Peace, love & …underkastelse


Har man som jag varit politiskt aktiv sedan Noa snickrade på sin ark kan man inte annat än förundras över hur vissa politiska skeenden upprepar sig. Studera den lilla cirkusen runt att Bokmässan nu inte låter någon slags nazister kränga sina särskrivna alster. En ganska stor enighet har uppstått – från vad som ska föreställa ”vänstern” bort till faktiskt goda, kloka och förnuftiga människor om att Nya Tider inte har rätt att framföra sina åsikter i slutet på september i Göteborg.

Fel värdegrund … ja, fel allting … de ska ut. Det ligger helt i linje med det som numera sker så fort några brunklädda personer med koppel ska demonstrera – människor samlas och skanderar ”Inga nazister på våra gator”, ortens klockare lubbar mot närmaste kyrka för att klockorna ska ringa och Dror Feiler kutar iväg för att köpa nya rör till saxofonen så han kan tuta några låtar. Samling vid pumpen.

Jag skulle ha lite, lite större förståelse för detta beteende om det inte var för två saker.

Under det sena 1980-talet och under en stor del av 1990-talet upplevde även jag nazism och rasism i Sverige som ett reellt hot – inte bara på grund av Lasermannen. Det fanns rätt många män runtom i landet som tyckte det var en lämplig fritidssysselsättning att misshandla svartmuskiga människor eller sätta eld på flyktingförläggningar. Och det fanns nazister som rånade banker, beväpnade sig och förberedde sig för raskrig.

Det var år då jag ständigt fick behärska min lust att skalla dessa personer när man mötte dem … ibland lyckades jag i den föresatsen. Men under dessa år … när män av utländsk härkomst periodvis alltid var oroliga för sina kvinnor och barn om de var tvungna att röra sig ute i samhället – under denna period så lade sig ”vänstern” och många kulturarbetare märkligt nog vinn om att ”försöka förstå” de svenska nazisterna.

Det var ett frenetiskt gullande med dem – det var ju så synd om dem … de hade haft en taskig uppväxt … inga farsor … dåliga morsor … men bara nasseglina och skinnskallarna fick en lokal där kunde spela korgboll eller dricka folköl så skulle allt bli bra. Peace, love och väldigt mycket förståelse. Men där fanns också en uppenbar fascination inför styrkan och brutaliteten hos de medvetna nazisterna … för mig var det svårt att inte uppfatta det som en kombination av rädsla och … ja, vad … beundran kanske?

Ett tydligt exempel på detta var Lars Noréns pjäs 7:3 som ursprungligen sattes upp med fångar – som var nazister. Noréns uttalade syfte var att han ville förstå dem … men vilken förståelse som skulle uppnås genom att man på scenen fick se svettiga, muskulösa unga män göra armhävningar och i pauserna däremellan deklamera sina våldsbejakande åsikter förstod jag aldrig.

Något som nog också bidrog till fascinationen hos Norén och andra för den typen av individer var nazisternas totala avståndstagande från de borgerliga dygderna och demokratin – det var blodsmystik och rasideologi och aktiviteter som arbete och handel var något för slavsjälar och människor fångna i en krämarmentalitet.

7:3 skulle vara omöjlig i dag. Inte på grund av att några av skådespelarna rymde och mördade poliser utan på grund av att den svenska nazismen i dag består av spridda skaror som är inte ens kan bära upp en uniform därför att de har för många ryggkotor.

De är ofarliga. Och de är definitivt inget som en svensk kulturarbetare skulle fascineras av – i någon mening. Då kan man samlas och skrika ”Inga nazister på våra gator” … eller stänga dem ute från bokmässan. Men det innebär inte att ”vänstern” och många kulturarbetare ändrat sin grundläggande inställning. För precis samma inställning som vi på 1990-talet kunde se praktiseras mot våldsamma nazister som var ett reellt hot – precis samma inställning kan vi i dag se från ”vänster” och överhet gentemot islamisterna. Det verkar till exempel vara tämligen oproblematiskt att islamistiska uppfattningar ska få spridas på bokmässan.

… och det ligger i linje med att vi ska förstå, hjälpa och gulla med dem som återvänder till Sverige efter att ha mördat i Syrien och Irak … i att vi låter hederskulturen breda ut sig i förorterna … i att ingen sund politisk kraft eller folkrörelse i dag vågar möta och bekämpa jihadism och islamism när dessa rörelser metodiskt bygger ut sina positioner i Sverige.

Vi ser i dag hur den svenska offentligheten och staten beter sig på precis samma undfallande sätt mot unga, våldsamma män som hatar samhället – då hade de uniform och koppel – i dag jalaba och dishdash.

Det som ska oroa oss är dock inte i första hand att våldsamma rörelser uppstår som vill införa diktatur och mörda oliktänkande – på 1990-talet var det nazism – i dag islamism. Sådana rörelser kommer alltid att finnas … det är en social och historisk realitet att den sortens rörelser alltid uppstår. Det vi ska oroa oss för är alla de som inte vågar bekämpa dem.

Foto: Niklas Maupoix

+ There are no comments

Add yours