Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Lästips (gruppblogg)

Category

Omar Mustafa: Kristna från Mellanöstern är inblandade i moskébränderna

Det var en kraftfullt anklagelse som ordföranden för Islamska Förbundet Omar Mustafa gjorde i en intervju för tidskriften EuroPress Arabica under annandag jul. I intervjun påstår Omar, som har en politisk bakgrund inom Socialdemokraterna, att kristna från Mellanöstern är inblandade i moskébränderna i Sverige. Ännu märkligare är att Omar senare, efter att ha mötts av kritik för sitt påstående, dementerar utsagan. Då emellertid intervjun spelades in och överhördes av fyra personer, står redaktionen för EuroPress Arabica fast vid att det var detta som sades.

Yttrandefrihet är till för att håna staten, inte religioner

Det skrivs mycket om yttrandefrihet efter dåden i Paris, både bra och mindre genomtänkta saker. Till kategorin mindre genomtänkt bör man nog lägga Özz Nûjens senaste alster i Expressen. Han skriver att vi bör skratta åt terrorismen, vilket känns klokt på alla sätt, men sen säger han också att
Det är vår förbannade plikt, skyldighet och rättighet att skämta om allt.
Låt oss testa påståendet. Är det vår plikt och skyldighet att skratta åt offren i Paris? Åt deras familjer? För normalt funtade människor känns det nog inte helt rätt. Är det vår rättighet att göra det? Javisst, men var beredd på att betraktas som idiot.

Kristendom, Islam och Tolerans (Icke-våld)

Jag har aldrig haft problem med religiös fundamentalism och fanatism om den inte leder till våld och tvång mot oliktänkande. Faktum är att jag har svårt att se hur en seriös religiositet inte i någon mening måste gå till fundamenten, grunderna, för sina urkunder och söka sanning och insikt där. Vad betyder sedan fanatism? Betyder det att man tar sin religion på för stort allvar? Betyder det att man inte bör vara religiös offentligt? I så fall så är jag positiv till fundamentalism som inte leder till tvång och våld eller inte, som fallet blev med den svenska frikyrkorörelsen, lade grunden för mycket av den svenska välfärdsstaten. Jag kan till och med tycka att det är intressant att se vissa religioner i det offentliga rummet.

Henrik Arnstad är sinnebilden för bigott kaviarvänster

Det finns skribenter som saknar egna idéer, som följer med opinionen och som tycks sakna moralisk kompass och integritet. Henrik Arnstad är en sådan skribent. Att läsa Arnstad känns ungefär som att läsa en djurgårdssupporter som skriver monomana betraktelser över AIK och allt som är fel med motståndarlaget. Arnstad tillskriver dem alla dåliga egenskaper och anklagar dem ständigt för fulspel. Själv står Arnstads alterego på den goda sidan i en kosmisk kamp mot allt som är orättfärdigt och fel i tillvaron. Arnstad använder taggen ”Jag är muslim” på sig själv för att markera sitt spellag. Själv har han givetvis aldrig fallit på knä som muslim en enda gång under sitt vuxna liv, men det bekymrar honom icke. I Arnstads dikotoma världsbild är nämligen alla som spelar i rätt lag på de förtryckta muslimernas sida.

Mehmet Kaplan: Muhammedkaritaryrer är inte en fråga om yttrandefrihet

Mehmet Kaplan (MP), numera bostadsminister i den Löfvenska regeringen, har uttalat sig om yttrandefriheten och Jyllands-Posten när det begav sig med diverse karikatyrer. Kaplans åsikt var då att karikatyrer på Muhammed inte bör omfattas av samma yttrandefrihet. Kaplan skriver:
”– Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”

Avsnitt 28 – Socialistfaxen

I det första avsnittet av den icke regimkritiska podcasten Socialistfaxen pratar Kristian, Sebastian och David om december juntans förträfflighet, nya lagar, krav på svenska bioundertexter, höjd kommunalskatt, svensk drogpolitiks effektivitet och Svensk Stasi forskning. Vi diskuterar även om fri invandring är förenlig med libertarianism. Mycket nöje och länge leve December överenskommelsens Demokratiska Republik!

Radio Mises 40: Invandring, migration och flyktingpolitik

Nådens år 2015 inleds med ett längre avsnitt om migrationspolitik. Edra ödmjuka podpratare med utländsk härkomst diskriminerar ingen politik utan tycker illa om alla sorter, inte minst den sorten som använder andras pengar till att flytta runt andra människor. Däremot ser de gärna frivilliga goda handlingar mot människor som behöver hjälp. Hur ser libertarianer på invandring rent principiellt? Är det möjligt att tillämpa sådana principer på ett förstatligat samhälle? Slutligen aktuellt om invandring med anledning av nyligen timade händelser i Sverige och Europa, och vilda spekulationer med stöd av historiska paralleller.

