Det hävdas ofta att den snabbt växande strömmen av bidragsinvandrare som försöker ta sig till norra Europa (främst Tyskland och Sverige) ”flyr för sina liv” och att det därför vore småaktigt eller ”hjärtlöst” att påpeka kostnaderna för skattebetalarna för detta, och att det skulle vara skäl att öppna för obegränsad bidragsinvandring. Det är dock felaktigt. Det var nog förvisso fråga om att fly för livet när de tog sig ur Syrien till Turkiet.

Som läsarna nog förstår är Vänsterpartiet det riksdagsparti som står längst ifrån mig politiskt. Inte bara är jag oenig med dem i fler (nästan alla) frågor än något annat riksdagsparti, utan de är oftast det som jag är mest oenig med. Med det senaste syftar jag exempelvis på att även om det finns många andra partier, främst då Miljöpartiet och Socialdemokraterna, som vill höja skatterna så vill Vänsterpartiet höja dem mer än andra.

Att läsa Aftonbladets ledarsida är alltid lite av en tragikomisk upplevelse, där det komiska i dess absurditet förstörs av det tragiska i insikten att det faktiskt finns folk som tror på det som skrivs och förmodligen vissa som låter sig påverkas av det.
Eva Franchells ledartext där Malmö, av alla kommuner, framhålls som en ekonomisk förebild sticker nog dock ut i dess absurditet.

Nu när SD får rekordhöga siffror i stort sett alla opinionsmätningar (och t.o.m blir största parti i en mätning) och när problemen från rekordhögt mottagande av bidragsförsörjda asylinvandrare blir allt större, så blir invandringsfrågan allt ”hetare”. Det är kanske därför dags att klargöra vad principerna för en liberal invandringspolitik är. Vissa liberaler, särskilt då de kring tankesmedjan Migro (de mest kända av vilka är Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt) tycks tro att liberal invandringspolitik är detsamma som miljöpartistisk, dvs invandringen bör maximeras oavsett i vilken form den kommer.

Det finns förvisso flera andra skäl till de skenande bostadspriserna och den orsaksrelaterade alltför höga skuldsättningen hos svenska hushåll, som alltför lågt bostadsbyggande i relation till den allt högre folkökningen (pådriven främst av bidragsfinansierad invandring), den skattereform alliansregeringen genomförde där bostäder nästan enbart beskattas vid försäljningar (med effekt på utbudet av bostäder och därmed också priserna som borde vara uppenbart för alla ekonomiskt bildade) och skattesubventioneringen av bostadslån.

Helt plötsligt igår noterade jag hur bolaget för kollektivtrafik i Stockholm, SL, började utgöra en stor del av mitt twitterflöde. Då jag själv inte bor i Stockholm, och således ytterst sällan (det var, om jag inte minns fel, faktiskt ungefär 8 år sen senaste gången) utnyttjar dess tjänster fann jag det lite konstigt. Tydligen berodde det på att Sverigedemokraterna i en (1) tunnelbanestation, hade en annons där de för utländska turister ”bad om ursäkt” för förekomsten av romska tiggare från länder som Rumänien och Bulgarien i Sverige.

Som de flesta nog noterat är det så kallad pridevecka i Stockholm nu. Har inga starka känslor för det, varken för eller emot. Jag är heterosexuell, men är helt för att de ska få lika rättigheter, och också emot all form av förtryck och sämre behandling på basis av deras sexuella läggning. Lyckligtvis har lika rättigheter redan uppnåtts i Sverige. Frågan är då vad det manifesteras emot?

Under senare tid har många, bland annat då den miljöpartistiska TV-kanalen SVT, propagerat för en särskild extraskatt på kött och andra tvångsåtgärder för att minska köttkonsumtionen, eftersom det sägs vara en ”klimatbov”. Men varför skulle det vara det?

Inom kort kommer Niklas Lindgren, också känd som ”Hagamannen” (ett namn som kommer från att hans första våldtäkter och våldtäktsförsök skedde i Umeåstadsdelen Haga, där han då bodde. Hans två värsta överfall skedde dock i Universitetsområdet och Centrumområdet i Umeå), att släppas fri från det ”14-åriga” fängelsestraff han dömdes till 2006.

Inbördeskriget i Syrien, resultatet av den av svenska vänsterjournalister till att börja med hyllade ”arabiska vår” som, förutom möjligen i dess ursprungsland Tunisien, endast lett till elände, visar inga tecken på att ta slut. Landet är nu delat i fyra delar…

Det rödgrönrosa styret i Stockholm gav oss en bra bild av hur moraliskt depraverad och förvirrad den moderna vänstern är genom att ge förtur till hemvändande jihadister till jobb och bostäder.

Just när du trodde att svensk borgerlighet, eller den sorgliga ursäkt till borgerlighet vi har i Sverige, hade sjunkit så lågt den kunde sjunka, beslutade de sig alltså i lördags för att sjunka ännu lägre genom att göra om sig till stödparti(er) för vänsterpolitik.

