagens skola befinner sig i en självförstärkande dödsspiral som i princip inga reformer kan sätta stopp för.

Skolans problem är ständigt aktuella. En yngre generation är vagt medveten om att den var bättre förr, med vilket tyvärr många, även forskare, verkar mena var innan ungefär 1994. En äldre generation är däremot medveten om att skolan redan mellan 1968 och 1993 var radikalt sämre än den skola vi hade fram till 1968. Hur god denna gamla skolan faktiskt var har jag skrivit om i en artikel i Kvartal.se.

Några tankar kring ett område jag länge tänkt utforska. Kostnaderna och övriga effekter av svensk familjepolitik är väl gömda, och troligen eftersom vi människor är djupt fästa vid traditioner är det idag få, verkar det, som är medvetna om dem. Få är nog också medvetna om att vår familjepolitik i det stora hela inte har instiftats för att hjälpa till med barnpassning, utan för att likt små omskolningsläger se till att det är staten, och inte föräldrarna, som fostrar barn. Syftet är också att försöka se till att män och kvinnor blir ”jämställda” och i det stora hela beter sig identiskt.

Endast något generaliserat saknar människor i Sverige fri vilja och personligt ansvar. Alltså, i Sverige förnekar vi implicit själva existensen av fri vilja och eget ansvar. Inte vår egen vilja förstås, eller viljan hos dem vi känner, men de flesta andras; viljan hos ”dom”, ”många”, ”vissa”, ”flyktingar”, ”pensionärer”, ”föräldrar”, ”muslimer”, ”kvinnor”.

Det står idag i Corren om Linköping som en extremt segregerad kommun, men det bör påpekas att kommunledningen nästan är oskyldig i frågan. Vad kommunen kunde ha gjort (om det ens hade varit möjligt) för att påskynda integration, skulle ha varit att göra det så svårt det går inom lagens råmärken, och helst genom att vara på gränsen till att bryta mot socialtjänstlagen etc, och tolka lagarna så extremt snålt att det i princip skulle vara omöjligt att bo i Linköpings kommun utan att förvärvsarbeta.

Jag är övertygad om att Raymond Aron hade rätt när han 1955 i boken L’Opium des intellectuels karaktäriserade marxismen som just ett opium för de intellektuella, och som en teologi baserad på kristendomen. Proletärerna är då det utvalda folket. Boken hittar man här på engelska och här på franska.

Raymond Aron

Det talas nära nog dagligen i media om raketbeskjutningar, mord, stenkastning mot räddningsfordon, våldtäkter, gänguppgörelser, kvinnor som inte vågar gå ut, mm. Allt detta, det svenska samhällets sönderfall, kostar dessutom stora pengar. Det stod i maj 2016 i Sydsvenska Dagbladet att Malmö snart kommer att tvingas höja kommunalskatten med 6,41 kronor för att få budgeten att gå ihop ifall man vill fortsätta med nuvarande åtaganden.

Jag kanske ska börja med att säga att jag inte ursäktar mordbrand. Att bränna ner en byggnad är ett brott som ger mig mardrömmar; det är sådant man tänker på när man kollar spishällen, öppna spisen, ljusstakar, etc innan man går och lägger sig. Att ens barn skulle kunna tänkas leka med tändstickor oroar också. Men samtidigt anser jag att alla bör förstå att även om handlingen är kriminell så finns det ibland rationella skäl att bränna ner andras hus.

25 år redan. 1991 skulle man ha kunnat tro att världshistoriens mest mordiska ideologi, marxismen, den mest ökända av de olika kommunismernas grundvalar, äntligen gått hädan. Men den lever vidare och har dessutom ynglat av sig i form av zombie-ideologier.

Chris Forsne har på ledarsidorna.se skrivit en skarp analys över en av sakernas bedrövliga tillstånd: Det ligger en vanmakt över Sverige. Folk i gemen känner att de i princip på intet vis kan påverka politiken. Istället lever politiken idag i mycket sitt eget liv, frikopplad från väljarnas inflytande.

I gårdagens Sydsvenska Dagbladet läser man att Malmö snart kommer att tvingas höja kommunalskatten med 6,41 kronor för att få budgeten att gå ihop ifall man vill fortsätta med nuvarande åtaganden. Artikeln illustrerar väl, om än indirekt, mycket som är snett i Sverige, bland annat oetiska, men medvetet införda rösträttsregler vars effekter man idag på allvar märker (eller borde märka) i hur de förstör Sverige. Men dessa regler har tyvärr undergrävt samhället under lång tid, och dagens tafatta och förvirrade reaktioner på problemen i Malmö är ett resultat av detta och mycket annat.

Hur skulle ett liberalt pensionssystem se ut? Om man använder ”liberal” i oförvanskad form och menar den empiriska syn, de modeller av verkligheten, och de etiska övertygelser som t ex David Hume, Adam Smith, Edmund Burke, Gripenstedt, Hayek, Bastiat och Tocqueville hade, så saknar frågan i stort sett mening. Det kan inte finnas ett liberalt pensions-system, även om pensionering också skulle förekomma i ett liberalt system.

Så vad skulle hända ifall staten inte hade något att göra med pensioner, om den inte ens visste något om sådant? Om ”pensionering” och ”pensionsålder” endast eventuellt fanns med i en del anställningskontrakt? Frågorna måste benas ut i flera steg.

Ifall man föreslår att det offentliga ska hålla sig borta från ett område som pensioner eller sjukvård, och helst ska vara helt ovetande om det, sakna data, sakna mekanismer för att samla in data på området*, så möts man i regel av ett vattenfall av invändningar: Fattiga… rika… de med cancer… de som har det svårt… kvinnor…

Det kan här vara bra att backa bandet och titta på hur vi i Sverige hamnade där vi är idag. Gör vi det kan vi lättare se att ifall staten skulle lämna oss ”vind för våg” så skulle detta inte alls leda till att de fattiga kastades ut på soptippen, eller att ”de rika” skulle förtrycka resten.

Det är uppenbart att jag inte är den ende som idag är förfärad över kvalitén på de politiker som idag mer eller mindre bestämmer över oss. Hur tog vi oss hit? Och vad kan vi göra, om något, för att ta oss ur denna situation? Här kommer några observationer från en stressad amatör som, även om han inte är statsvetare till facket, har lagt ner en viss möda på att försöka begripa vad som skett. Som väljare är vi också alla satta att just lägga oss i dessa frågor.

Som en del kanske vet har jag nyligen gett ut en bok om skola och utbildning, Education Unchained – How to Restore Schools and Learning, i USA hos Rowman & Littlefield. Recensioner ska komma både i USA, Storbritannien och i Sverige, men jag tänkte här själv berätta lite grand om den. Boken finns att köpa hos t ex Adlibris och Bokus, men versionen med hårda pärmar har dröjt. Pocketversionen finns dock och visas nedan (klicka för större bild). Där ser ni också några förhandsrecensioner som gör mig smått rörd, bland annat av Johan Norberg.

Välfärdsstaten låter ju som en så bra idé. Istället för att man ska bero av ”de rika” så får man ”rätt” till hjälp när man har det svårt. Att stå med mössan i hand är inte roligt. Problemet med detta resonemang är att det just är våra ömsesidiga beroenden som skapar verkliga band mellan människor. Det finns djupa, medfödda skäl till detta. Biologer kallar det för ”reciprok altruism”, något som t ex Matt Ridley diskuterar i The Origins of Virtue. Du gör mig en tjänst och jag blir då skyldig att göra dig en gentjänst.