16 radikala punkter

1.) Sverige, folket eller riksdagen kan inte ha en vilja. Demokratin kan inte ha en vilja. Endast individer har viljor och att en del individuella viljor vill samma sak betyder inte att de har mer moraliskt rätt än andra som vill något annat.
2.) Majoritetens vilja betyder endast att fler individer delar samma åsikt, inte att åsikten i sig är sund, önskvärd eller allmängiltig. Att många individer råkar dela en åsikt, gör inte heller åsikten bättre än andra åsikter. Den är endast giltig för dem själva och de har inte moraliskt rätt att låta den gå ut över någon annan. Även om majoriteter under historien har varit överens om slaveri och övergrepp mot andra individer (vilket har ägt rum) betyder inte detta att de har haft moraliskt rätt…

Vad vi kan lära oss av Smaug och guldet i Erebor

Ni som har läst JRR Tokiens bok ”The Hobbit” och/eller sett hobbitfilmerna vet att det finns en till synes oändlig mängd guld och ädelstenar i dvärgfästningen Erebor. Stället liknar mest Joakim von Ankas pengabinge, ett veritabelt hav av guldmynt som draken Smaug simmar omkring i. Förutom en spännande historia och intressant dialog innehåller guldet i Erebor också en intressant lektion i penningteori.
Det första jag kom att tänka på när jag såg Erebors skatt var vad som skulle hända om ens hälften av allt guld där skulle sättas i cirkulation. Precis som i nästan all sagor är det metallmyntfot som gäller, det vill säga koppar, silver och guld används som pengar.

Förtjänar de rika att få vara rika?

För ett tag sedan släpptes ett videoklipp med journalisten och aktivisten George Monbiot och komikern och tillika kändisaktivisten Russell Brand i vilket de i korthet hävdar att de rika inte förtjänar sin rikedom, särskilt om de har ärvt den, och att de lider av ett så kallat ”self-attribution fallacy” – som beskrivits av Monbiot. Då de båda är att beskriva som socialister så är deras agenda inte dold. Låt oss dock bryta ner deras konversation. Förtjänar de rika verkligen att få vara rika?

En kritik av förslaget om 100 procents kassakrav

Frågan om bankers nyttjande av s.k. fraktionella reserver – ”bråkdelsreserver” – är en omtvistad vattendelare bland ekonomer av den österrikiska skolan. Den mest bitande kritiken mot bankverksamhet med bråkdelsreserver (hädanefter benämnt FRB, ”fractional reserve banking”) kom från Murray Rothbard med den radikala slutsatsen att denna bäst betraktas som en alltigenom bedräglig och skadlig verksamhet, tillika huvudorsak till inflation och konjunkturcykler i ekonomin. Den moderna Fribanksskolan med George Selgin och Lawrence White i spetsen hävdar emellertid att viljan att reglera bort FRB grundar sig på missförstånd och att det är helt andra krafter som ger upphov till ekonomins cykler. Så vem har rätt och vem har fel, och var pratar dessa respektabla ekonomer förbi varandra?

Till foliehattens försvar

Konspirationsteoretikern är en av de mest bespottade karaktärerna i samhället. Ingenting är så enkelt som att håna honom. Det skrattas alltid när en konspirationsteoretiker sagt någonting. Vill man ha sina kompisars ryggdunkningar är en fyndig kommentar betydligt mer än vad som behövs, vanligtvis räcker det med att bara upprepa vad konspirationsteoretikern sagt.
“Hoho, här är det någon som tror på någonting som verkar galet!”
Det är inte heller nödvändigt att man ska vara insatt i en konspirationsteori eller kunna något för att få såga. Alla kan vara med i denna lek. Men i denna häxjakt har förnuftet gått förlorat. Det är sunt att officiella versioner ifrågasätts. Självständigt tänkande och ifrågasättande är dygder vi borde försvara.

Demokratins död?

