Det inre partiet etablerar att vi alltid varit i krig med högskoleprovet, beklagar värnskattens snara bortgång, och lyckönskar Zlatan till sin nya lägenhet i Norra Tornen.

Det inre partiet fastnar i hovrätten och kuggar på högskoleprovet. Vi förfäras sedan över den oanständige Arpis demografiångest, tills vi söker jorden runt i jakt på bacon på flykt från pest. Till sist avslutar vi med en insikt om chefers oundvikliga inkompetens.

Det inre partiet är tillbaka efter en veckas utlandstjänstgöring och inleder moraliserande kring öl, malaria och Sparta.

Det inre partiet beundrar de grönliberala vågorna som slår över Europa. Vi frågar oss frågor om vem som kan vinna på ett europeiskt val.

Det inre partiet har gått och spotifierat sig och inleder med att fråga varför man bör rösta i EU-valet. Vi betraktar Baudets begynnande berömmelse i hans kritik av västerlandet och hans elitistiska populism, för att sen gräva oss ned i medias (re)aktioner på SD:s och KD:s respektive EU-skandaler.

Det inre partiet träffar rätt i våra profetior och förundras över myglet hos våra politiker. Vidare målar vi alt-right på väggen och gräver i dess symbolik. Sedan rullar Kina ut sina sidentåg över Afrika, ända tills kalkylen inte längre går ihop på grund av införd friluftsskatt för lantisar.

Det inre partiet är tillbaka i förtid och utvärderar det nya politiska initiativet “LSD”. Vi håller oss nästan för skratt när vi granskar effekterna av det högteknologiska och toppsäkra brittiska porrfiltret för att sedan kanske fastna i Facebooks nya nät mot informationskrigare.

Henrik Sundström vill till EU-parlamentet. Varför någon frivilligt skulle “gå in i bestens mage” är en rimlig fråga att ställa sig. Henrik Sundström tror sig veta varför.

Det inre partiet tar en paus i majtågandet och inleder med att reflektera över helgdagens nutida betydelse, samt glömmer en programmerarperson som inte längre är en person. Vidare gräver vi efter guld i en moderat skattereform för att sen förfäras över de stundande skörbjuggspensionärerna.

Our Woman in Venezuela – Annika Hernroth Rothstein – just got deported when trying to return to the country.

Det inre partiet dyrkar påsken med grillvante på, tills vi gör en orgie i tech-dystopier med biologi, autonomi, robo-taxis och geotracking. Vi avslutar med att slå mynt av offerkoftan.

Det inre partiet profeterar vidare i dagens program som går i heligt tecken. Vi börjar med självspäkning i väntan på glassbägaren och undrar om det gömmer sig ett nytt IRA i påskägget.

Efter en oförtjänt paus återvänder det inre partiet med två spaningar kring nya politiker vilket leder oss in på veckans nyspråk. Vidare lyfter vi locket på jantekastrullen och konstaterar att våra smaklökar för olika statusmarkörer varierar kraftigt.

DEKONSTRUKTIV KRITIK med David Eberhard i ett samtal som slutar med sjukvårdens tillstånd frihet.

Det inre partiet introducerar begreppet tabularasister, och funderar på sätt att segregera sig i ett moln. Därefter ser vi den censurerade ondskan i vitögat tills kulturkriget slår ner som en bomb i det idylliska Småland.

Det inre partiet inleder med att mynta ett nytt segment med nymyntade ord och konstaterar att man alltid rånat barn. Internet filtreras också med dissidenta kommentarsfält och vi filosoferar kring framtidens mediakonsumption.

Snart ska EU-parlamentet rösta om det nya copyrightdirektivet. #DEKONSTRUKTIVKRITIK kanske kommer att försvinna från nätet.

Det inre partiet samlas återigen efter helgens kabal och upplyser om din kristna plikt samt säger sanningen om stadens tiggare.

Det inre partiet samlas och firar hundra avsnitt av politiskt geni (men om historieböckerna frågar har vi naturligtvis alltid sänt radio; det fanns ingen riktig början). Detta görs självklart genom att riva av affektiva reaktioner på lågaffektivt bemötande av både lärare och polis.

Annika Hernroth Rothstein är “Vår kvinna i Caracas!”. Annika jobbar som journalist och har spenderat de senaste veckorna i Venezuela för att bevaka den pågående politiska, ekonomiska och humanitära katastrof som är socialismens senaste triumf.

Det inre partiet blir tertiärkränkta av 30-talsosande barnpolitik, roas av de moderna högerfeministernas interna stridigheter, och oroas över den stundande giftaskrisen för akademiska kvinnor.

Malcom Kyeyune lägger ut orden om varför han är så fixerad vid våld. Kanske är det inte en fixering utan en rädsla för vad som händer när våldet blir både grymmare och vanligare?

Det inre partiet inleder med att förfäras över det hårda programmeringsspråk journalister behöver genomlida på Twitter för att sedan rapportera om Europas eventuellt stävjda undergång.

Det inre partiet börjar med att fira att Björklund släpps ut på länge förtjänat grönbete, och förbryllas över att Ygeman istället blivit minister (igen).

Den politiska tänkare som hade störst inflytande på Sverige när Olof Palme föddes var Rudolf Kjellén. Han var inte bara störst i sin tid, han var kanske Sveriges mest inflytelserika statsvetare någonsin.

Det inre partiet sjunger elitismens lov, för så väl de mindre kognitivt bemedlade, som samhällets kognitiva elits skull. Vi skärskådar därefter meritokratins fundament i en befolkning av oskrivna blad, helt utan ansvar.

Det inre partiet bejublar Leviathans ständiga expansion till ständigt minskande marginalnytta, tills vi ägnar oss åt “Zahavisk signalering” och begår ansiktsbrott.

Avsnittet gästas av islamologen Sameh Egyptson och jag intervjuar honom om hans bok ”Holy White Lies”. Den handlar om hur muslimska brödraskapet har infiltrerat svenska politiska partier och vilket inflytande de har haft och fortfarande har. Spoileralert – det börjar med sossarna! Dessvärre slutar det inte där.

Det inre partiet skärskådar filantropernas globala ideologi och Silicon Valleys framväxande transhumanistiska och posthumanistiska drag. Vi ger därefter vårt bidrag till definitionskriget om konservatismen och avslutar om hur den politiska sfärens logik håller på att ta över Sverige.

Det inre partiet börjar året med klassanalys och söker efter arbetare bland vänsterpartiets väljare, men finner istället en klass beroende av statens tutte. Vi hittar därefter vänsterns identitet längst ner i turboindividualismens kaninhål, och avslutar med sänka momsen på säkerhetstjänster för att förbereda oss inför stormen.