En sommardag 1984 sitter min stora familj vid en brygga i nordöstra Östergötland. Ovanför oss, döljt bakom skog och sten ligger vårat hus som mina föräldrar köpt några år tidigare. Både min mor och far ångrar nog köpet en aning då väglaget på vintern är näst inpå omöjligt att framföra bilen i, men huset och läget i sig är idylliskt, de enda grannarna som finns är sommarboende.

Själv står jag på bryggan, naken, som så många sommarbarn på den tiden var. Tydligen har jag stått där ett tag och observerat allt som försiggår omkring mig. Något jag fortfarande gör, ingen telefon, inget som distraherar, förutom just all verksamhet omkring mig.

Plötsligt ser min mamma att jag pekar på något eller någon och tar språng i ilfart ut mot vattnet, dock stannar jag inte vid bryggans slut, utan helt plötsligt är sjöns vatten mitt hem. Jag sjunker utan motstånd eller sprattlande mot botten. Min mor reagerar blixtsnabbt utan att säga något till min far eller andra familjemedlemmar som är sysselsatta med en fotboll eller annan aktivitet och springer ut på bryggan och i vattnet. hon hittar mig genast på botten och drar upp mig, inte livlös, inte panikslagen eller gråtandes. Jag var lycklig, och ville tillbaka ner i vattnet genast.

Min mor påminner mig ofta om den händelsen, vi har ofta spekulerat i vad som gav mig infallet att gå ut i sjön. Visst en treåring följer ofta inte logiska mönster och tänker sällan på konsekvenserna av sitt handlande förens det är försent. Det var mest beslutsamheten, att vattnet var det absoluta slutmålet som hon reagerade på. Jag skulle i helt enkelt, som om jag hörde hemma i sjön. Steget från bryggan till botten verkade inte skrämma, utan det var som det skulle vara. Jag är en person som sätter värde i sådant, försöker ge det en mening. Gärna någon övernaturlig och jordnära kraft som drar i mig. Om så var fallet denna gång låter jag vara osagt, dock tror jag att yngre barn befinner sig med ena foten i en parallell värld, precis som människor med ena foten i graven gör. Att de ser och upplever saker, det vi kallar fantasi. Saker vi av nödvändighet, med åldern, förtränger.

Jag har aldrig varit rädd för vattnet, jag fullkomligt älskar det. Speciellt då insjöar eller mindre vattendrag. Min mor såg till att jag lärde mig simma i tidig ålder på grund av vad som hände den dagen, då min far var och är en kruka av otroliga proportioner. Han gillar vatten, men bara om han kan åka skridskor över det.

Bryggan har också betydelse för mig, jag har besökt och fortsätter besöka den då jag är hemma i Sverige. Den har med åren blivit en bro som leder in i det okända, det jag söker allra mest. Kanske för det min mor berättat för mig, planterat ett frö i mitt sinne som ger det mer symbolik än vad det faktiskt har. Men det är en plats för kontemplation och undran. Jag har stirrat på min spegelbild i vattnet flera gånger och väntat på att något eller någon ska uppenbara sig i dess ställe, visa mig tillbaka till det jag som treåring kanske visste. Det jag förlorat men vill hitta igen.

Och om jag är lyckligt lottad nog att kunna välja mitt eget öde skulle jag i dödsögonblicket gärna sänkas ner i sjön från bryggan, en morbid tanke kanske. Men tanken att uppslukas och omfamnas skrämmer mig inte alls. Det ger min tanke frid att i mina sista sekunder av livet kunna döpas i dess brunklara vatten och återbörda min själ till elementet jag hör hemma i, min kropp till landet jag tillhör.