Det talas om decemberöverenskommelsen, DÖ, i utländsk media. Den samlade bilden från tidningar som New York Times, BBC och Reuters är att uppgörelsen syftar att cementera en politisk vänster-center koalition i svenskt politik och en fortsatt bred uppgörelse om svensk asylpolitik. I New York Times heter det att Sverige slår fast en överenskommelse för att undvika att röster går till Sverigedemokraterna. Reuters talar om vice-statsminister Åsa Romsoms uttalande att uppgörelsen åsyftar att slå fast konsensus om migrationsfrågor och i BBC:s artikel knyter man dessutom DÖ till antalet asylsökande som Sverige tar emot per år:

Medelvägens motståndare, del 2

Mises riktar I denna skrift svidande kritik mot socialismen och anti-liberalismen. Han förutspådde att ekonomin aldrig kommer fungera under socialism. Genom kommunismens ekonomiska undergång och sönderfall har Mises prognos blivit verklighet. Marx arbetsvärdeteori har visat sig vara felaktig och full av hål. Den har ersatts av den idag allmänt accepterade subjektiva värdeteorin, framtagen av Carl Menger och vidareutvecklad av Mises. I den bedöms värdet av en vara eller tjänst utifrån köparens subjektiva värderingar. Den subjektiva värdeteorin är en förutsättning för att kunna beräkna ett pris. Utan prismekanismen finns inga meningsfulla ekonomiska kalkyler, ingen fungerande marknadsekonomi. I en socialistisk ekonomi famlar man därför i mörkret.

Låt inte skurkarna ta hand om konjunkturen

Varför blir det såhär, frågar värden i tv-soffan.
– För att det är ekonomisk oro, marknaden har tappat förtroendet för marknaden, svarar expertkommentatorn.
– Vad märkligt, hur kommer det sig att alla tappar förtroende för allting exakt samtidigt, undrar den ovanligt intelligenta värden.
– Ibland blir det så, ganska regelbundet faktiskt. Men den ekonomiska trenden pekar uppåt, svarar experten.
Samtalsämnet är vilken lågkonjunktur som helst, till exempel den som är runt hörnet.
Den allmänna förståelsen för lågkonjunkturen ser ungefär ut såhär: giriga ekonomiska aktörer blir tagna på sängen, och tappar synkroniserat förtroendet för allting — i hysteri försöker de rädda sina tillgångar — och ingen kan egentligen svara på varför.

Vilka väljare representerar de borgerliga riksdagsledamöterna?

En sammanfattning av det politiska läget. Den parlamentariska demokrati vi har i Sverige bygger på och förutsätter en tydlig och stark opposition. Under 1900-talet möjliggjordes den parlamentariska oppositionen av en vänster- och högerindelning som man ärvt från den franska revolutionen. Redan under den kulturradikala perioden under 60- och 70-talen minskade emellertid gapet mellan oppositionspartierna och grunden lades för den konsensus vi idag ser om mångkultur, integration och flyktingpolitik.

Berättelser om titaner och hobbitar

Ayn Rand var huvudsakligen en romanförfattare. Många människor konverterade till liberalism (i alla fall i någon form) efter att ha personligen upplevt hennes obestridliga karisma och magnetiska personlighet, men betydelsen av hennes romaner, speciellt Och Världen skälvde,[2] kan knappast förbises.
Faktum är att det är endast genom att ha läst hennes beskrivande berättelse som många framtida libertarianer – bland dem Walter Block [3] – en gång för alla förkastade socialismen och dess ofrånkomligen påtvingade, fysiska och mentala, bojor. Således var det en berättelse – en roman, eller om du vill, en saga – som lyckades forma och sätta läsarens uppfattning om sådana abstrakta frågor som frihet, statsdyrkan och egalitism i sitt sammanhang. En annan romanförfattare som också lyckades att få en exceptionellt stor läskrets och många beundrare var John Ronald Reuel Tolkien, författaren av den globala storsäljaren Sagan om Ringen.[4] Även om Tolkiens sätt att skriva på var mycket mindre påträngande än Rands – han tvingade aldrig på sina läsare någon särskild tolkning av sin bok, och han ogillade öppet avsiktliga allegorier – förnekade han aldrig att hans arbete handlade om något mer än alver eller dvärgar, eller att den behandlade vissa idéer.

