Jag har fått många komplicerade frågor kring mitt hurrande över Donald Trumps vinst i presidentvalet. Den här texten är en summering av det viktigaste i diskussionen, och berör ämnen som hans eventuella kvinnofientlighet, medial manipulation och huruvida det går att stötta honom i egenskap av libertarian. Börjar med att utfärda en triggervarning till de som inte är öppensinnade nog att försöka förstå sin samtid.

Grab ’em by the pussy

Det är ett välkänt faktum att många kvinnor gillar makt, pengar och status, samt att de är sub i sängen. Det är helt enkelt så det går till där ute i den farliga världen. Om ni inte tror mig så fundera en stund över varför alla är så förvirrade över att kvinnor dras till “bad guys” och friendzonar snälla snubbar, att det finns våldtäktsfantasier och -porr, samt ta en titt på vilken typ av brudar som hänger på armen på ovan beskrivna män. Googla sedan Sexual Market Value om ni inte är räddhågsna.

Han skämtar om det. Big deal? Det är inte ett våldtäktsskämt. Varför? “They _let you_ do that.” Om ni tycker detta är obehagligt så kan jag bara beklaga att världen är obehaglig. Det finns dock inget annat rimligt sätt att tolka den här typen av man-to-man banter. Game works. Ett råd till kvinnor som vill komma över det är att lära sig om sin egen psykologi, lämpligen genom att läsa på Red Pill Women-redditen.

Det finns rätt många karaktärsvittnen som hävdar att Trump är en old school gentleman. Han har aldrig haft några problem med något annat rykte förrän han ställer upp i valet, mot den smutsigaste dynastin i modern tid. Dessutom är många anklagelser extremt lika de som Bill Clinton anklagats för hur länge som helst … systerskapet hos Hillary? Mer än obefintligt, enligt ytterligare karaktärsvittnen som blivit utsatta för Bill Clinton och behövt deala med Hillary. Detta är självklart inget som rapporteras om i media, likt många andra grejer. Vilket för mig in på nästa punkt.

Media, politik och offentlighetens institutioner

En viss förförståelse krävs för att hänga med i resonemanget. Om man inte håller med kan man för diskussionens skull anta att följande stämmer och sedan ta ställning och invända i sak.

Först och främst krävs en analys av incitament och bias. Den som kontrollerar (mass)informationsflöden i realtid påverkar fullständigt hur människors uppfattningar och minnen bildas, och den som kontrollerar det skriver även historien. Vissa skulle hävda att det ligger mer makt i den tredje statsmakten (media) än i de andra, och det går i min värld åtminstone inte att ifrågasätta faktumet att media skapar det handlingsutrymme som politikerna har.

Om man inte är särskilt cyniskt lagd (i vilket fall jag förstår att det är svårt att acceptera punkten “Grab ’em by the pussy”) kommer man anta att journalister alltid strävar efter opartiskhet och objektivitet. Det stämmer inte, och har förmodligen aldrig stämt. Även om någon har en ambition att vara någorlunda objektiv kan de aldrig komma ifrån att de har vissa begränsningar i sin förståelse av omvärlden, precis som exakt alla andra människor, som kommer att färga vilka frågor de fokuserar på, hur de rapporterar, vilka vinklingar de kommer välja. Alla har en bias, den kommer från våra idéer om vad som är rätt och fel, utan den kan man knappast säga att vi är människor.

Ytterligare en typ av förförståelse krävs och den handlar om vilken hegemoni som just nu råder och hur den genomsyrar alla aspekter av samhället (och dess alla institutioner). Vi lever i en postmodern, statskapitalistisk, socialdemokratisk värdegrundsepok. Detta sätter ramarna för hur de som kontrollerar informationsflödena tänker.

De har en del föreställningar som är gemensamma oavsett om de skriver för en blå eller röd lokalblaska, för SvD eller för ETC. I deras värdegrund ingår att vissa saker är onda och andra är goda, men det ingår inte nödvändigtvis en rimlig analys av varför något är bra eller dåligt. Ännu mindre handlar värdegrunden om hur saker fungerar. Det viktiga är att alla avger läpparnas bekännelse och sluter upp bakom samma symboliska godhet.

