Om anställda ska ha samvetsfrihet borde arbetsgivare också få det


Ibland skulle jag önska att svensk journalistik inkluderade att ställa svårare frågor än: “Vad handlar din nya bok om?” när de intervjuar författare eller debattörer. Som den här artikeln. Premissen är ganska enkel. Etikforskaren Susanne Wigorts Yngveson har skrivit en bok om samvetsfrihet. Att döma av artikeln tycks den vilja nyansera diskussionen om samvetsfrihet genom att föreslå att arbetsgivare borde tvingas betala lön till anställda som avstår från arbetsuppgifter, klädregler och annat som de av olika skäl (hon nämner specifikt veganism, religion och olika mer eller mindre uttalade etiska idéer) ogillar. Att döma av artikeln menar hon att ett samhälle som inte tvingar arbetsgivare att betala för anställda med nycker är intolerant.

Frågan som inte ställs, och som inte heller tycks förespegla vare sig intervjuaren eller den intervjuade, är om inte arbetsgivare också borde få ha samvetsfrihet, mer specifikt rätten att slippa betala för sina anställdas religion eller kostpreferenser. Det är inte osannolikt att Leifs kristna bokhandel tycker att det är helt naturligt att tillåta kors men inte hijab medan Leifs muslimska köttbutik hellre väljer en slaktare som föredrar halalslakt. Varför är Leifs anställdas rätt att välja viktigare än Leifs? Särskilt som det är han som betalar notan.

Sedan kan det nog finnas ett värde i att försöka hitta praktiska lösningar på saker. Lite flexibilitet förenklar för det mesta om man vill behålla anställda. Men det är upp till Leif. Finns det barnmorskor som inte kräver undantag för att jobba på Leifs BB så kan man knappast klandra honom för att han väljer mer mångsidiga anställda. Vill man nyansera diskussionen om samvetsfrihet är det det perspektivet som sakna.

Men det kräver förstås att man ser arbetsgivare som människor också. Just det tycks det vara lite si och så med, såväl bland etikforskare som DN-journalister.

 

+ There are no comments

Add yours