Baudrillards obehagliga insikt
Peter Nobel vill att organiserad rasism ska förbjudas i Sverige. Det är ungefär lika möjligt som att förbjuda människor att andas inser jag efter att ha städat bland boktravarna på torpet i helgen. Alltid hittar man något som gör att man förundras över att ha det i sin ägo, eller något som man glömt bort helt … som när jag finner Baudrillards ”Tranparency of Evil” mellan två deckare av Robert B. Parker.
Jag minns hur jag läste den för 20 år sedan med stigande motvilja för varje sida och resonemang, men nu när jag börjar bläddra i den så fångas jag av ett pärlband av kloka och på något sätt listiga formuleringar som:
”Teorin är bara ett försök att gillra en fälla i den naiva förhoppningen att verkligheten ska fastna i den”.
Och resonemangen känns så förnuftiga att jag sätter mig ner och börjar läsa ordentligt och i bakhuvudet gnager frågorna … är det jag som förändrats? Och om jag gjort det – har jag blivit dummare eller klokare? Eller är det så att Baudrillard redan då såg sådant tydligt som för mig inte är uppenbart förrän i dag?
Hans text om vår lust att förbjuda eller på andra sätt tysta för oss misshagliga åsikter är i dagarna speciellt intressant. Baudrillard säger att vi aldrig kan önska bort Ondskan eller lagstifta den ut i någon annan dimension där vi inte märker av den.
Och han har ju rätt, så länge det finns outgrundligt goda människor, som till exempel jag, så kommer det också att finnas outgrundligt onda. Det ena är inte möjligt att tänka sig utan det andra. Det ena kan inte definieras utan det andra, inte bli förstått.
Om vi förbjuder framförandet av en åsikt så tar den sig bara ett annat uttryck, en annan form. Vi kan hålla på och stifta lagar och regler mot det som vi uppfattar som barbariska ståndpunkter, men det innebär bara att till slut så kommer bärarna av dessa ståndpunkter vara så trängda att de organiserar sig i en av nykterhetsrörelsens syföreningar i Säffle och sitter och smida ränker där. Så då får vi väl förbjuda den verksamheten också? Eller? Men då tar det sig bara ett annat uttryck …
Det finns inget som hjälper. Ondskan kommer alltid att finnas där. Alltid. Det är inget vi trollar bort med några schamanistiska demonstrationer. Det är det som är Baudrillards obehagliga insikt. I ett samhälle som ständigt förändrar sig uppstår alltid motsättningar och alla kommer inte att hävda sin rätt på ett vänligt men bestämt sätt utan vara just … ondskefulla.
Det finns inga enkla lösningar. Det finns bara en sak att göra – att försöka föra det upplysta och förnuftiga samtalet, om och om igen … samtalet där det visar sig vad som är rätt och fel och vad som är gott och ont.
Om det inte är så att Ondskan tar sig sådana former som IS – då hjälper bara det brutala våldet.
Det är här Baudrillard blir riktigt intressant. Han pekar på hur västerlandet tenderar att vilja förbjuda misshagliga åsikter samtidigt som man strävar efter att försöka ”förstå” Ondskan när den tar till vapen. Då bir man plötsligt valhänt och ägnar sig åt att filosofera och diskutera.
… och jag inser att det inte är jag som blivit dummare. Det var helt enkelt så att Baudrillard var klokare redan då och såg vad som var på väg att växa fram.
Tack Boris!
For making a crack in the solid warm-Mid-summer-blue-sky-the-world-is-whole-bubble and delirium this country clutches to with so much effort.
Now maybe a few will take their chances and peek through to get a glimpse of reality.
And it ain’t pretty … but of course they know that and instead choose to keep looking the other way … until it’s at the door. Ignoring it will help no more.
Vi återpublicerar här med tillstånd en kommentar som skrevs av Eli Göndör på Facebook:
Jag har nedan precis lagt upp en utmärkt intressant text av Boris Benulic. Ju mer jag läser den ju mer tydliggör den västvärldens inkonsekventa hållning i förhållande till just ondskan.
Boris skriver: “Det är här Baudrillard blir riktigt intressant. Han pekar på hur västerlandet tenderar att vilja förbjuda misshagliga åsikter samtidigt som man strävar efter att försöka ”förstå” Ondskan när den tar till vapen. Då blir man plötsligt valhänt och ägnar sig åt att filosofera och diskutera.”
Det finns alltså en gräns där brutaliteten och ondskan blir så omfattande och skrämmande så att eventuella förbud och restriktioner mot en viss typ av åsikter byts ut mot en ambition att förstå och någon form av slapp eller falsk inställsamhet. Där ondskan bäst skulle hanteras med ett kokt styrk blir istället försök till att förstå ett slags förklädd välvilja vars syfte är att dölja exempelvis rädslan för galenskapen. Men så länge det inte är mer än misshagliga åsikter, som egentligen inte gör någon större skada annat än att någon kan reta sig på dem, ställer sig gärna alla möjliga “förståsigpåare” på kö för att lagstifta bort de störande åsikterna.
Vänstern har genom historien varit experter på just detta. Det har gullats med massmördande diktaturer medan skarp kritik har riktats mot demokratier som följts av förslag om olika sanktioner. Det skruvade argumentet till stöd för ett sådant förhållningssätt har varit att man kan förvänta sig mer av en demokrati. De som upplevs vara kapabla till att föra ett vettigt resonemang ska således bemötas med hård kritik medan de som verkar ha tappat vettet ska förstås. Det är som om uppfattningen är att ju brutalare och vansinnigare beteendet är ju mindre ansvar kan utkrävas. Konsekvensen blir ju naturligtvis att den genuint brutala ondskan lönar sig för den som vill ägna sig åt den, eftersom utövaren framstår som helt oförmögen till att ta ansvar för sina handlingar. En sådan människosyn riskerar att i förlängning leda till rader av problem.