Orsaken till likriktningen är att konsensuskultur är allmänmänskligt, en gruppsykologisk funktion, och dessutom ett verktyg som vissa kan använda för att tillskansa sig makt för att gynna sina intressen (här kommer cynismen in igen). Den rådande konsensuskulturens grund lades när 68-vänstern började ta över skolor, universitet, mediehus och politik. Vill man veta mer om vad 68-vänstern tycker rekommenderar jag Google som verktyg, och titta extra noga på postmodernismens grundvalar.

Postmoderna politiker, pr-människor och journalister (denna grupp går under namnet etablissemanget, om ni missat vad det ordet betyder) har satt ramar för vad som är okej och inte, vi kallar det politisk korrekthet. Innehållet varierar och alla grupper har egna versioner av vad det innebär, alla kulturer har en egen historia, egna tabun och påbud. Förutom den moderna västvärlden som lever i en märklig schism mellan etablissemanget (som skriver historien) och alla normalt funtade människor som skiter högaktningsfullt i deras monokultur.

När någon bryter mot monokulturella PK-regler blir de stämplade som kättare och får svårt att försörja sig, och så upprätthålls rättänkandet i hela den offentliga debatten.

Om statskapitalister, politiker och mediafolk kan berika sig på det rådande systemet kommer de kämpa med näbbar och klor för att bibehålla sin makt, och skita i om de själva bryter mot sina påbud eller gör saker som är tabu, för incitamenten är så extremt starka. Då får vi folk som grinar illa så fort någon ifrågasätter centrala punkter i värdegrunden (Demokrati verkar det vara just nu), för att i nästa stund bli hysteriska och tycka att demokrati är fullkomligt skit pga folk “röstar inte rätt” (detta är bara ett exempel bland många).

När någon hotar maktbalansen blir det krig och i krig är alla grepp tillåtna. Att hota maktbalansen är precis vad Trump har gjort; han har exponerat inkonsekvenser, problem och korruption i vänsterhegemonin. Med resultatet att precis alla blivit fullkomligt triggade att attackera honom gång på gång på gång. Problemet den här gången har varit att han inte lagt sig platt utan använt deras strategi mot dem själva för att belysa exakt hur de fungerar. Det är allt som krävs.

De är för korkade för att förstå att de avslöjar sig, och det verkar inte finnas en ljusning i sikte, lyckligtvis.

Följden blir att de överdriver, ljuger och framstår som fullkomligt hysteriska, och det i en tid när det är extremt enkelt att ta reda på information för egen del. Man kan ljuga och ignorera verkligheten, men det går inte att ljuga kring eller ignorera konsekvenserna av samma beteende, och för alla med ögon att se blir det direkt pinsamt.

Om man däremot, som väldigt många fortfarande gör, bara litar blint på de goda och fina avsikterna som statsmedia o Co supposedly har, och bara kollar på propagandan de pumpar ut, så framstår det hela som världens undergång, som ett stort hot mot allt det goda här i världen. Det är emellertid inte hela sanningen.

Vill man ta reda på vad Trump egentligen säger går det utmärkt att läsa hans valplattform, hans förklaring av sina första 100 dagar in office och titta på hans tal. Är det första gången man gör det med vetskapen av det jag redogör för ovan så är det viktigt att man anstränger sig för att lyssna på det han faktiskt säger och inte det man blivit manipulerad att leta efter. Ta ett djupt andetag och försök föreställa er hur en helt normal amerikan skulle ta emot budskapet om ni över huvudtaget är intresserade av att förstå fenomenet. Om ni inte är intresserade, vänligen avlägsna er från mina trådar och sluta göra anspråk på min tid. Hela poängen här är att förstå vad som händer.

