Under våren har jag träffat och intervjuat tre kvinnor på olika platser runt om i Sverige. Kvinnorna arbetar på asylboende/HVB-hem för ensamkommande. Deras vittnesmål skildrar det svenska asylsystemet inifrån. I den bästa av världar hade de vågat berätta om sina upplevelser i eget namn men så fungerar inte den svenska debatten. Därför medverkar de anonymt. Eller som en kvinnorna uttryckte saken:

”Jag har min inkomst och min familj att tänka på… min kritik av systemet kommer i värsta fall att avfärdas som förtäckt ‘rasism’. Fast de som säger så förstår inte att de lägger krokben för att skapa ett bättre system som i slutändan skulle gagna alla inblandade. Eller så skiter de i det. Jag vet inte vad som är värst.”