En man på jorden

Din tid kan tyckas svunnen, karl,
men den skall komma åter.
Lyss till hymn som när ditt bröst.
Lyss till frihets saga.
Hör ditt kall och lyft din näve,
fyll din röst med jubel.
Din tid skall komma åter.
Din tid att lyfta dina kära,
att nå de grenar som bär frukt.
Att skydda de som är dig nära,
att aldrig bruka tukt.
Att stark gå fram och visa vägen,
att stilla lära, lyssna.
Att älska som att du ska dö,
att hålla om, att vyssja.
Att se naturen i sin storhet,
att låta den ge tröst.
Att inte tro på några herrar,
att förvägra dem din röst.
Din tid är inte svunnen, karl.
Din tid är redan här.
Men bara om du vaknar upp.
Men bara om du hör.
Ty i ditt sinne finns en stillhet,
en vetskap, något viktigt
Som har fått nog av dessa ord;
att tvång är gott och riktigt.
Du anar det du har förlorat;
att ansvaret för din värld,
inte längre är i dina händer,
den är långt från hemmets härd.
Sök upp en vän och skaka hand,
skratta, fatta mod.
Sträck på ryggen, börja tro,
att tiden snart är kommen.
Förkasta det din skolgång sade,
att du är endast en,
att du behöver staten.
Som en i mängden kan du treva.
Som en man på jorden kan du leva.

Din röst spelar roll

Det blev inget nyval. Demokrati betyder numera förmåga att göra uppgörelser över blockgränser, att förhandla fram att det förlorade blockets budget får gälla ett år till och att man inte röstar på sitt eget budgetalternativ utan lägger ner sin röst. Man kan tala om ekonomiska recessioner och man kan tala om politiska dito. Befinner sig inte regeringen Löfven i en maktpolitisk sådan? Att regera ett helt år med motståndarlagets budget kan ju inte kännas något vidare. Kommer han att kunna infria sina vallöften? Och vad håller hans statsråd på med? Vi har en bostadsminister, Mehmet Kaplan, som åker till Turkiet och uttalar sig om svensk utrikespolitik och lägger in en åsikt om Mellanösternkonflikten där han talar om att tvinga en annan stats regering till förhandling med en annan stat. Är det statsmannamässigt?

Tankar om demokratin

Så här efter konstaterandet att det inte blir något nyval nästa år, utan en partiöverskridande överenskommelse istället, så får vi tillfälle att begrunda demokratin som det maktspel det är. Denna artikel är en kort utläggning av några tankar om det demokratiska systemet.

Julen, det goda och det onda

Julen. Högtiden då vi firar omtanke, medmänsklighet och generositet — mänsklighetens bästa sida. Men också tiden då vi påminner oss om hur staten utan samvetsbetänkligheter kan tvinga en ung familj med en höggravid förstföderska att resa tvärs över land och rike bara för att kunna registrera dem som skattskyldiga i Skatteverkets databas.

SAURON:s öga

I jultider passar det att skriva lite om Tolkien, en författare som jag älskat sedan min ungdom. I denna artikel kommer jag emellertid att särskilt fästa vikten vid några av de filosofiska aspekterna av Tolkiens böcker och tolka dem utifrån några av de brev där han förklarar dem för sin läsekrets.

Radio Mises 39: Somligt var sämre förr

Årets avslutande episod går i julens, tacksamhetens och miraklernas tecken. Tänk att inte längre behöva dö i barnsäng, slippa äta bara kornmjölsgröt, kunna köpa en banan från andra sidan planeten för en krona, dagligen få vakna upp i en varm säng, kunna läsa information från hela världen i en manick man bär i fickan. Profit och medmäsklighet i harmoni har åstadkommit ett ofattbart välståndsmirakel. Edra ödmjuka podtjänare gör också etymologiska utsvävningar i nationens intresse. Och avslutar traditionsenligt politiskt inkorrekt.

Statens kroniska incitamentproblem

Det har tidigare skrivits om incitament och varför de är viktiga. Låt oss i denna artikel kort redogöra incitamenten i statlig verksamhet. Förutsättningarna för en fungerande verksamhet är incitamenten, det vill säga anledningarna för den att göra sitt jobb bra. I fallet med privata företag är incitamentet den vinst som de erhåller genom att tjäna sina kunder på det bästa och mest effektiva sättet möjligast. Detta incitament saknas i statlig verksamhet i vilken myndigheter, och till viss del även statligt ägda bolag, får pengar från skatteintäkter baserade på behovet som politikerna ser.

Libertarianism som radikal ideologi

Det som gör höger-vänster-skalan så effektiv är att den på ett effektivt sätt smalnar av den politiska debatten och etablerar falska alternativ. Argumentet för skillnaderna mellan höger och vänster är i det närmaste lika löjligt att hävda att enäggstvillingar inte är lika varandra för att de inte är siamesiska tvillingar. För faktum är att både vänster- och höger-etatism handlar om kollektivism; varför skulle det vara en principiell skillnad mellan att diskutera kollektiven klass (vänster) och nationen eller folket (höger)? Den svenska politiska scenen gör tydligt att ”vänster vs. höger” på den politiska skalan inte spelar någon större roll; skillnaden mellan moderater och socialdemokrater är negligerbar – om man inte anser att spektrumet mellan Jonas Sjöstedt/Gudrun Schyman/Gustav Fridolin (vänster) och Annie Lööf/Göran Hägglund/Jimmie Åkesson (höger) på något sätt inkluderar samtliga möjliga åsikter.