Det tål också att påpekas att USA inte plötsligt har befolkats av hemska fascistnazisthaterz, eller att det är de “arga vita männen” som gett honom valet. Den förklaringen är helt enkelt efterbliven och tar inte samtiden på allvar, så sluta tro på den lögnen. Det är bara Fredrik Reinfeldts självhat som talar.

En nästan för ironisk aspekt i sammanhanget är att utan etablerad media hade Donald Trump aldrig blivit kandidat för GOP. De trodde att de gjorde sig själva en tjänst när de idiotförklarade hans plattform och hans politik och person, men de fattar inte att när de lyfter fram honom som en clown alla ska titta på och skratta åt så kommer folk också följaktligen att ta del av hans budskap.

För att dra en parallell här hemifrån … när Sverigedemokraterna anordnar protester eller sätter upp reklam i tunnelbanan med påståenden som triggar social justice warriors, politiker och media av alla färger, så kommer förmodligen mer än hälften av befolkningen tycka att de som blir triggade är helt dumma i huvudet och lära sig precis exakt vad SDs budskap är. It’s just a fact. Varför tror ni annars att sossarna har svängt 180 grader i fråga efter fråga det senaste året? Främsta exemplet är väl SDs kampanj där de påstod att tiggeriet var organiserat. Det visade sig vara fullt sant och nu håller alla partier med, utom eventuellt kommunisterna som har en särskild förmåga att strunta i verkligheten (hur kan man annars vara kommunist?). Utöver att vanliga människor får ta del av budskapet när SJWs och etablissemanget blir triggade lär de sig självklart också att de senare ljuger så de tror sig själva, och där har vi mediekrisen i ett nötskal. Den som tror att det handlar om en digital omställning lurar sig själv.

I år har vi sett de första effekterna av fri informationsspridning och vad en riktig marknad för information kan åstadkomma demokratiskt. Gillar ni inte vad ni ser gillar ni inte demokrati. Och då är det dags att ni börjar undersöka och öppet redovisa er bias, i den frågan som i alla andra, och slutar låtsas att ni är opartiska.

Jag kan sympatisera med demokratikritik, men förstås av helt andra skäl. Men det är nästa steg i utvecklingen.

Det absolut mest vedervärdiga med svensk MSM den här valrörelsen är den fullkomliga oförmågan att problematisera HRC. Folk påstår rakt ut att det är “oklart” på vilka sätt Hillary är korrupt eller farlig. För alla människor som kan söka efter information på nätet blir det en idiotförklaring.

Hur man pratar med sina barn – när Ivy Leagues måste ställa in all undervisning på grund av demokratiska val

“The left is now falling victim to its own hysteria, first demonizing Trump beyond all reality and now terrified by the image they created.”

Sedan Donald Trump vann har “everyone gets a trophy”-generationen gått bananas i en sällan skådad masshysteri. Helt ärligt talat är det inte deras eget fel, utan deras föräldrars och massmedias fel. Innan valet har världens mest ansedda institutioner för högre utbildning förkunnat att det kanske inte blir undervisning, prov med mera dagen och dagarna efter valet eftersom människor kanske blir för traumatiserade. Människor lever såklart upp till förväntningar, det finns något som kallas självuppfyllande profetia.

Som läsare av denna text nu förstått är de allra flesta alltså inte traumatiserade av verkligheten, utan av att apokalypsen är här då satan går på jorden i köttet. Nästan som att Hitler har reinkarnerats. Om man ska tro MSM och Hillarykampanjen. Återigen är det upp till er att kolla sådana påståenden mot verkligheten bäst ni kan – och det görs lämpligen genom att konsumera information från motstridiga källor och bilda en så rimlig uppfattning som möjligt, eftersom ingen enda källa är pålitlig. Men åter till monstret under sängen.