SD gjorde alltså det val jag hoppades de skulle göra och röstade för alliansens budget. Det innebär tyvärr inte att vi slipper alla de skattehöjningar regeringen föreslog, då även alliansen tyvärr är för höjd alkohol- och tobaksskatt och begränsad (och senare helt slopad) avdragsrätt för privat pensionssparande.
Men vi slipper höjda arbetsgivaravgifter för yngre (under 26) och äldre (över 65), miljöskattehöjningar och olika former av marginalskattehöjningar för höginkomsttagare. Att den föreslagna pensionärsskattesänkningen inte blir av är iofs tråkigt för de pensionärer som blir utan men bra för samhällsekonomin då den utformades på ett så irrationellt sätt att det höjde marginalskatten på pensioner. Vi slipper också de utgiftshöjningar som de uteblivna skattehöjningarna var tänkta att finansiera.

Vad är islamofobi egentligen? ”Fobi” brukar definieras som överdriven rädsla för något, så ”islamofobi” blir då överdriven rädsla för islam. Det är säkert något som många har, personer som exempelvis tror att alla muslimer är farliga. Problemet är att idag när ordet ”islamofobi” används så används det även för att beskriva saklig kritik av religionen Islam. Sådan saklig kritik anses fullt acceptabelt och bra när det gäller kristendom men anses bigott när det tillämpas på Islam, trots att som jag kommer förklara nedan, kritik är mer berättigad för Islam än för kristendom.

Efter det stora demokratiska segervalet 2008, då Obama blev vald till president samtidigt som demokraterna vann majoritet i representanthuset och 60 av 100 platser i senaten så deklarerade republikanska ledare att de skulle använda alla tillgängliga lagliga metoder för att förhindra Obama från att implementera sin agenda.

By stefankarlsson Efter det stora demokratiska segervalet 2008, då Obama blev vald till president samtidigt som demokraterna vann majoritet i representanthuset och 60 av 100 platser i senaten så deklarerade republikanska ledare att de skulle använda alla tillgängliga lagliga metoder för att förhindra Obama från att implementera sin agenda. Med både Vita huset och kongressen i demokraternas händer kunde de inte förhindra att exempelvis sjukvårdsreformen Obamacare antogs men man organiserade kampanjer mot förslagen och drog Obamacare inför domstol. Och den energi som dessa kampanjer skapade bidrog till den republikanska valsegern 2010 då man fick majoritet i representanthuset och reducerade den demokratiska majoriteten i senaten.
Sedan dess har man konsekvent använt sin kontroll över representanthuset för att förhindra Obama från att genomföra någon mer socialisering av ekonomin och till och med lyckats pressa Obama till att acceptera vissa utgiftsminskningar.

Riksbanken har alltså valt att föra Sverige till det tillstånd som muslimer av religiösa skäl och extrema miljöpartister av ideologiska skäl önskar se-ett räntefritt samhälle (åtminstone för kortsiktiga riskfria lån). Riksbanken är varken muslimer eller miljöpartister utan de motiveras av ekonomisk ideologisk dogm av halv-religiös karaktär som är känd som inflationsmålet.

Terrorstaten Islamiska Staten (IS), som tidigare kallade sig Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) alternativt Islamiska Staten i Irak och Levanten (ISIL) men som nu skippat den geografiska preciseringen då man numera gör anspråk på att få styra hela den muslimska världen, med vilket man även avser ickemuslimska länder som tidigare varit muslimska, som Spanien, Portugal och Israel, har haft oväntat stora militära framgångar i inbördeskrigen i Syrien och Irak.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski hade en riktigt usel söndagskrönika i dag som fångar mycket av vad som är fel med Israeldebatten.

Med tanke på det fokus som varit kring Mellanöstern nyligen, både konflikten mellan Hamas och Israel och den ultraislamistiska Islamiska Statens framfart i Syrien och Irak, tänkte jag att det vore på sin plats att beskriva de olika aktörernas natur genom att rangordna dem utifrån hur bra, dåliga eller onda de är, där 1 är bäst och 6 är sämst:

Jag har sagt/skrivit det många gånger förut, men det behöver upprepas igen: Folkpartiet är tvärtemot vad de själva påstår inte ett liberalt parti.

Den senaste tiden har det blivit allt mer ”inne” att förakta folk på basis av deras hudfärg, kön och sexuella läggning. Det handlar dock inte om de traditionella grupperna, utan det handlar om som Miljöpartiets Åsa Romson uttryckte det ”vita medelålders heterosexuella män”.

DN rapporterar att bland annat på grund av gynnsamma väderförhållanden så är elpriserna ”rekordlåga”, något som innebär att en typisk villaägare sparat in 1000 kronor det första halvåret.

När jag skrev om F! nyligen så pekade jag på att den stora faran med deras framgångar är att de lär driva de etablerade partierna till att bli ännu mer feministiska. Vi behövde sannerligen inte vänta länge på ett konkret exempel på det. I vad som tveklöst är ett försök att hejda flykten av vänsterväljare till F! föreslår nu Socialdemokraterna ett förbud mot vad man kallar ”sexistisk reklam”.