Till patriarkatets försvar

”Who run the world?” frågar Beyoncé i en av sina hitlåtar, innan hon otvetydigt svarar: ”Girls”. Det får dig att tänka efter, eller hur? Hur skulle världen se ut om detta faktiskt stämde? Om civilisationen lämnades i kvinnors händer, skulle vi då leva i en utopi utan våld, våldtäkter och urinnedstänkta toalettsäten? Eller skulle vi, vilket den akademiska feministen Camille Paglia en gång elakt påstod, fortfarande leva i gräshyddor?
Det är ett intressant tankeexperiment, och ett som många feminister har sysslat med i flera årtionden. Tänk om männen uppfann patriarkatet för att de var avundsjuka på de otroliga samhällen som kvinnor hade skapat? Tänk om ett kvinnligt styrt samhälle inte de facto spårade ur i gnäll och bråk?

Självklart är jag nationalist

Självklart är jag nationalist. Jag har alltid tyckt att nationalismen är det mest naturliga svaret på likriktning och konformism. Nationalism betyder för mig att man tolererar och accepterar att individer i olika kulturer och sammanhang lämnas i fred att vara sig själva om de vill vara sig själva.

Veckan som förgick: Vecka 51

Sista veckan före julhelgen 2014 har gått till historien. Veckans stora övergripande tema är något så färgglatt som rasism. Vi har fått lära oss att rasismen finns överallt, nu även på ishockeypuckar. Men fotbollar och basketbollar då? Mises.se reder ut begreppen. Vad händer när pengarna tar slut? Ingen fara, även här reder vi ut begreppen. Mitt under pågående tortyrskandal i USA delar presidentens fru med sig av en minst lika hemsk historia om då hon utsattes för rasism när någon bad henne om hjälp. Rasismen är som sagt överallt. Vi talar även om pornografi, den könsneutrale tomthen, Hollywood och det militärindustriella komplexet. Mycket nöje!

Nationsdebatten öppnas upp

Det har blivit mycket kultur på senaste, särskilt för något som är ett institut som ägnar sig åt libertarianska ideer och österrikisk ekonomi. Problemet som sådant är att i ett land så fullständigt dränkt i politisk ideologi som Sverige så blir det lätt så. Kanske vore ett land som Sverige ett ypperligt tillfälle att undersöka de kulturella förutsättningarna för ett fritt samhälle – om inte annat för att vi är så långt därifrån då vi marinerats i socialpolitisk statsideologi så länge. Fördelen är naturligtvis att vi ges en närmast obegränsad mängd aktuella händelser där vi kan exemplifiera såväl hur ofriheten ter sig i ett överpolitiserat samhälle, som att visa på den ekonomiska inkompetens som tycks vara totalt rotad i den samhälleliga diskursen, oavsett vem som har ordet.

Att hata tyskarna

En svulstig text av neocon-journalisten Ralph Peters i New York Post mot tyskarna som fortsatta beundrare av Tredje riket, som vi aldrig borde förlåta och vars produkter vi aldrig borde köpa, förser oss med två läxor. Ett, det neokonservativa hatet mot tyskar, liksom deras avsmak för vita från sydstaterna (samma ledarsektion innehöll fördömanden av de som har en positiv syn på konfederationens flagga), är både tvångsmässigt och överskuggande. Två, deras hat kan till och med vara viktigare för att förstå de neokonservativas uppförande än deras återstående kopplingar till Lev Trotskij eller Leo Strauss. Till skillnad från Trotskij, men likt Hitler, bygger neokonservativa sin världsåskådning och relaterade policys på dem som de hatar. Och de som neokonservativa tycks hata mest är tyskar och sydstatare — och inte endast nazisterna eller Ku Klux Klan. Även om de neokonservativa går i taket över islamister och palestinier, räknas dessa grupper som de politiska fienderna till den sionistiska saken. Till skillnad från vita sydstatare som värdesätter sitt kulturarv eller tyskar som vägrar förakta sig själva, är palestinier inte människor som de neokonservativa öser ut hat över för nöjes skull.