Det absolut värsta jag har sett är nog att de som skapat monstret under sängen nu uppmanar sina indoktrinerade barn att överföra trauman till sina egna barn. TT, SvD, DN med flera svenska massmedier har en rad artiklar som förklarar hur man ska prata med sina barn om det hemska som har skett. Jag skrev så här i en uppdatering på Facebook:

När MSM förklarar hur man ska prata med sina barn om Trump så är de egentligen inte sugna på att instruera föräldrar i hur man överför inbillade trauman. Egentligen gör de två helt andra saker:

* Reitererar den inställning de har till sina läsare för att försäkra sig om framtida läsare
* Lär sina läsare hur viktigt rättänkande är att lära sina barn.

Man kan garva åt deras imbecilla beteende men det har ju funkat hittills.

Trumps politik och libertarianism

Några triggade personer i en tråd på min Facebook verkar ha missat analysen ovan, men förhoppningsvis har de nu den förförståelse som krävs för att hänga med i följande resonemang:

Politik och demokrati är till skillnad från marknaden alltid ett val mellan två dåliga alternativ. Men om man ser hela världen som en marknad för olika institutionella system blir perspektivet annorlunda.

Frihet för mig innebär självbestämmande, gärna maximalt så, och motsatsen är en World Government och en monokultur av zombiefierade skattebetalare som gillar att styras av idioter – vi kan kalla denna världsregering för förkroppsligande av Internationalen.

Om alla individer kan få vara fullt autonoma (självbestämmande) så är det bra. I annat fall är mina preferenser förutsägbart nog allt som lutar åt det hållet.

Det innebär att en konstitutionalist som är mindre neocon än alternativet, som inte är lika sugen på att bomba fram “demokrati”, är att föredra. Jag är inget fan av federalstaten, så någon som vill banta den är bättre än någon som vill bygga ut den med idiotiska sosserier.

Av det följer inte att jag eller andra libertarianer älskar hela Trumps valplattform.

Om man lägger till att hans ledarskap är en rak höger mot postmodernismens solar plexus, så är det en fantastisk bonus.

Politikens impotens och kulturell cancer

Förhoppningsvis vet många som följer mig att jag anser att politik är ett relativt impotent medel för förändring om man jämför med disruption på marknader. Så varför tjatar jag så mycket om politik helt plötsligt?

Svaret är att trots att både presidentskapet och politiken är impotent och mest symboliskt, så innebär det inte att det är verkningslöst. Med Donald Trumps kritik mot postmodernismen och etablissemanget har vi bevisligen fått se en del maktstrukturer som vi tidigare var delvis omedvetna om.

Vi vet också att otroligt många människor tillhör den religiösa grupp som tror på Demokratin och röstandet som högsta goda. Det är dessa människors preferenser vi behöver uppfylla med ett disruptivt och bättre system än det som existerar idag, och det gör man inte med enkelhet.

För mig är det oklart om Peter Thiels approach eller Bitnation, Liberland eller Liechtensteins är rätt. Men som jag redan förklarat är institutioners utformning på världsmarknaden i ständig konkurrens och om vi som rörelse vill få tillräckligt momentum är det dags att mogna och erkänna att vi har starka motståndare vars knep fungerar. Endast ideologier och system som inlemmat rådande hegemoni i sin kultur har överlevt årtusenden.

Jag skrev hur som helst efter valvakan var över:

Nu börjar nästa PK-cykel. Se till att uppdatera era upplagor av PK-manualen så att ni inte hamnar efter.

Inom några dagar är DT inlemmad, om några veckor är all kaos vänt till normalläget. Men kanske, kanske, har vi bränt postmodernisterna svårt.

Med det vill jag alltså ha sagt att Trump nu blivit en del av etablissemanget. Även om idiotiska svenska politiker grymtar om detta har en rätt oväntat figur uttryckt sig rimligt och lämpligt, nämligen Stefan Löfven. Donald Trump och Stefan Löfven har nu gått in i nästa fas – acceptera läget och ändra strategi. Trump kan inte längre leda kampen mot postmodernismen utan måste av nödvändighet bli mainstream, och det är även upp till oss att göra vårt jobb och inse att han nu är en del av problemet.