Miljörörelsen besjälar naturen, avindividualiserar mänskligheten


ejaugsburg / Pixabay

Åter i staden efter en härdande och vilsam helg på torpet – jag mår bra av att sitta under eken, läsa konstiga böcker, fälla träd som är något mindre än eken och så … baka.

Jag skulle aldrig komma på tanken att förorda att detta är en tillvaro som är nyttig för andra. Hur skulle jag kunna göra det? Och med vilken rätt, och på grundval av vilken erfarenhet? Det funkar för mig. Det är gott nog så.

Väl hemma så läser jag en märklig text i Camino, ett magasin som ska vara lite mer glassigt miljömedvetet. Där intervjuas en person som i ungdomen drabbades av en kris och därför tillbringade fem år i nästan total ensamhet i skogen framlevande sina dagar på en kost som bestod till 80 procent av havregryn.

Av detta drar personen slutsatsen att skogen har en läkande kraft, den är ”som en farsa fast utan tjatet”. Nu reser han runt i landet och föreläser om detta.

Man blir allt lite kall om tårna när man råkar doppa tårna i miljörörelsens ideologiska underströmmar, och här kan jag känna två av dem bita till.

Dels är det viljan att besjäla naturen, den har vissa egenskaper och de är goda. Nyttiga. ”Läkande”. Jomenvisst. Det inre av Gobiöknen är också natur. Inte fan har den några läkande aspekter.

Dels är det tanken på att det är bra att lida och leva enkelt. Om någon vill tugga i sig en kost som till mer än tre fjärdedelar består av havregryn så får de gärna göra det för min del. De får gärna äta havregryn intill dess att de tränger ut ur deras öron och formaterade av hörselgångsvax likt små havreflarn trillar till marken. Bara de mår bra av det så.

Men varför göra det man tycker om själv till något som alla borde tycka om? Här finns ytterligare en märklig ström i miljörörelsernas tänkande. Samtidigt som man besjälar naturen, varenda förbannad liten maskstungen död stubbe antas ha nobla unika egenskaper, varje blad som någon älg bajsat på antas ha läkande egenskaper … samtidigt så avindividualiserar man mänskligheten. Vi får inte vara unika varelser utan betraktas som en och samma massa med samma behov som ska mättas genom att vi äter ur samma havregrynsfyllda tråg.

På slutet förklarar den porträtterade också för oss att ”…alla chefer borde vara kvinnor”.

Det beror på att den kvinna som blev hans fru har tagit tag i honom och styrt upp hans liv så att han inte tillbringar all tid ute i skogen i sitt pörte.
Denna högst personliga erfarenhet omvandlas till en deklaration om vad som ska styra alla chefstillsättningar. Och reportern ställer inte minsta lilla kritiska fråga till denne Forrest Gump-light.

Varför går jag igång så mycket på ett porträtt i en miljötidning?

Varför inte?

Någonstans måste man dra gränsen. I det offentliga samtalet och i media diskuteras om och om igen huruvida SD har nazistiska rötter. Och visst, inga ämnen ska vara tabu.

Men varför diskuterar vi inte i samma utsträckning miljörörelsens rötter i ren vidskepelse? Det tycker jag är nödvändigt just därför att jag tycker att miljöfrågor är viktiga, alltför viktiga för att problem och svar ska formuleras av motståndare till logik, teknik och frihet.

1 comment

Add yours

+ Leave a Comment